Ett stycke silly från mammas gata
När jag växte upp i det charmiga höghuskvarteret Stjärnhusen, ett miljonprogram i Västra Frölunda, fanns det extremt mycket att välja mellan på fritiden. En diger buffé av idrotter, föreningar, och möjligheter. Inga gäng, även om de fanns. Barn var skyddade av hedersamt sunt förnuft då, till skillnad från nu.
Fotbollen hade en given plats i mitt sinne och uppväxten skedde till lika delar i hemmet, på gräsplätten på gården – och på Ruddalens grusplaner. Till och från var vi tydligen i skolan också, men jag har bara vaga minnesbilder av det.
Från ”Kultan”, alltså Frölunda Kulturhus, har säkert många av er som varit med ett tag fina handbollsminnen. Mina består av underarmsskott från Anders Bäckegren och fotbollsturneringar.
Som liten valp testade man på det mesta. Även handboll. Men den korta tiden i BK Heid i den gamla fina Järnbrottsskolan (där idrottshallen senare under mystiska omständigheter brann ner) slutade med att man stod som högerhänt högersexa och tittade. Syrierna och assyrierna, som i passet var lika gamla men i verkligheten två-tre år äldre med hår på bröstet, bollade runt och sprang genom sina motståndare från nio meter.
Aptrist – tyckte jag.
Området har nu förvandlats till en arkitektonisk spya, med alla möjliga moderna flerfamiljshus utvomerade på varenda ledig yta.
När man kommer söderifrån och kör mot stan blickar man hellre åt vänster. Åt Tynnered.
Under min uppväxt var det som DDR. Motorleden som skiljde områdena var som en osynlig mur mot den begynnande överklassen. Och ner mot Saltholmen, bortom det anonyma Önnered, det var som att besöka månen. Dit cyklade vi på sommarnätterna och pallade äpplen och plommon. Att det fanns en handbollsklubb som hette Önnered hade jag ingen aning om och ÖHK-hallen invigdes ungefär samtidigt som familjen drog till Skåne för att börja ett nytt liv.
Mina kontakter i Frölunda har jag dock kvar.
Jag tror fortfarande att många Göteborgare inte riktigt vet vad Önnered riktigt är.
En låda mellan ett industriområde, ett villakvarter och en motorväg. Vem går ens på deras matcher?
Ingen – är svaret på den senare frågan. Eller åtminstone väldigt få. Men i handbollens värld kan få krafter göra väldigt mycket. Som i Önnereds HK.
När klubben nu till nästa säsong ser ut att plocka in Andreas ”Stycket” Nilsson, som jag varit inne på i tidigare blogg, kommer Önnered att ta ytterligare ett kliv i den svenska handbollshierarkin.
Kontraktet med Veszprém ska ha gått att lösa, eftersom han vill hem. Familjen vill hem.
Bara det gör Önnered till en väldigt intressant klubb nästa år. Sedan ska det fyllas på mer mer, utlovas det. Gudarna vet vad.
***
”Stycket” ja.
Oscar Carlén borde ge smeknamn åt fler.
***
Vem som ska träna AMO resten av säsongen?
Inte Sebastian Seifert åtminstone, en av få lediga etablerade tränare. Han ska har fått frågan. Det blir ju inte lätt att släpa dit någon mitt i vintern för att släcka en brand. Vad jag hört är Sibbe inte så vass på att jobba i köket heller, vilket kanske ingår i tjänsten.
***
Handbolls-VM puttrar på.
Alibimatch efter alibimatch rent sportsligt, men ibland kan jag finna andra värden genom att titta på en del matcher.
Glädjen i Grönlands lag.
Irans modiga damer bryter normer.
Hur mycket mer har de afrikanska lagen utvecklats?
Sedan vet vi alla att om två veckor står Norge där med ett nytt guld. Sverige står där med en hedersam fjärdeplats och börjar låta som AIK – ”Nästa gång, då djävlar”.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se