Gästkrönika: Vem har allsvenskan som slutmål?
Rubriken ställer en fråga som troligen har ett givet svar.
Ingen klubbledare, styrelse, tränare, spelare eller supporter har någonsin utropat;
”Nu är vi i allsvenskan, vår slutstation, sicket crescendo, nu kommer vi inte längre, nu kan jag likaväl, likt det gamla året, lägga mig att dö”.
Nej, allsvenskan är de måttligas måttstock på lagom.
Publikintresset är inte riktigt där, TV-sändningarna är tragiskt nog ofta okommenterade och lika stumma som en film med Charlie Chaplin.
De bästa domarna är upptagna med annat, spelarlönerna får protesterna mot Tesla att framstå som tidernas lyxprotest.
Allsvenskan är ansiktet utåt för ”nästan”, men ändå inte.
Oftast är det nämligen en knivsudd som skiljer ’jubel i busken’ från ett primalskrik i en låda. Detta för spelare, för tränare, kassörer och eldsjälar.
Har man råd att gå upp, har man råd att åka ur, har man råd att år efter år hamna i ingenmansland? Sannolikt är svaret på samtliga dessa frågor – NEJ!
Följaktligen är Allsvenskan en oerhört intressant serie.
Med dessa tankar i huvudet ger jag mig i kast med att kommentera läget efter 15 av 26 omgångar i landets näst högsta serie, seriesystemets Sven Nylander eller Cliff Barnes.
OV Helsingborg
OV var tidigt en seriefavorit på i princip allas listor. Laget hade sannolikt aldrig åkt ur handbollsligan om inte Thynell, Wilthorn och Månsson åkt på allvarliga skador.
Och i en femte avgörande match, åkte ett slitet lag i våras ut mot Karlskrona i kvalet.
Truppen förstärktes med namn som gav anledning till optimism, men träningsmatcherna visade på en eventuell svaghet i mittförsvaret.
Svaret på det är att laget vunnit alla matcher, leder serien med åtta poäng, man har gjort flest mål och släppt in färst. Snittresultatet 33-25 säger det mesta.
Laget får nog göra en Utsikten, för att inte direktkvalificera sig för nästa säsongs handbollsliga.
Laget förefaller nöta ner allt motstånd, om inte annat på bättre fysik.
OV har gjort en synnerligen imponerande höst.
Varberg
Laget genomlevde under förra säsongen någon form av Golgatavandring, där man inte visste vad som väntade när man väl var framme. Skulle laget kvala till Handbollsligan eller frivilligt ta steget ner en division eller två? Delar av den forna styrelsen ville satsa på u-verksamheten och offra a-laget, andra delar ville satsa vidare på herrlaget. Ambivalensen övertrumfas endast av Ankarets styrelse, som ju dödade drömmar bara timmar innan säsongens mest avgörande match.
Men till skillnad från Ankaret, så tog några entusiaster över klubben igen och meriterade nyförvärv förstärkte en redan stark trupp inför denna säsong.
Den gamle räven CK plockades in som tränare för att skaka liv i spelartruppen och optimismen spirade än en gång i kurorten i norra Halland.
Och laget spelar bra och smart. Anförda av en alltmer mogen Filip Andersson-Moberg och den entusiastiske Calle Auronius i mål, har laget lagt sig i prima läge för att nå en kvalplats till handbollsligan i vår. Snittresultatet 29-26 tyder på offensiv potens och en defensiv kraft. Det skulle förvåna mig om inte Varberg kvalar mot lag 13 i Handbollsligan i vår.
Kan de utmana? Nja, det vet i f-n, skillnaden förefaller för stor i dagsläget.
Skånela
Det eviga kvallaget jagar på mot ytterligare ett kval. Ett kval där man sannolikt åter får sträcka vapen, mot ett för Skånela övermäktigt motstånd. Det är annars lätt att imponeras av klubben från Märsta och kanske hittar de snart en högre högstanivå i sin verksamhet, vilket skulle kunna vara skillnaden som gör skillnaden.
Laget är hursomhelst bra och spelar stundtals en riktigt fyndig handboll, och det med ett ramstarkt försvar och kvicka kontringar.
I vårens kval vann man dessutom flera målvaktsmatcher, vilket är en erkänd framgångsformel i kvalspel.
Snittet på 31-27 i gjorda och insläppta tyder på en ökad stabilitet.
Hur långt det räcker, förefaller vi tyvärr redan kunna lista ut. Det är #otur
VästeråsIrsta
Gurkstadens bidrag i handbollen har inte gynnats av sammanslagningen av stadens klubbar. Istället hackar laget sig fram, år efter år, i landets näst högsta serie.
Genom att genialiskt nog spela sina hemmamatcher i landets kanske tråkigaste handbollshall, Dementorshallen, har man många poäng på plats redan innan avkast.
Varje år tappar klubben ett antal profiler och lagets räknas ut, så också inför denna säsong. Men i höst har laget överraskat positivt och just nu parkerar Irsta på en kvalplats till handbollsligan, vilket får anses närmast sensationellt.
Till det skall läggas att laget har en positiv trend.
Kanske får vi ett kval i Västerås till våren och det i dödens hall.
I min bok är att hänga kvar utan kval, fortfarande en mycket bra prestation.
Att de spelar 29-29 i snitt indikerar att det kan gå i princip hursomhelst med den saken.
Drott
Förra säsongen var det hemvävda Drott en närmast sensationellt bra nykomling, i alla fall på hemmaplan. På bortaplan föreföll det märkligt nog vara ett helt annat lag.
Inför denna säsong förstärktes laget rejält med tre erfarna elitspelare och det började ryktas i handbollssverige, att klubben kanske återigen hade övertrasserat sina konton i jakt på en ligaplats.
Få tränare lägger därtill mer tid på videoanalys än Thomas Sivertsson och en skarp defensiv brukar vara adelsmärket. Med en drygt handfull spelare i tvåmetersklassen i det centrala försvaret och seriens längsta målvakt, hade Thomas fått precis det han ville ha. Och med det på plats skulle laget ta nästa steg i utvecklingen var det tänkt.
Jesper Järlfors inledde precis som Drott som helhet storartat och laget såg riktigt intressant ut. Men därefter har en regression kunnat skönjas.
Mängder med skador och sjukdomar anges som skäl och kanske är allt ren slump och #otur. Eller så är allt ett resultat av något.
Laget släpper hur som helst in alldeles för många mål, flest i serien faktiskt, och har dessutom lite svårare att få till målskyttet jämfört med ifjor. Kanske är det beroende på att det 7-6-spel som Drott mer än gärna tar till, inte längre biter lika bra
Snittresultater 29-31 behöver vändas för att nå ett kvalplats uppåt, vilket jag anser är fullt realistiskt givet materialet, men gör det inte det, så kan det istället bli kval ändå.
Fast då åt andra hållet..
Tyresö
Vagabonderna från Tyresö lyckas år efter år utmana om en plats i allsvenskans topp.
De ser gängliga ut, har en väldigt fin individuell teknik och är svårslagna på sin hemmaplan. I år dessutom med en riktigt vass målvakt.
Traditionsenligt labbar de med sitt avstånd i sitt försvarsspel, vilket gör att de kompenserar bristande kilo med smartness. Många lag ser därför dåliga ut när de möter Tyresö och det är ingen slump. Det är ett resultat av välutbildade spelare och frustrerade motståndare. Få lag får ut mer av sitt material än Tyresö.
Det är i Allsvenskan för att stanna.
Med snittresultatet 31-29 visar de på offensiv övervikt, vilket imponerar på mig.
IFK Karlskrona
I den gamla flottbasen Karlskrona var en gång IFK bäst i stan. Klubben var vass och hade ett starkt lag år efter år. Något hände och vips låg Karlskrona i handbollens utkant, innan Hästö tog över den fallna manteln i stadens återtåg på handbollskartan.
Sponsorer och andra ville samla all handboll under samma paraply, för att sedan utmana på riktigt. Men det ville inte vissa traditionstyngda herrar i IFK och det kanske med viss rätt, då sammanslagningar mig veterligt inte har lyft handbollen i någon stad hittills.
Istället växte IFK till sig igen och började bjuda allt tuffare lokalt motstånd och så småningom också i derbyna.
Efter att sensationellt slagit ut Lindesberg i kvalet våren -22, lyckades man som nykomling lite överraskande hänga kvar. Man plockade i somras in Hasse Karlsson som ny tränare och resultatet syntes tidigt i ett bättre bollsläpp och en frejdig handboll.
Seriespelet inleddes dock i moll och olyckskorparna och storskarvarna började kraxa i vikarna utanför stan. Laget lyssnade dock inte på denna klagosång, utan började istället leverera på plan.
Med snittresultatet 28-28 har Karlskrona visat en oväntad stabilitet och man är nu endast en poäng från kval till ligan, men också bara två poäng över en negativ kvalplats. Våren kommer troligen reta fram en och annan magkatarr, men trenden är positiv och jag tror att IFK hänger kvar.
Vinslöv
På papperet är Vinslöv topp två i denna säsongs allsvenska, men på planen har det sett bedrövligt ut. Inte ens en fredag i Furutorpshallen har laget stått att känna igen.
Laget har gett ’ring så spelar vi’ ett ansikte i Allsvenskan.
Det tekniska felen hade fått vilken B-pojkstränare som helst, att slita sitt hår likt matadoren i filmen om Ferdinand. Det har sett ut som att grabbarna aldrig har träffats före match. Vad har man tränat på egentligen undrar vän av ordning?
Detta resulterade i årets tredje tränarspark i elithandbollen och Pelle Käll hade därmed gjort sin sista stegisättning i husbilsbyn.
Med en hemvävd tränare i Peter Jönsson, fick man en positiv skjuts i det korta perspektivet och laget skuggar nu lagen på positiv kvalplats.
Om inte Vinslöv klarar det, är det lika svagt som om inte Önnered når slutspel i herrligan. Det skall inte kunna hända sett till spelarmaterial och förutsättningar.
Med snittresultatet 28-27 visar man ändå viss offensiv balans och får man ner de tekniska felen, lär man snart snitta över 30 mål och inte öppna sig lika naivt för kontringar.
Plötsligt blir det i så fall kval i Vinslöv lika förbannat.
Kungälv
Ballerinakexets bidrag vid Nordre älv har under några år varit nära att kliva upp till ligan. Det med en blandning av spelare på retur eller spelare med revanschlust.
Mixen har blivit riktigt fin och laget har varit stabilt.
Denna säsong har dock inte riktigt motsvarat förväntningarna och tränare Bredenfeldt fick lämna. Lämnade gjorde också Tobias Johansson, som vände hem till Partille igen och Sävehof. Med det fick duktige Hannes Rybo en lekkamrat mindre och Kungälv bör ha sänkt målsättningen en smula.
Hänger man kvar utan kval får det anses fullt godkänt.
Såvida inte en baddare gör comeback i Kungälv och stärker laget på nio meter vill säga. Det skall bli spännande att följa klubben framöver, då den sägs brottas med begränsade resurser, vilket kan påverka ambitionerna.
Med 29-30 i snittresultat kan man konstatera att det blir målrika matcher när Kungälv spelar i alla fall.
Lindesberg
Det rådde förstämning i Bergslagen, när fd Lindeskolan åkte ur Allsvenskan våren -22. Samma vår meddelades det att bygdens store son, Tobias Warvne, skulle återvända hem till byn, efter mer än ett decennium utsocknes.
Det blev ett år i div 1 norra istället, innan satsningen skulle märkas i nämnd serie.
Lindesberg har några fina ungdomskullar att bygga på och kryddar anrättningen klokt. Kanske kan intresset åter väckas till liv i byn.
Laget har bjudit på ömsom vin och ömsom vatten i comebacken i Allsvenskan och ligger i skrivande stund på rätt sida strecket, om än med tunn marginal.
Med 28-29 i snitt i matcherna kan man konstatera att det troligen blir med kniven mot strupen, som laget skall försöka hänga kvar i den näst högsta serien.
Anderstorp
Jag trodde på förhand att laget från de småländska skogarna skulle få svårt att vinna poäng i serien. En felkalkyl av mig har det visat sig. Tubbi Sivertssons lag har spelat väl efter sina resurser och överraskat positivt i flera matcher. Just nu är trenden dock negativ och laget sjunker allt närmare det bottenträsk, de så gärna vill undvika.
Och bland Gnosjötraktens grevar och baroner brukar tålamod vara en bristvara, det har mången tränare fått erfara. Så synkront med julskinka och sill har säkerligen en plan lagts för att vända trenden. Kanske kommer laget förstärkas?
Skulle ASK undvika de två sista platserna så tycker jag att det är med beröm godkänt givet förutsättningar och trupp. Och är det något som finns i det orangea tröjorna så är det kämpaanda, och på bänken sitter erfarenhet i överflöd. Med 27-29 i snittmålskillnad behöver man förbättras i båda ändar om nytt kontrakt skall bärgas.
Torslanda
Ute på Hisingen huserar Torslanda med fina förutsättningar. Klubben samlar upp de som blir över i de andra klubbarna i göteborgsregionen. Man försöker krydda det med nån egen produkt, men det borde kunna göras bättre med tanke på förutsättningarna. På bänken finns en av svensk handbolls mest meriterade tränare i Bagarn Johansson och vid hans sida Nikola Stojcevski med fina spelmeriter.
Förutsättningarna för en fin talangutveckling finns därmed, men än lyfter det inte riktigt. Laget huserar varje säsong i bottenskiktet och så har det även inletts denna säsong. Kvalvana finns och kanske är det målet i första hand. Att hålla minst två lag bakom sig. Laget har några fina spelartyper och de skulle om bitarna faller på plats kunna lyfta efter jul. Matchsnittet är 28-29, vilket nog bör vändas om lyftet skall komma.
IFK Ystad
Det finns nåt sympatiskt med lillebror i Ystad.
Under några år var man bäst i stan, men ekonomin förefaller inte riktigt bli hållbar över tid. Förra säsongen såldes stora delar av truppen av och man lyckades trots det att hänga kvar. Inför denna säsong skulle ännu mer sparas och alltiallon Fredrik Petersen gjorde ett digert jobb, med att få ihop en trupp att konkurrera med.
Denna gång valde man att försöka med unga utvecklingsbara spelare från närområdet.
Just nu är IFK fem poäng från kval till ligan, men också näst sist.
Jag tror inte laget viker sig i första taget, utan vi kommer troligen se en utveckling på det unga laget. Jag gissar att laget klättrar ett par platser under våren, men det är ingen lätt uppgift. Laget har duktiga målvakter, men släpper in för många mål, något som snittresultatet 29-31 indikerar. Ett förbättrat försvarsspel bör följaktligen vara prioriterat den närmsta tiden.
Redbergslid
Håller anrika RIK på att göra om Drotts bedrift från 2016? Ja, det ser inte bättre ut.
Klubben kämpar på och lagets har förstärkts i omgångar under hösten.
Ändå uteblir resultaten.
Troligen är det extra tungt att bära anrika matchdräkter i motgång.
Truppen känns tillräckligt bra för att hänga kvar utan kval, men just nu är det fem poäng upp till den positionen. Det är med andra ord en rejäl uppförsbacke.
Och det är synd, särskilt med tanke på att ’föreningen’ RIK, har haft en fin utveckling på senare år
Närmast väntar nu ett klassikermöte mot just Drott, som varit nere och vänt i lägre divisioner. RIK gör minst mål i serien och med snittet 26-30 är det bara IFK Ystad och just Drott som släpper in fler mål.
Det är följaktligen bäddat för målfest i Halmstad Arena på lördag, i en match där årets publikrekord i den allsvenska handbollen kommer slås med bred marginal.
Det ryktas nämligen om närmare 3000 sålda biljetter till den matchen.
Antalet livlinor för RIK blir allt färre och det skall bli intressant att följa hur det likt Houdini skall kunna bryta sig ur detta prekära läge innan syret tar slut.
För att återknyta till rubriken så kan det vara lite heaven&hell att spela i Allsvenskan.
Just nu kan det gå hursomhelst mellan platserna 4 till 14, ja precis hur som helst.
För att gå upp krävs inte bara att man kvalificerar sig spelmässigt, det finns även andra parametrar som bör vara på plats. Kostnader för spelartrupp och tränare stiger, resorna blir längre, matcherna mitt i veckan fler, kraven på arrangemang ökar och för att betala detta krävs större intäkter, mer publik och fler sponsorer. Sponsorer vill nå ut och uppskattar därmed att publikunderlaget är bra och att media skriver om lagen, vars verksamhet man ju är med och finansierar.
Media skriver nog generellt för lite om handboll och när mindre klubblagshandboll visas i TV, så hjälper det inte riktigt intresset på traven.
Jag sprang för övrigt över en sammanställning på publiksnitt efter halva serien i årets allsvenska och här ser man att sporten behöver säljas in bättre på många orter.
Någon liknande lista har jag inte på budget och sponsorintäkter, men även här ligger naturligtvis en rejäl utmaning för klubbar med ambitioner.
Det är med andra ord mycket som står på spel under de 11 omgångar som återstår av årets allsvenska.
Guldhattar eller gravöl, eller kanske nåt mittemellan.
Gott Slut och Gott Nytt År på er!
