Så ser en håll käften-seger ut

IFK Kristianstad är tillbaka.
Hade man kunnat skriva.

Det är egentligen trams. För de har har aldrig varit borta.
Det är bara resultaten som varit runt hörnet.
31-22 mot YIF. Så ser en håll käften-seger ut.

Backa bandet fem-sex år.
IFK Kristianstad vinner hemmamatcher och allt känns självklart.
Synergieffekterna avlöser varandra.
Målvaktsräddning.
Energi!
Sjävklart mål.
Energi!
Tidigt ryck.
Ännu mer energi!
IFK Kristianstad ledde derbyt med sju bollar, 3200 personer lär som knappt 5000. Speaker Mikael Kik joddlade som auktionsförrättare på LSD.
Allt kändes självklart och enkelt.

Så kändes det en kvart in i kvällens derby.

Samma lag som 15 minuter tidigare hade ifrågasatta spelare och tränare med lösa avgångshot (se diverse kommentarsfält på Facebook).
Samma lag som hade sex raka torskar, var utslagna i Europa och bortfösta i cupen.
Samma lag som fått Philip Henningsson långtidsskadad.
Samma lag som fått en krisstämpel i pannan.
Samma lag spelade handboll som om det var PSG som mötte.
– Hold din keft!

Samtidigt var det en speciell match. Lika mycket som sex förluster väcker segerhunger – nästan lika mycket kan fem raka segrar bidra till en viss mättnad.
Ystads IF var inte dåliga.
Kanske saknade de storebror Stenmalm i försvaret. Men mest av allt saknades det 100-procentiga i satsningarna, avsluten, och passningarna.
Elliot Stenmalm spelade allt mer även offensivt, men är långt från någon toppform.
Kim Andersson är långt från sin toppform.
Kasper Palmar är kanske inte riktigt där heller.
Och sedan har vi statistiken. YIF har nu EN enda seger i Kristianstad Arena på de 18 senaste försöken. Det är anmärkningsvärt.

Jag drar följande slutsats som jag aldrig kommer att lära mig:
Väldigt små detaljer kan göra väldigt stor skillnad i handboll. Och vi är väldigt snabba med att dra väldigt stora växlar av det.