Blågult ljus i handbollsmörkret
De fortsatt svåra ekonomiska tiderna för klubbarna håller i sig. Och förvärras – åtminstone för många.
Många klubbar slåss just nu för direkt överlevnad, för att kunna betala räkningar och löner – med blandad framgång. Mindre och mindre handlar det numera om resultaten på planen. Mer och mer handlar det, om vi ska vara ärliga, om att undvika konkurs.
De föreningar med den ytterst smala lyckan att ha enskida välmående sponsorer, eller som vi med rätta kan kalla dem numera, donatorer, ler minst ängsligt. För allt som har med elittänkande att göra är det naturligtvis extremt oroväckande.
Tyvärr ser det ut att bli några lokala artiklar med krisrubriker i veckan.
Och det är naturligtvis inte bara i Skåne elithandbollsklubbarna har små marginaler mellan liv och död. Hammarbys huvudsponsor fimpade sin faktura istället för att betala den och nu kämpar även den klubben med att ha näsan ovanför vattenytan.
***
En av de skånska klubbarna som kämpar för sin överlevnad är H65 Höör, som riskerar att tappa Ola Månsson av ekonomiska skäl.
Rent sportsligt har det dock sett relativt bra ut på sistone trots en del personalproblem, men för en gångs skull har slutkvartarna i de tre senaste matcherna varit smått katastrofala.
Dagens förlust mot Skara sa mig främst tre saker:
1. Försvaret utan lagkaptenen Tilda Winberg ÄR tunnare.
2. Emma Nuhanovic har hittat ytterligare en växel. Köpenhamn 2025?
3. Magnus Frisk i TV-intervjuer kan ibland få en att vilja bita i en cyanidkapsel och svälja. Martin Mutumba-vibbar idag när han med blicken åt alla håll utan mot kameran förklarade att segern berodde på att ”Vi hade tur”. Det k-a-n inte vara bara sömnigt ointresse – jag förutsätter att Frisk faktiskt har underskattade skådespelartalanger.
På tal om Magnus Frisk, som lämnar Skara efter säsongen, så är ett av mina bästa minnen från hans psykbryt när han kastade in en vattenflaska på planen i Höör efter något domslut (tror att flaskan hamnade framför Emma Rasks fötter). Det gav två minuter den gången.
Men tydligen är det ok för tränare att i vrede kasta omkring saker numera. Skurus Magnus Oscarsson Söder snackade till sig en tvåminutare under torskmatchen mot Kungälv och då gick topplocket. Timeout-kortet kastades halvvägs till Skarpnäck, men ingen påföljd.
***
I Handbollsligans bottenstrid ser det allt mörkare ut för LUGI:s damer.
Spelmässigt lyfter det inte.
Poängmässigt går det år fel håll.
Och då tar jag inte så allvarligt på två förluster mot Sävehof – där den senare på bortaplan präglades av att Sävehof sparade många spelare.
Kungälvs seger mot Skuru, som saknade tre nyckelspelare, var ytterligare en stark insats av bottenkollegan. Jag ser mer utveckling i Kungälv än i LUGI. Jag ser fler matchvinnare i Kungälv. Jag ser Kungälv lyfta.
Kanske är det Aranäs som är räddningsplankan – som sett klart bättre ut än LUGI spelmässigt första halvan av säsongen?
Hur som helst så har LUGI:s möjligheter att överleva högsta serien säsongen 23/24 minskat ytterligare.
***
Att vända fyramålsunderläge med tio minuter kvar för att vinna en svår bortamatch på slutvisslan är blytungt. Seriesegertungt.
IK Lågan gjorde just det mot Kärra och vad det nu är för planer som Hörbyklubbens styrelse smidit på så är det bäst att de fungerar.
För Lågan kommer ta sig till Allsvenskan.
***
Många är de som haft stor betydelse för svensk handboll. Ett av de mest underskattade namnen i det sammanhangen är Johan Flinck.
Nu vet jag att en del frustar och hymlar med ögonen, men vänta tills den dagen Flincken inte är den ende skrivande journalisten på en handbollslandskamp.
När pressrummet är en tom garderob. När ingen ställer frågor. När det blir tyst även kring landslagshandbollen utanför den minskande handbollsbubblan många av oss lever i. När de tillrättalagda texterna vi läser är de från förbundets kommunikatörer eller från själlösa textrobotar.
Folkfest i Ängelholm när Sverige möter Japan.
Men ingen folkfest på pressläktaren.
Ensam skrivande journalist – när de regerande europamästarna spelar genrep inför EM. Det säger väl nåt om nåt, tyvärr. pic.twitter.com/Va07HgElIM— Johan Flinck (@JohanFlinck) January 7, 2024
***
En av de bästa sakerna med att leva i en handbollsbubbla är det alltid är nära till ett mästerskap. Damernas VM har nyss svalnat och herrarnas EM står i begrepp att börja. Sedan är det ju OS–år på det.
Landslagsmaskinen tuffar på fint och att Ängelholm, en stad numera utan handboll (HS Sierra Ängelholm har ett fåtal ungdomsspelare) kan sälja ut sin Catena Arena är ytterligare ett bevis på att blågult engagerar. Två sportsligt relativt intetsägande matcher (den första i Jönköping med två elitlag på klubbnivå) med landslaget säljer som smör och sänds i SVT.
Det jag funderar mest på efter krossarna av Japan är inte vad man ska dra för växlar inför EM – utan hur vi ska få intresset för landslaget att sprida sig till klubblagshandbollen.
Jag tänker ofta på det som en av svensk handbolls största sponsorer sa i senaste bloggen gällande Handbollslgan: ”Att inte klara av att kommersialisera produkten är ett enormt misslyckande.”
***
Soffläge 24/7, sargade lungor, covid och isolerad i ett hus med sinande vedförråd långt ute på landet – och landslagsuppehåll.
Det nya året har så är långt har varit en katastrof.
Så ibland får man, precis som de svenska handbollsklubbarna, sänka gränsen för vad som är ”en bra början”. Att vara liv är en bra början. Matchvikten på 98 kg är nu 92 och ett nytt hål i bältet har fått göras.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
