Lundblad om HIF:s premiärträning: Saarenpää skämtade och Silverholt bar kortbyxor

Minus sju grader, fyrverkerier i luften och löpande spelare på planen. Klebér Saarenpää skämtade och Taylor Silverholt var ensam med kortbyxor – HIF:s nya garde gjorde sig populära på Olympiafältets plan 10.
Det var HIF:s premiärträning 2024 och över den av pyroteknik upplysta himlen kunde man skönja ordet nystart i röken.

”Det är aldrig för kallt, det är aldrig för ka-a-allt”, sjöng HIF-fansen.
Evelina Bertilsson, ny i damlaget från Luleå DFF, hade upplevt värre kyla (38 minus, sa hon att det var när hon lämnade Norrbotten), men inte en liknande premiärträning.
Det hade inte heller Thomas Rogne innan han kom till HIF, trots att han spelat för såväl Celtic som Stabæk, Lech Poznan och Wigan.

Söndagskvällen började med inomhusturneringen Nyårssaluten, där HIF:s damer tog titeln efter en prestigeseger mot Eskilsminne i semin och en hänglåsdefensiv i finalen mot Fortuna.
Nya Olivia Johansson var kanske det största utropstecknet i det laget och Anna Andersson var stabil som back – men det är svårt att komma runt det faktum att finalens enda mål gjordes av en Karisik, 14-åriga Alja, dotter till Eldin.
HIF:s herrar slog ut Eskilsminne i ett straffdrama i semifinalen, men föll i finalen mot ett Högaborg som vädrar morgonluft – en bra start på nykomlingssäsongen i Supertvåan.
Slående var den tekniska skickligheten hos anfallsligan i form av Baker Amer, Nino Bursic och kanske framför allt Aidan Zaar Ibrahimaga, 17.

Nåväl, ingen av HIF-herrarnas A-lagsspelare var med i den turneringen i år – de fick istället löpa varv efter varv på Olympiafältet. Därefter spelades kvadraten och det fanns utrymme för många leenden och skratt i vintermörkret.
Taylor Silverholt såg inte ut att frysa i sina kortbyxor, trots att han spenderat en del av ledigheten på den spanska solkusten.
Sportsligt ansvarige Mikael Dahlberg, uppvuxen i Umeå, frös inte heller och var säkert nöjd med sin anfallsvärvnings val av kläder.
Själv fick jag mest höra från typ alla jag träffade att jag inte bar mössa. Men låt mig meddela att det var om fötterna som det var klart kallast i snön.

När fyrverkerierna väl var avklarade inleddes aktiviteterna på planen med att Bengt Streuli intervjuade tränarna Klebér Saarenpää och Kristoffer Schönbeck.
HIF:s herrar befinner sig i en omstart med en viss känsla av nybyggaranda.
Av det sistnämnda finns det en god dos i Schönbecks damlag.
Han har värvat intressant i vinter och det ska bli intressant att se hur hans HIF kommer att mäta sig mot motståndare som IFK Göteborg och Halmstads BK i Division 1 – och för all del stadens på senare år ledande damförening Eskilsminne IF.

Saarenpää var på glatt humör inför sin nya publik och skämtade i sin intervju om att hans tidigare klubb Brage hjälpte HIF kvar i Superettan. Han talade om identitet och att klubben nu har rätt självinsikt för att kunna göra rätt.
Om huruvida HIF kommer att ”göra rätt” återstår att se – jag antar att man i det lägger sådant som att hålla fast vid ett långsiktigt tänkande och att våga lita till de talanger man har.

De uppemot 1400 själar som befann sig på Olympiafältets plan 10 när spelarna kom ut på planen tror i alla fall att det är möjligt.
Det var ganska få som härdade ut tills träningspassets slut, men de som var sist kvar sjöng ”En dag står vi här, med SM-titeln och sä’r, ’vi gav aldrig upp’, ’vi gav aldrig upp’”, till tonerna av Slade/Oasis/Quiet Riots ”Cum On Feel The Noize”.
De hoppas att vägen dit började här ikväll, med Klebér Saarenpää som tränare.
Det ska bli intressant att följa hur det går.

Foto: Bildbyrån (översta bilden), Gustav Lundblad (övriga bilder)