En eftermiddag i Varberg: HIF-nystart bland Frölunda-fans

Klockan 12.30, 90 minuter före avspark, steg jag av tåget på Varbergs järnvägsstation. Jag var på plats för att bevaka HIF:s första träningsmatch 2024 – på Håstens IP skulle de spela mot Varbergs BoIS.

Någon läsare har kanske varit och sett fotboll på Påskbergsvallen i Varberg.
Jag gissar att färre varit på Håstens IP, där dagens träningsmatch skulle spelas – åtminstone före dagens match.
Håstens IP ligger i nordöstra Varberg, betydligt längre från stadskärnan än vad Påskbergsvallen i sydost gör.
Den prognosticerade promenadtiden var 40 minuter – särskilt mycket tid för att titta på stan fanns inte. Men jag hann se några av de fina, välbevarade, trähusen som bidragit till att staden röstats fram till Sveriges sjätte vackraste.

 

Två gamla landslagsspelare i sina första matcher som tränare i sina nya klubbar: Varbergs Tobias Linderoth mot HIF:s Klebér Saarenpää.

Några tecken på att det var en stormatch på gång i stan, syntes inte. Några enstaka HIF-halsdukar, bara.

Däremot stod en hel skock supportrar och väntade på en buss.
Frölunda-supportrar, alltså. Som skulle se lagets hemmamatch mot HV71 i Göteborg.

De höll till vid Varbergs Torg, en anrik och stor samlingsplats i staden. Till höger i bilden nedan syns det imposanta gamla bankhuset. Bakom torghandlarna ligger Rådhuset.
På torget ligger även Carl Fredrik Pechlin, 1700-talspolitiker som mot slutet av livet blev en av de sammansvärjda i mordet på Gustav III, begravd i ovigd jord.

Standard när man är på den här typen av jobbuppdrag är att man äter hamburgare, antingen grillade på idrottsplatsen eller hos någon nationell eller multinationell kedja. Efter två besök på Max i veckan ville jag ha något annat och tog en lunch på Dell’Amore i stadskärnan. Pastan med fläskfile och chili får 4 av 5 i betyg – hettan var väl avvägd och såsen mustig och smakrik. Bara en något torr yta på pastan (som i övrigt hade bra konsistens) drar ned betyget från full pott.

En trevlig överraskning var att Varberg fortfarande har en egen självständig bokhandel, något som blivit allt mer ovanligt i de västskånska städer jag normalt frekventerar. I ett färgglatt trähus dessutom – pluspoäng.
Nu var det i alla fall knappt en timme kvar till avspark, så dags att vandra.

Vad tusan är Håsten egentligen? En sjukdom? Rätt svar är en stadsdel som byggdes på 70-talet. Runt tusen lägenheter finns här, enligt Wikipedia, samt bank, postservice, livsmedelshall förskolor, bensinstation – och en idrottsplats.
Idrottsplatsen där Klebér Saarenpääs äventyr med HIF nu skulle börja.

Vid 13.40 hade jag passerat ett enormt badhus och man hörde HIF-fansen. Framme vid Håstens IP.
I insläppet hade värden svårt att förstå min skånska, men jag kom i alla fall in. Nästan direkt hittade jag pressläktaren, en rad på huvudläktaren precis till höger om ingången. Där satt HD:s utsända duo. Jag satte mig bredvid.
På bilden nedan syns läktaren i fråga, där dagens hemmaklack höll till.

Det talas alltid om väder, närmare bestämt temperatur, på sådana här matcher. Idag var det fem grader och faktum är att jag inte frös ett dugg.
Fyra lager kläder inklusive underställ, exklusive skidjacka, gjorde sitt.
Att det var närmare 15 grader varmare än på HIF:s premiärträning för tre veckor sedan är en kul fakta om man är nörd.
Bilden nedan: Till vänster om huvudingången fanns en av två HIF-klackar. Kaffet flödade i tältet.

Matchen kickade igång. Ungefär fem procent av planytan var osynlig, gömd bakom en pelare, från vår plats på läktaren. Det är sådant man får räkna med och det kändes i alla fall som ett privilegium att kunna vara på plats.
I dagens moderna fotboll är det inte så ofta som man ser matcher som inte sänds någonstans alls – inte ens när man är ute och bevakar matcher i Supertvåan. Men Varbergs BoIS–HIF sändes inte, så det gällde att bibehålla fokus och se vad som hände – det fanns inga repriser att tillgå.
Och det som hände bakom pelaren stannade bakom pelaren.

Polisen tittade oroligt på i bilden nedan när Varberg lastade in maximalt tillåtet antal personer i HIF:s målområde. Målvakt Nils Arvidsson hade att göra i den första halvleken. Men HIF höll 0–0 när Varberg låg på i slutsekunderna. Dessutom träffade Wilhelm Loeper ribban åt andra hållet.

Halvtid. Kaffe och kexchocklad.
En herre i HIF-halsduk var nöjd och meddelade mig att Benjamin Örn är fantastisk.
Och högerbacken var riktigt bra i första halvlek.
Överlag verkade de flesta vara överens om att HIF gjort det OK efter förutsättningarna.
Även hemmapubliken var nöjd. ”De är redan bättre än allt de visade förra året”, sa en hallänning i grönsvart mössa.

Det roligaste med att bevaka serier på lägre nivå är att man kommer så mycket närmare spelet än vad man gör från pressläktare på elitmatcher.
De här försäsongsmatcherna är ett undantag där man får chansen att se även elitlagen i markhöjd. Det är häftigt att se toppspelare på riktigt nära håll i full fart. Eller när Wilhelm Loeper dribblar och slår inlägg på offensiv planhalva, tar en maxlöpning hem över 50-60 meter och kastar sig in i en glidtackling mot någon Varbergsspelare.
Nackdelen är ju att man har sämre överblick över spelet än när man kollar på TV eller från upphöjd läktarplats. Att hänga med i exakt vad som händer på motsatt sida planen är inte alltid lätt när man dessutom ska skriva samtidigt.
Och man imponeras av fotbollstränare som utför allt sitt jobb under en match från sin position bredvid sidlinjen.

Andra halvlek, med två nya elvor i lagen, blev fartfylld och under en stark avslutning drog HIF ifrån och vann med 3–2. Läs referat och intryck från matchen i den här artikeln: Försäsongspremiären en framgång för nya, unga, HIF.
Slutresultatet fastställdes när Jon Birkfeldt råkade nicka in ett inlägg i eget mål – mot klubben där han var lagkapten i tre år.
– Birkfeldt har alltid varit bra på att nicka, skrockade en Varbergssupporter på göteborgska, alternativt nordhalländska, på läktaren.
Nåja, det var väl rätt match att göra ett olyckligt självmål i.
HIF vann som sagt och efteråt tackade spelarna sina fans. Några av dem stod framför en byggnad som såg ut som någon slags sovjetisk variant av Kärnan i Helsingborg (högra bilden nedan, foto: Bildbyrån)

För oss mediemänniskor var det nu dags att göra intervjuer med spelare och tränare.
Vandring över planen mot omklädningsrummen.
Där stretchade andra halvleks HIF-elva tillsammans med fysioterapeut Marcus Linnér och damlagets fysansvarige Johan Ölmedal.

Intervjuerna genomfördes vid entrén nedan.

HIF:s unga 2004-liga går av planen i bilden nedan. Längst fram: Simon Bengtsson, Lukas Kjellnäs och Daniel Bergman.
Sju av 22 spelare idag var födda 2004. Nio av 22 var med och spelade P17-SM-final 2021. Matchens kanske bäste spelare, Ervin Gigovic, är född 2003 och var därmed på den övre halvan i laget åldersmässigt.

I bilden nedan: HD:s utsände Sebastian Rönström intervjuade provspelaren Albin Sporrong. Jag intervjuade Sporrong strax efteråt. Han reser på söndagen hem till Eskilstuna. Läs vad han och Saarenpää säger om provspelet i den här artikeln: ”Känner verkligen att jag skulle trivas”
Likt vakten vid insläppet hade Sporrong också till en början problem med att förstå min skånska. Jag behöver kanske artikulera bättre.

Klebér Saarenpää intervjuas i bilden nedan i HIF:s egna kanaler. Strax efter det talade jag själv med HIF-tränaren. Läs artikeln här: ”Saarenpää efter debuten: Mest nöjd med attityden”

Senare på kvällen, strax innan jag la ut artikeln, fick jag ett SMS från min vän Kocken, som var nöjd med HIF-vinsten och menade skrev att detta var bättre än en seger mot ett ”Division 5-gäng” (de senaste åren har HIF inlett sina försäsonger mot lag från lägre divisioner).
Lustigt nog var Kockens fras ”Division 5-gäng” exakt samma fras som Saarenpää använde i intervjun när jag frågade om valet att inleda årets träningsspelande mot ett elitlag.
– Det är ingen mening för oss att gå ut och möta ett Division 5-gäng och vinna med 5–0 och tycka att vi är världsbäst. Då möter jag hellre ett bra gäng och torskar med 3–0, så att vi får slåss för att visa våra kvaliteter, svarade tränaren då.

Det blev totalt fem intervjuer efter matchen. Jag insåg efteråt att 60 procent av de intervjuade var släktingar till gamla storspelare i HIF: Adrian Svanbäck (född 2004, ett mål och en assist idag) är son till gamle HIF-yttern Fredrik Svanbäck. Casper Ljung (född 2005, HIF-debut och en assist och en hockeyassist idag) är son till HIF-legendaren och flerfaldige SM-guldvinnaren Per-Ola Ljung. Max Persson (född 2004, HIF-debut idag) är släkt med HIF:s Champions League-vänsterback Nicklas ”Liatorparn” Persson.
Sådant gör det här unga HIF-laget extra spännande. Inte minst för HIF-intresserade som varit med ett tag.
I bilden nedan packade materialförvaltare Lino Boriero in grejor i en bil. Spelarna hade utrustats med mat och var på väg mot bussen hem.

Vandringen tillbaka till stationen gjordes med spänst i steget – det här var en kul dag att bevaka HIF.
På stationen vilade en katt, som enligt en lapp på dörren bor i närheten och brukar vistas i lokalen.
Den har nog aldrig varit på Håstens IP.

Hyfsat mycket folk var ute och rörde sig i Varbergsskymningen när jag tog tåget hem. Varberg kändes som en levande stad – även om just bilden nedan är relativt folktom.
Vad Varbergskvällen hade att erbjuda vet jag inte.
Kanske firade någon att Frölunda vann den där hockeymatchen.
Andra drömde om kommande triumfer under Tobias Linderoths ledning.
Samtidigt drömde många i Nordvästskåne om stordåd under Klebér Saarenpää.
Vägen dit lär bli lång. Kanske började den på Håstens IP i Varberg.

Foto: Gustav Lundblad