Ystads mardrömsstatistik, det nya tyska monstret och fina Måndagsklubbsminnen

IFK Kristianstad är nu även i praktiken borta från avancemang i Europacupspelet.
Det morras allt högre i stand. Eller tjattras. Kvackas kanske. Pips i vissa fall. Samtidigt som de flesta redan innan de sämre resultaten var eniga om att laget var chanslöst i European League – men att det kunde vara nyttigt ändå.

Nu väntar hemmamatch mot Ystads IF på fredag. Något av veckans höjdpunkt. Seger där och IFK har fått sitt ”break”. Torsk och klubben kan läggas ner.

Kanske har man historien att luta sig mot? Hemma mot YIF har IFK kristianstad nämligen 16 segrar på 17 matcher – på hemmaplan.

29-28 (Sep 2022)
29-28 (Nov 2021)
– 24-31 (Dec 2020) –
31-27 (Dec 2019)
25-23 (Sep 2019)
26-23 (Nov 2018)
39-28 (Dec 2017)
37-25 (Maj 2017)
32-26 (Maj 2017)
28-27 (Feb 2017)
30-25 (Sep 2016)
32-21 (Dec 2015)
24-16 (Maj 2015)
27-23 (April 2015)
28-22 (Nov 2014)
26-22 (Dec 2013)
31-25 (Nov 2012)

***

Det är förresten landskamp, VM-vässning, i Ystad och Lund i helgen. En stilla påminnelse om att vi har fina mästerskapsbubblor framför oss snart. Damerna i december. Herrarna i januari. Och båda i OS i sommar.

***

Håller damhandbollen på att få ett nytt STORlag i form av Ludwigsburg? Inte nog med att Bietigheim är bäst i Tyskland och definitivt topp tio i världen. Nu ska de bli ä-n-n-u bättre, med fler sponsorer och mer pengar.
Sofia Hvenfelt spelar i klubben, liksom Isabel Andersson. Läs om Hvenis häftiga resa här.
Bietigheim har vunnit fyra ligatitlar, tre tysk cuptitlar och en EHF-cup de närmsta åren. Ett tag hade klubben 63 raka segrar… Och nu ska de blir ännu bättre – med två gamla H65-ess i leken.

Vad väljer mamma och pappa Hvenfelt på fredag? Landskampen med Sofia i Ystad – eller derbyt med Erik Hvenfelts Ystad i Kristianstad? Jag väljer det senare, det är inte ens öppet för diskussion.

***

Ramlade över ett avsnitt av ”Bättre sent än aldrig” efter att ha sett klart Joel Segerdahls mäktiga serie.
Det var det mest svenska jag sett, på gott och ont. Så oerhört tryggt förutsägbart. Jag har aldrig älskat och hatat någonting lika mycket – samtidigt – sedan upptäckten av absint.
Claes Malmberg, Harald Treutiger, Kjell Bergqvist, Thomas Ravelli och säckpipornas Håkan Hellström; Peter Magnusson äter fårhjärna, dricker bira, pratar i mobilen med Tommy Körberg och reser runt i världen.
Det enda jag kan tänka på är: Undrar varför Glenn Hysén inte är med? Vilken castingdirektör avgår?

Programmet är perfekt för mig. Men inte nu – utan om 35 år. Jag ville se mixen av 24 karat, VM 94, Måndagsklubben, Beck och något annat när jag sitter och ruttnar på hemmet som 80-åring. Nostalig, total avsaknad av handling och folk jag kommer ihåg namnet på. Kommer ni ihåg Måndagsklubben? Malmberg, Lennie Norman och Pontus Enhörning rökte cigg, drack sprit och förde en dialog som idag fått JO-ombudsmannen att drabbas av utbrändhet. Där satt man i lägenheten i Helsingborg, drack ljummen elefantöl man köpt från pizzerians svartkällarutbud och lärde sig sådant man nuförtiden gör på internet.

Jag skulle kunna skriva om Claes Malmberg tills internet tar slut, eftersom han är lite som mig – fast fylld av övertygelse både politiskt och andligt samt framgångsrik och trevlig – men det finns faktiskt en handbollskoppling. Ingen dålig heller. Hans dotter Pärla är nämligen mittsexa i LUGI:s A-trupp. Men jag har varit för feg för att hälsa när jag sett Claes i hallarna.

Om IFK:s nedgång, YIF:s uppgång, OV:s segerparad – och matchen som var som Umeå

Norsk respektlöshet, Lågans nästa steg och sportjournalisternas Rembrandt