EM-krönika: Har Sverige någonsin haft ett bättre lag?

Efter gårdagens två ojämna öppningsmatcher inför rekordpublik, 53 586 åskådare, går idag Sverige in i 2024 års europeiska mästerskap. Och man gör det efter en uppladdning som inte verkar ha störts av sjukdomar eller skador.
Truppen ger ett harmoniskt och laddat intryck och förväntningarna är höga.

För många skulle nog en femteplats eller sämre liknas vid ett fiasko, vilket säger det mesta om den status laget numera besitter. Att nå semi och medaljmatcher gissar jag är gruppens interna målsättning och det är naturligtvis realistiskt kopplat till vår starka trupp. Kan det räcka till guld? Ja, det kan det, men först skall en dryg handfull matcher spelas och kropparna skall klara sig från skador och sjukdomar.

Sverige har ett otroligt bra lag, med flera bra spelare på varje position och i mina ögon är det bara Frankrike och Danmark som kan matcha oss på papperet. Vilket också är två lag med överflöd på bra spelare och flera fantastiska spelare som hamnat utanför EM-trupperna. Sen är det i min bok ett hack ner till Spanien, Tyskland, Norge och kanske Island. Till det kommer parametrarna rutin, spetskvalitéer, form, tur, otur och kollektivt självförtroende att ta hänsyn till.
Kanske är till exempel Spanien det lag som får ut mest av sitt material, genom skicklig coachning och taktisk kompetens.
Men skit i det.
Låt oss istället borra ner oss lite i våra svenska handbollsgrabbar.
Vad är det egentligen som vi ställer upp med?

Målvakter

Andreas Palicka, Tobias Thulin och debutanten Simon Möller
Detta är en trio målvakter med olika kompetenser och kvalitéer.
Palicka är unik och kanske bäst av alla i hela världshandbollen emellanåt. Den energi han utsöndrar skulle kunna ersätta såväl kärnkraft, som oljevärmeverket i Karlshamn. När Andreas är i zonen betyder han otroligt mycket för känslan på planen, på läktaren och framför TVn. Hans energikrävande stil gör dock att han har svårt att hålla nivån uppe i 60 minuter och naturligtvis också i match efter match. Att hålla hans energinivåer på rätt nivå, blir en utmaning och en balansgång för ledarteamet och för målvaktscoachen Tomas Svensson.
Thulin är nästan Palickas antites och mer en målvakt i Peter Gentzels stil. Lugn, energisnål, placeringssäker och större. Tobias har varit med ett tag nu och är kanske redo för att ta ett lite större ansvar än tidigare. Kapacitet finns och jag skulle gärna se att han tar lite större plats när han väl spelar.
Möller har jag haft nöjet att följa på hyfsat nära håll under ungdomsåren och kopplat till energi är han kanske den nye Palicka. Energisk och peppande. En härlig lagspelare och i sina bästa stunder närmast att betrakta som en levande vägg.
Simon jobbar med sin lägstanivå och den är på väg upp. Lyckas han med det fullt ut, så är han vår näste världsmålvakt.

Vänsterkant/Vänstersex
Hampus Wanne och Lucas Pellas är egentligen så bra så att det inte är klokt. Notoriska målskyttar, med fina och breda skottregister och sevärda spelstilar.
Möjligen känns Wanne lite mer senior och robust, samt snäppet bättre bakåt.
Pellas är dock fantastisk att titta på med sin mjuka och kattliknande spelstil.

Mittsex/Pivot/Linjespelare
Max Darj, Oscar Bergendahl och Andreas Nilsson
Tre väldigt olika spelartyper med olika spetskvalitéer. Darj som lagkapten och pådrivare med sitt fotarbete och sin mobilitet. Styrkan ligger i defensiven och i uppspel och hemlöp. I sitt spärrspel och målskytte är hans förhållandevis lätta kropp möjligen lite för lätt att flytta på och störa. Bergendahl har transformerats både till kropp och frisyr och anses kanske idag som en av världens bästa försvarare man mot man. Oscar är råstark och rörlig i en fantastisk symbios. Han har också utvecklat sitt målskytte och kanske är det dags för att ta över Darjs plats i förstasexan nu.
Nilsson i sin tur är sannolikt en av världens bästa offensiva pivotar. Tung, stark, svårflyttad och vänder på en femöring med en diskuskastares snabbhet. Hög skottprocent och duktig på att fånga boll. Samma fötter är kanske för tunga för att lyckas i defensiven och sannolikt är det därför som Solberg tidigare har ratat sin offensivt klart bästa linjespelare. Nu kommer Styckets roll troligen vara begränsad i inledningen av turneringen, men mot de allra bästa tror jag att hans anfallsspel kan lyfta det svenska laget en nivå till.

Högerkant/Högersex 

Daniel Petterson och Sebastian Karlsson
Pettersson är lagoms ansikte utåt. Han är gedigen. Han är aldrig dålig, men samtidigt lite som den beiga kunden i Macken. Förefaller otroligt ödmjuk och är inte typen som tar plats. Vare sig på plan, på bänken eller framför kameran. Med det sagt är han en fantastisk lagspelare med fin defensiv och fina avslut. Får alltid en trea i betyg i alla matcher, vare sig mer eller mindre. Karlsson är lite tvärtom. Sebastian är karismatisk och syns och märks. Hans debutsäsong i Montpellier är smått otrolig och han är en utpräglad målskytt, med snabba fötter som x-faktor. Sebastian är en potentiell 10-målskytt i matcher, en matchvinnare som kan kvittera ut femmor i betyg.
Jag spår ett utropstecken här om formen sitter i, så bra är han.

Vänsternio
Jonathan Carlsbogård, Erik Johansson och Karl Wallinius
En suverän trio med olika spets. Carlsbogård är den ultimata lagspelaren med en sidbena som tagen ur en söndagsskola. Skenet bedrar dock och Jonathan är en fantastisk central försvarsspelare, följsam och tuff. Hans pappa var domare och kanske är det en av förklaringarna till varför han så sällan blir utvisad, trots sin position i händelsernas centrum. Jag är dock lite rädd för att Carlsbogård tappat udd i sitt anfallsspel sedan bytet till Barcelona. Han skjuter för sällan och gör för få mål. Detta trots ett suveränt bollsläpp, sin fina stegisättning, en bra spänst och sitt tunga skott. Om ledarstaben fyllt på hans självförtroende i offensiven, kan Carlsbogård vara skillnaden som gör skillnaden.
Erik Johansson har i sitt knallhårda skott nåt unikt. Något vi sällan haft i svensk handboll. Efter en spikrak utvecklingskurva uppåt, så bedömer jag att den planat ut en smula denna säsong och jag är lite osäker på hans självförtroende. Oavsett är han en matchvinnartyp som kommer vara viktig för Sverige. Wallinius är med som joker och visade i matcherna mot Japan sin enorma potential. En potential som dock alltför sällan blommar ut. Träningsmatcherna visade dock att uttagningen var rätt och när Karl hamnar rätt ser det löjligt lätt ut, lite som när Kim EDR var som bäst.

Mittnio/Spelmotor

Jim Gottfridssson, Felix Claar och Jonathan Edwardsson
Jösses, tänk att vi har både Gotte och Claar i vår trupp. Jag håller Gotte som en av spelarna i världshandbollen som är allra bäst på att göra sin omgivning bra. Tyvärr blev vi om inte annat bryskt medvetna om detta, när han gick sönder i fjolårets VM. Sicken ledare, pådrivare och förebild detta är. Gotte är fantastisk och i det närmaste komplett som spelare och jag hade inte velat byta ut honom mot någon.
Sen har vi Claar som sannolikt har varit bäst i Bundesliga och världshandbollen i höst, men på ett helt annat sätt än sin svenska konkurrent. För mig är ingen bättre man mot man än Claar. Alla vet vad han skall göra, men han gör det ändå och lyckas. Och fastnar han, så spelar det ingen roll, han skjuter ändå och oftast går den in. Sicken makalös utveckling Felix har haft. I min bok är han dock ännu inte lika bra på att sätta sina kamrater i lägen, som han är på att hitta lägen själv. Och här i ligger nästa steg i Felix utveckling. Själv vattnas det lite i munnen av tanken att man skulle kunna använda Claar och Gotte samtidigt. Och då ihop med Lagergren. Gosse, vad det hade smakat. Och sen har vi vår näste stjärna på denna position i Edwardsson, som är med för att inspireras, se och lära. Jonathan har kommit tillbaka starkt efter långtidsskada och har gjort fina matcher i Bundesliga denna höst. Med sin laglojala stil och sitt positiva kroppsspråk, tillför en homogen spelare som Edwardsson i alla lag.

Högernio
Albin Lagergren och Lukas Sandell.
Jag är oerhört svag för Lagergren, som är en sann tvåvägsspelare. Lika nyttig i båda ändar. Efter att ha följt Albin i sin transformation från småkorpulent mittnia i Varberg, till en slimfit högernia på världsscenen, har jag inte kunnat sluta imponeras. I handboll är en underskattad spetskvalité att kunna göra sina val sent och där har Lagergren få övermän. I mina ögon håller Lagergren absolut världsklass.
Sen har vi Sandell. Sedan Lukas lämnade bänken i Ystads IF har han utvecklats fantastiskt i flera steg. Först i Norge, följt av Danmark och nu i Ungern. Han ser lite skev och tanig ut, men är oerhört explosiv och har på kort tid tagit en stor plats i det ungerska storlaget i Veszprem. Våra högernior är väldigt olika och det är en styrka, en stor sådan.

På bänken har vi lagbyggaren Solberg, med spelgeniet Apelgren och den gamle målvaktsfantomen Svensson som sidekicks. Samtliga utpräglade vinnare med glimt i ögat och en hel rävfarm bakom öronen. Själv är jag väldigt förtjust i det Benga-Johan-inspirerade ledarskapet, där man tar nytta av spelarnas kompetens och hittar roller till alla. Där fokus ligger i att göra varandra bra, på ett osjälviskt och prestigelöst sätt. Så förtroende och skörda ansvar, sa Bengt och det tycker jag syns i även Solbergs ledarskap.
Sverige kommer sannolikt byta på klocka i matcherna och ge alla speltid så länge det är möjligt. Målet är att vara så fräscha och formstarka som möjligt i turnerings slutskede, för självklart går Sverige för guld.Alla möjligheter finns, men det ligger ett par farhågor i vassen och lurar.
Har Sverige lyckats levla upp sitt försvarsspel, som inte övertygade helt i VM?
Räcker våra målvakter hela vägen?
Klarar vi oss utan en etablerad världsstjärna på högerkanten?
Det är i dessa tre punkter som jag har mina frågetecken.

I resten hittar jag inga farhågor alls och för att svara på min egen fråga i rubriken.
Sverige har aldrig haft ett bättre lag, än det som går in på banan om några timmar.

Nu håller vi tummar och tår för att vi slipper skador och sjukdomar, för då kan vi få anledning att fira ytterligare ett svenskt guld.

Låt spelet börja!