Norsk respektlöshet, Lågans nästa steg och sportjournalisternas Rembrandt

Det har efterlysts mer silly-nyheter i den här bloggen.
Jag ska göra ett försök.

Hjälp uppskattas, för va fan vet jag egentligen? Christoffer.ekmark@skanesport.se är mottagligt för häpnadsväckande övergångar, rykten, halvsanningar och direkta lögner. Allt sväljes helt. Som vanligt gäller kvällstidningstaxan ”en lax i näven under bordet” för agenter som vill plantera rykten för sin egen förhandlingsfördel.

***

Dagen spenderades till stor del i Eslöv. Olivia Löfqvists Storhamar slog ut H65 Höör i European League. Det fanns mycket jag kommer att komma ihåg från den här dagen.

Emma Nuhanovic oerhörda kapacitet blottades framför ögonen på förbundskapten Axnér. Ebba Leo som spelade i Lödde Vikings för ett drygt halvår sedan och kånkade runt mot Farmen och H43 var en av de bästa i hemmalaget när de mötte ett av världens tio-tolv (?) bästa lag. Många sa tidigt hur bra Alma Skretting skulle bli. Men jag undrar om inte Ebba Leo är längre fram vid motsvarande tidpunkt. Och låter hon bli att dra korsbandet så…

Men mest av allt kommer jag att minas Ola Månssons blick. Den blick man ger när man vill, men inte får, lappa till någon. Den riktades mot Kenneth Gabrielsen.
59.48 på tavlan. Storhamar ledde matchen med 36-32. Dubbelmötet med sammanlagt 13 bollar. Matchen hade varit död länge. Spelarna gick på halvfart. Tolv sekunder återstod.

Då tog Kenneth Gabrielsen timeout. Han buades ut av delar av Eslövspubliken och fick sig ett par Löddeglosor från Ola Månsson.

Det pratas om gentlemannasport hit och respekt dit. Direkt patetiskt kan jag tycka att det var. Naturligtvis hade baggen all rätt i världen att ta timeouten, fokusera på att utveckla sitt eget lag till det yttersta. Men är det gentlemannamässigt. Finns det inte en oskriven regel som säger att man inte gör så?
– Kanske gör man så i Norge. Så gör vi inte i Sverige, summerade Månsson.
Månsson demonstrerade tydligt sitt missnöje med Gabirelsens tilltag. Han sket fullständigt i timeouten – och stod bara och tittade, med illa dolt förakt, på sin motståndare. H65-spelarna stod kvar på sin sexmeterslinje och väntade in de avslutande tolv sekunderna, som bara ledde till att norskorna blev upplåsta och tiden rann ut. Om det var en seriös timeout var det en usel timeout. Så vad handlade den om? Att markera sin överlägsenhet?

Jag har ingen aktiv karriär att tala (högt) om. Så hjälp mig gärna. Tas en sådan timeout i utbildande syfte – eller handlar det bara om att vara ett svin? Kanske kan någon i Partille förklara för mig?

***

Storhamer imponerade annars. Så oerhört mycket mer fart och fysik jämfört med svensk handboll.

I Norska ligan är det de och Vipers som är professionella och i en klass för sig själv. När de får upp farten är det som att se en annan sport. Utslagna av Odense i Champions League förra säsongen. Kanske vinner de European League denna säsong?

***

Ofta pratas det om hållbarhet. Hos företag. Hos föreningar. Hos förbund.
Men efterlevs det egentligen i praktiken?

Ta valfri Europacupmatch. Jag väljer H65 mot Storhamar.
Det flygs in två domare från Slovakien och en delegat från Island. De ska hämtas upp och lämnas av på flygplatsen. De ska bo fint, äta fint och köras fram och tillbaka.

Det är inte bara kostsamt för klubbarna. Det är inte speciellt hållbart. Är det ens meningsfullt att skicka domare och delegater runt om i Europa för den här sortens matcher?

***

IK Lågan till Allsvenskan!

Så ser det ut att bli. För ärligt talat – vem ska kunna stoppa dem? De har inte bara vunnit sju raka matcher. De har lattjat.

Det finns mycket som talar för att Lågan ska kunna bli nästa skånska tillskott till den svenska handbollseliten, om vi säger att de två högsta serierna ingår där. Och viktigast av allt: Lågan har förutsättningar att stanna där.

Ett namn jag hade velat ha i laget nästa säsong är Hampus Henningsson. Han har varit tydlig med att den dagen han lämnar elithandbollen så är det färdigspelat. Men NÄR Lågan går upp så tror jag att en övertalningskampanj kommer att sjösättas. Karln har ju utgående kontrakt med IFK Kristianstad som ska banta med tre miljoner. IK Lågan kan bli det HK Ankaret borde varit. Men med bättre långsiktiga förutsättningar.

***

Slutligen.

I februari brukar sportjournalisternas egen ryggdunkargala gå av stapeln. Guldskölden.
Det är en enkel tillställning. Ett par stockholmspodar dricker bärs och hånar varandra på twitter, Fotbollsmagasinet Offside är bortglömda och Erik Niva vinner allt. Niva hade blivit årets skånska väderpresentatör om det funnits en sådan kategori.

I år borde galan hållas, men utan nomineringar.
Den borde innehålla ett moment.
Joel Segerdal, en mix av Tom Ahland och Rembrandt, sitter i en tron, under en krona och hållandes i en spira. Han vinner allt med motiveringen: ”I en värld där sportsligt fokus riktas mot dem som är bäst, tror att de är bäst eller säger att de är bäst så står Joel för det enda relevanta. Sportens kärna. Det renaste, roligaste och mest genuina. Alla andra kan gå hem.”
Kristallen är den ”riktiga” TV-galan, men där har man fullt upp med att hylla de som bäst kopierat det någon annan redan gjort. Allt för LinkedIn-flödet.

Av allt som gjorts är reportaget, i serien ”Leriga rötter”, om de fotbollssparkande farbröderna i Tornedalen bäst.
Jag funderar på vad jag sett som varit bättre, i alla sammanhang – någonsin.
Svaret: ingenting.

Teamet på Discovery + är avsändaren. De kan gott skära ner på studios i allsvenskan och skicka Joel med sitt lilla film team runt om i hela världen. Jag kommer aldrig att tröttna.

Livets sista match.
I Tornedalen spelas varje år världens äldsta fotbollsmatch. Mellan två byar och gubbar så gamla som 86 år.
En film om att spela fotboll för sista gången. pic.twitter.com/ZuLVIwXBcI

— Joel Segerdahl (@JoelSegerdahl) November 18, 2023

Om IFK:s nedgång, YIF:s uppgång, OV:s segerparad – och matchen som var som Umeå

Om Axnér, Solberg, Parrondo, översvämningar och Vinslöv