Krönika: ”Sicken usel coaching, bänkförlust alltså, han måste bort…”

Alla tränare vill vinna sina matcher, ändå slutar nästan alla matcher med att det ena laget vinner, alternativt att det andra laget gör det, eller så slutar matchen utan vinnare, det som för övrigt kallas för oavgjort, trots att matchen är både slutspelad och avgjord.

På läktarna eller framför TVn sitter folk och bedömer utfallet i dessa matcher och undrar vad det var som hände egentligen.
– Varför bytte han inte ut nr 10 som var så kass?
– Varför bytte han inte målvakt, han var ju som en slips i målet?
– Varför tog de inte bara bort nummer 7 som var så bra, hur svårt skall det vara?
– Varför bytte han målvakt, det var ju inte hans fel att försvaret sög?
– Varför bytte han inte in nr 23, han var ju bra senast?
– Varför spelar han med så få spelare, han borde byta mer?
– Varför byter han så mycket, det blir ju ingen rytm och kontinuitet alls?

Majoriteten av oss som ställer oss dessa frågor har inte varit på träningarna som låg före prestationen vi just bedömer. Vi har inte heller varit med när taktik och spelidé mejslats fram. Vi vet sällan vem som spelar småskadad, krasslig eller vem som kanske inte mår så bra på grund av något som hänt dem i livet, nåt på jobbet, eller en nära anhörig som är sjuk eller ett barn som skriker om nätterna. Vi vet oftast väldigt lite om hur spelartruppen mår psykosocialt, hur stämningen är i omklädningsrummet, eller ifall truppen har en accepterad hierarkisk ordning.

Men bedömer det, det gör vi ändå och det är ju i grunden väldigt positivt att folk bryr sig.
Det är engagemanget som skapar intresse och diskussionerna som fördjupar intresset.
Vi har rätt att tycka och alla tjänar på det finns åsikter kring det som sker på lagens matcher.
Ofta har vi våra egna favoritspelare som vi vill skall lyckas, eller så känner vi personer runt lagen som gett oss viss inblick i verksamheten. Vi har kanske nåtts av information som kan stärka en tes, eller som gör det lättare för att oss att hitta vissa mönster
Samma information kan göra att vi missar saker som andra, som har andra favoritspelare, eller annan information, upplever uppenbart.

Egentligen vet de flesta av oss alldeles för lite, men det har ni redan förstått.

Hur skall man då göra när en tränare eller coach skall bedömas?
Vilka parametrar kan man titta lite närmare på?
Jag tänkte försöka att belysa ett par av dem.

Rekryteringsprocessen
En tränare är utsedd att leda laget i träning och match. Förhoppningsvis har tränaren valts för att hen har den kompetens som spelartruppen behöver för att nå resultat.
En ung och utvecklingsbar trupp behöver en tränare som bevisligen kan just det, att utveckla unga spelare individuellt och göra ett lag av dem.
En spelartrupp med hyfsat färdigutvecklade spelare, behöver en tränare som kan upprätthålla motivation och maximera den potential som finns på papperet.
Kanske finns en kultur i klubben, i sättet att spela, som man vill slå vakt om och då kommer även det att påverka valet av tränare. Eller så vill man modernisera och ta in nya influenser utifrån för att ta nästa steg i utvecklingen. Vill man sedan ha en auktoritär eller en mer demokratisk tränare? En tränare med styrkan i att bedriva träning, eller en tränare med styrkan i att coacha på match? Vill man att tränaren skall hjälpa till på andra platser i föreningen? Skall hen vara med och sälja varumärket utåt? Då tittar man på en kategori, vill man ha en som skapar rubriker i media, får man kanske leta i en annan hög.
Till detta kommer de ekonomiska möjligheter som klubben har och hur långt kontrakt de kan tänka sig att erbjuda sin tränare.
Detta kan kompliceras ytterligare om en lämplig presumtiv tränare kommer utifrån och därmed har sin familj på annan ort.
Skall denne då flytta, kan hen pendla och vad kostar det i så fall, eller skall hela familjen flytta med och för vilka pengar och garantier i så fall?

Sen har vi urvalet.

Att träna ett handbollslag på elitnivå idag, innebär oftast att man arbetar sju dagar i veckan i åtminstone 11 månader per år. Under tävlingssäsong kan att förbereda och genomföra träningar, via video analysera egna matcher, läsa in sig på framtida motståndare och göra matchplaner, kommunicera med spelare och förankra beslut kopplat till speltid och uttagningar, resor till och från matcher med mera, lätt överstiga 60 timmar i veckan.
Medianlönen i Sverige var 2023, enligt SCB, 38 300 kronor i månaden.
Inte många tränare når upp till den ersättningsnivån i svensk handboll.
Dessa förutsättningar innebär att urvalet av kandidater är ganska begränsat.

Uppföljning och utvärdering
När man på djupet bedömer en tränare bör i grunden två parametrar penetreras.
Allt är nämligen ett resultat och varför det?
Dels handlar det om hur den individuella utvecklingen ser ut och dels hur den kollektiva utvecklingen ser ut.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att så länge den individuella utvecklingen sker, så är den kollektiva utvecklingen oftast bara en tidsfråga.
Om du initialt får en snabb kollektiv utveckling, utan att den individuella utvecklingen hänger med, då kommer den kollektiva utvecklingen sannolikt att stanna av och resultaten kommer därför försämras med tiden.

Detta är det ofta ganska lätt att ha en åsikt om och bedöma från sidan, eller genom att läsa igenom resultaten över tid. Antal gjorda mål, insläppta mål och marginal i matcherna.
Går det åt rätt håll, står det still, eller går det åt fel håll?
Finns förmildrande omständigheter? I så fall vilka?

Till detta kommer så klart frågor som hur utvecklingsbar miljön spelarna befinner sig i egentligen är. Här hittar man frågor som trivsel, gruppdynamik och rollacceptans.

Oftast mår spelare som får större roller och därmed mycket speltid betydligt bättre, än de som inte får lika mycket utrymme på träning och matcher.
Upplever spelare att deras insatser på träningen har betydelse för speltiden, så bibehålls en högre grad av motivation, än när spelare upplever att tränaren redan har bestämt sig för vilka som skall spela på förhand och hur mycket. När delar av truppen inte längre tycker att insatsen på träningen betyder så mycket, så dalar motivationen att träna, vilket försämrar kvaliteten på träningen för hela truppen. Detta är en stor utmaning för varje tränare.

När en tränare ’tappar omklädningsrummet’ så är det oftast en kombination av allt ovan.
Låg individuell utveckling påverkar naturligtvis den kollektiva utvecklingen.
När det går bra vill alla vara med och få beröm, när det går dåligt så är det någon annans fel.
Splittrad motivation påverkar kvaliteten på träningen, stämningen i truppen och hur utvecklingsbar miljön man vistas i är.
Falanger bildas i truppen, bland de som är nöjda och de som är missnöjda.
Moralen på match börjar sjunka, underläge i matcher blir tuffare att hantera, spelarnas vilja att hjälpa varandra sjunker, viljan att genomföra en matchplan som man själv inte känner att man ingår i sjunker och engagemanget från spelarna på bänken sjunker.
Hela båten tar in vatten och prestationerna sjunker, ett sluttande plan.

Detta är inte särskilt svårt att se från läktarplats om man har lite koll på kroppsspråk och gester. Jag har själv varit på träningar där man kan höra en knappnål falla och jag har varit på träningar med hög volym och stora känsloyttringar. Det finns alltid en orsak.

De flesta klubbar gör spelarenkäter för att fråga gruppen hur den mår. De genomför spelarmöten, eller kommunicerar med spelarråd. En del håller informella möten med spelare som man anser har vettiga åsikter generellt.
I flera klubbar som jag har varit i kontakt med, kan dessa undersökningar tydligt visa om miljön spelarna vistas i är bra, eller inte längre är utvecklingsbar.
Vissa klubbar har redan agerat på signaler, vilket jag gav exempel på i min förra krönika.
Andra klubbar väljer sina undersökningar till trots, att sticka huvudet i sanden och blunda hårt. Kanske löser det sig ändå om man har tur?

De klubbarna orkar kanske inte med en ny rekryteringsprocess, eller så kanske de anser att de inte har råd med en. Eller så har klubben ingen som vågar fatta och framföra tuffa beslut,  beslut som skapar dålig stämning och som påverkar populariteten internt.
En del klubbar tycker att det är lättare att offra spelare som inte har en så stor roll, än att ta striden med en tränare som har skapat en destruktiv och dysfunktionell miljö.

Jag känner till flera klubbar som genom åren har sonderat terräng efter, eller till och med muntligen gjort utfästelser med nya tränare, men som fått kalla fötter och ändrat sig när beslutet skall kommuniceras. Ingen vill hålla i yxan, eller dela ut det beska pillret, man fegar ur och hoppas att det löser sig ändå.
Nästa år, då…

Det som gemene man inte ser från läktarplats är all internpolitik som påverkar utgången i dessa frågor. Ibland är tränaren på god fot med någon stark person i styrelsen, eller en större sponsor. Ibland är den tilltänkta efterträdaren en större sponsors förslag. Ibland finns krafter som underminerar förtroendet för tränaren i den egna föreningen. Ibland kan något som på ytan ser riktigt bra ut, vara ytterst dysfunktionellt om man borrar lite djupare.

Oavsett så är detta komplicerat. Betydligt mer komplicerat än vad många tror.

Det är fler parametrar som spelar in än de flesta har kännedom om.

Efter ett helt liv inom sporten har jag ett stort nätverk att prata med, och min uppfattning är sammantaget att många klubbar slarvar redan i rekryteringsfasen.
Man lägger många gånger sitt representationslag i händerna på någon som man inte riktigt tagit sig tid att titta närmare på. Man tar den enkla vägen, man gör inte gedigna konsekvensanalyser kring orsak och verkan. Man underskattar skillnaden som gör skillnad.

Handbollen är här särskilt utsatt, eftersom omsättningen är lägre, vilket påverkar det numerära urvalet av presumtiva tränare.  Lika förbaskat är kostnaden för en tränare en förhållandevis stor kostnad för en klubb. Ändå är det så här.

Dessvärre så saknar många klubbar dessutom förmågan att följa upp och utvärdera hur det faktiskt fungerar, och hur utvecklingsbar miljö deras spelare egentligen befinner sig i.

Resultatet av det är att många unga spelare slutar alldeles för tidigt, att de blir förbittrade och brända på sin favoritsport och sedan inte engagerar sig mer i klubben eller sporten.
Vare sig som ledare, funktionär, publik eller sponsor.

Men det får jag återkomma till en annan gång, för nu tänkte jag faktiskt tillreda mig någon form av måltid, kanske en pastarätt, istället för att sitta här och spekulera.