Ekmarks krönika: ”Består förlorarkulturen i Hässleholm i all evighet?”

Ibland pratas det om vinnarkultur.
Den är säkert fint på sitt sätt. Ibland för temporärt för att klassas som kultur, men det finns en del klubbar där det sitter i väggarna. ”Vinn eller stick”. Malmö FF har byggt upp det. IK Sävehof har byggt upp det. Hammarby har…nej, skoja bara.

Sedan finns det förlorarkultur.
Orter som aldrig vinner. Lokaltidningsjournalister som vänder på varje lite sten för att eventuellt hitta en svensk mästare i sudoko, vitsar, crocket eller ens någon form av SLR:s torftiga kommunranking. Yes! Vi är bäst på sopsortering vid offentliga vårdcentraler! Take that – Sverige!

Det får mig att tänka på Hässleholm.
Fotbollsklubbarna specifikt.
Jag skrev min första krönika på ämnet i Norra Skåne 2013: ”Den här stan är för liten för att ha två klubbar som satsar på samma spelare”. Två division två-lag som tar ut varandra istället för ett lag som gör en elitsatsning mot Ettan och ett annat som ”anpassar sig” i hierarkin.
Hässleholm är som ort gjord för Ettan. En lagom fin arena, en fin (snart toppklass-fin) plan, fotbollskultur överlag, lokalpress som bevakar allt. Jämfört med många andra klubbar i Ettan Södra vore de ett positivt tillskott snarare än… säg Tvååker.
Dessutom – och det är kanske det viktigaste. Med ett lag i Ettan torde fler av de bästa unga spelarna stanna i Hässleholm istället för att sitta på bänken i Öster.

Problemet?
Antagonismen mellan klubbarna är ”för” stor. Det viktigaste är att vinna stadens derby.  Vilken division spelar mindre roll.
På ett sätt älskar jag att det är så. Skit samma vad som är ”bäst för staden” – allt som spelar roll är den egna klubben.
Det är givet på sitt sätt och det finns en kraft i stark rivalitet i samma stad.
Men jag kan också tröttna på det.

Tio år senare är läget nämligen detsamma. Ingen klubb har lyckats få till en rejäl satsning. Ingen har förmått rycka ifrån. Båda klubbarna får sin näring genom samma navelsträng och ingen klarar därför av att växa tillräckligt.

Hässleholms IF var visserligen 15 sekunder från att vinna serien och gå upp i Ettan. Men möter likt förbannat återigen IFK Hässleholm, Nosaby och Simrishamn nästa säsong. Fina Supertvåan.
IFK Hässleholm har kravlat sig upp från division tre och slutade trea i Supertvåan 2023.
Två och trea alltså. Det bästa resultatet för 0451-fotbollen på många år. Men fortfarande har de inte vunnit något mer än Göingecupen och scouternas tipspromenad.
Är det förlorarkultur? Ja, kanske.

IFK Hässleholm gjorde sju säsonger i gamla division ett södra mellan 1992 och 1998. Det var landets näst högsta serie då.
Det var senast det spelades elitfotboll på Österås och det allsvenska kvalet mot Degerfors 1993 är ett speciellt minne både för mig och alla som följt Hässleholmsfotbollen en längre tid. Elitfotboll var en självklarhet då.
Sedan IFK åkte ur den serien är det enda de vunnit division tre, där de varit nere och sprattlat i omgångar. Senast åren 2011-2014.
Hässleholms IF var under mina år på 90-talet ett ängagäng. Mitt lag Sösdala IF:s 78:or mötte hellre Vankiva, Tyringe eller Vinslöv för då blev det åtminstone kanske jämnt, senare tog vi oss till Skåneserien, moahaha. A-laget i HIF spelade i källarserierna.
Nu har HIF elva (!) raka säsonger i division två.

I regionen finns Kristianstad FC som också fastnat i division två efter sitt ekonomiska stålbad. Nosaby hakar på i samma serie. VMA har varit uppe och åkt ur. Herrfotbollen i nordöst har gjort på stället marsch alldeles för länge.
Är det sådant som kallas förlorarkultur?
Nja. Kanske inte. För det sker ju utveckling i klubbarna. Det finns ambitioner. Men det är för många som badar i samma lilla pöl. Speciellt i Hässleholm.

Nu blir KFC klar etta i sin stad. De är snart skuldfria och Nanasi-stålarna skymtar bakom hörnet. Man har byggt upp en ny struktur med samma tränare en längre tid och har en akademi som med tiden kommer att bära frukt. Jag ser nog på kort sikt större möjligheter att att de etablerar sig i Ettan snarare än något av Hässleholmslagen.
2024 har Skåne sannolikt sju lag i Ettan, men inget från nordost. Det skulle på något sätt vara bra för balansen om det förändrades.

I Hässleholm stångas IFK och HIF fortsatt mot varandra. Spelare kommer och går mellan klubbarna och vad som händer med HIF som föll på målsnöret återstår att se – många tränare och spelare funderar säkert ett extra varv om de ska stanna.
Samtidigt ryktas seriens skyttekung William Thellsson (från Räppe) till IFK. Ska han kunna locka fler av de vassaste knivarna till gulsvart-randigt? Det är möjligt.

Samtidigt är Vittsjö, om de nu överlever sin ekonomiska kris, och Kristianstads DFF fantastiska fotbollsambassadörer för regionen. De har fått underbar spinn på damfotbollshjulen.
De enda de inte gör? De vinner ingenting. För KDFF är det kanske inte evigheter bort, men när man spelar i Allsvenskan är det viktigaste för vissa klubbar inte att vinna – utan att förbli där.
Mjällbys sportchef Patric Lennartsson sa det träffande när jag intervjuade honom på Åhus Beach i somras. ”Jag ser hellre att vi spelar i Allsvenskan i tio år i följd – än att vinner ett år och åker ur.”

Det är precis där Hässleholmsfotbollen befinner sig. Men i division två.

Så – består förlorarkulturen i Hässleholm i all evighet?

Nej, det tror jag ju inte. Men vilken klubb som tar täten och leder utvecklingen? Det har jag ingen aning om.

Skånska Supertvåan-spelare prisas av statistikspecialisterna