Krönika: Hur var det nu med intresset egentligen?
Så var det vardag igen, efter ett par månader med mästerskap för våra fina handbollslandslag. Fina publiksiffror när våra landslag spelar hemma.
Bra sändningar före och under mästerskapen, stort intresse i stormedia och välkommet fokus på handbollen och våra landslagsspelare.
Sen kommer vardagen igen, en vardag när de fina produktionerna packas ner i en malpåse, för att fram emot december plockas fram igen. Fokus skiftar över till våra nationella serier och då produktionerna modestare, tillropen färre och tongångarna är inte längre lika positiva.
– Var är publiken utropas via Radiosporten?
– Den är ju här, ropas ut via Handbollsligans kommunikatör.
Men hur är det egentligen med den saken?
Handbollsligan känns ibland som en avlägsen kusin till Brommapojkarna i fotboll.
En förening med gigantisk ungdomsverksamhet, med stort upptagningsområde, med talangutveckling i internationell toppklass, men med ett representationslag som knappt en käft vill gå och titta på. Varför är det så?
Varför har handbollen på över 30 år inte lyckats förvalta och omvandla det stora nationella intresset för handboll, till publiksiffror för vår interna ligahandboll?
Kommer alla klubbar att dö ut beroende på bristande intresse hos publik och från sponsorer? Faktiskt så mumlas det så på sina håll ibland och jag kände att jag därmed ville titta lite närmare på just detta. Och om det faktiskt nu är så, varför är det i så fall på det sättet? Sannolikt är frågorna som vanligt betydligt fler än svaren, men ställer vi dem inte, så får vi heller aldrig några svar.
Låt oss som exempel börja med att kika lite närmare på publiksnittet i vår högsta serie på herrsidan och hur det faktiskt ligger till. Hittills denna säsong leder högst väntat IFK Kristianstad med ett snitt på 3117 pers, följt av Karlskrona med 1678, Guif med 1642, Hammarby med 1638 och Skövde med 1564 åskådare. Dessa fem lag är de som når över 1500 pers i snitt. Sämst, eller minst bra kanske man skall säga, är glesbyggdskometen AMO med 475, jumbon Aranäs med 564 och riddarna från templet i Önnered med 569.
Dessa är de enda klubbarna som inte når ett snitt på 1000 pers. Man skall då ha i åtanke att det bor cirka 875 pers i lilla Alstermo, vilket nyanserar bilden av deras publiksiffror. Önneredshallen är en fin anläggning att spela och träna i, men den är samtidigt i det närmaste publikfientlig. I Kungsbacka har uteblivna resultat, i kombination med att de flesta bärande spelare inte längre är från staden, gjort att intresset har sjunkit och deras siffror har nästan halverats från föregående säsong.
När jag scrollar publiksnitt 23/24 noterar jag följaktligen fem klubbar med fler än 1500 pers i snitt och tre klubbar med under 1000 pers i snitt. Lägg det på minnet.
Är det bra eller dåligt? Låt oss jämföra de senaste tio säsongerna.
22/23 var det tre klubbar med ett snitt över 1500 och fem med under 1000.
21/22 en klubb över 1500 pers, sju med under 1000 (passus för covid)
20/21 ännu mer covid
19/20 två lag över 1500 pers, fyra med under 1000.
18/19 fem lag med över 1500 pers och tre med under 1000.
17/18 fem lag med över 1500 pers och fyra med under 1000.
16/17 fem lag med över 1500 pers och tre med under 1000.
15/16 fem lag med över 1500 pers och fyra med under 1000.
14/15 fyra lag med över 1500 pers och fyra med under 1000.
En hastig överblick ger alltså en närmast en positiv syn på publiksiffrorna i Handbollsligan.
Detta trots att riksmedia har minskat sin bevakning av serien. TV4-sporten har lagts ner, Dagens Nyheter hittar inte ens till Eriksdalshallen, Expressen skiter fullständigt i ligahandboll och satsar istället på innebandy och massiv bevakning av Ninjas in Pyjamas.
SVT visar fortfarande handboll ibland, men inte i samma omfattning sedan det nya TV-avtalet trädde i kraft. Ljuset i mörkret är Aftonbladet, med Johan Flinck i spetsen, som kämpar på likt en tapper Don Quijote.
Utöver det så får handbollen lite medial dragkraft av lokala tidningar, men när jag till exempel scrollar igenom rubrikerna på till Stampens nätupplagors sportsidor, så är det ett enormt fokus på fotboll, både lokalt, nationellt och internationellt, innan man till sist hittar handbollen en bit ner.
Nä, vill man läsa om handboll så är det med några få undantag numera nätpublikationer som Handbollskanalen och Skånesport som gäller.
Trots allt detta ovan, trots lågkonjunktur, höga bränslepriser, högre arbetslöshet, allmän negativitet och inflation, så är utvecklingen inte alls så dyster när man tittar lite närmare.
Är det då verkligen kris, eller är det frid och fröjd?
Som vanligt ligger sanningen nånstans mittemellan dessa ytterligheter.
Ambitionsnivån med proffsliga och större hallar blev som en misslyckad sufflé.
De nya fina större handbollsarenorna har inte alls inneburit ett generellt publiklyft, snarare tvärtom. 1500 pers i trånga och nedgångna Eriksdal, är betydligt roligare än 1500 pers i stora moderna Kristianstad Arena. I Lund är det bättre stämning när de spelar i gamla anrika Idrottshallen än i sin Arena och 1000 pers i Baltiska Hallen är som att kasta in en väska i hallen.
Den förhållandevis höga medelåldern på handbollspubliken har varit en uttalad risk, men inte heller den märks av särskilt mycket på siffrorna ovan. De som faller ifrån, tycks ersättas.
Att matcherna tidigare sändes i C More och nu via app verkar inte heller göra nån större skillnad på antalet besökare på plats.
Tvärtom verkar antalet åskådare på våra ligamatcher ligga ganska stabilt över tid och det är med denna publik som grundplåt, som arbetet med att utveckla publikantalet skall ta vid.
I Allsvenskan har till exempel Drott ett bättre publiksnitt nu, än de hade sin senaste säsong i ligan, när de denna säsong sannolikt når över 1000 pers i snitt. Även i Varberg är publikintresset på väg upp igen och i Vinslöv lämnar åtminstone halva byn husbilarna och går på match.
I div 1 södra påeldas Lågan med ett publiksnitt på över 600 pers och desamma gäller Kropps från Uddevalla med ett liknande publiksnitt.
Har ni förresten någon gång varit på en ungdomsturnering som Lundaspelen, Skadevi Cup, Potatiscupen, Irsta-Blixten, Bohus Cup, Åhus Beach, eller valfritt USM-steg? I så fall vet ni att intresset för handboll är stort, oerhört stort. Stämningen i dessa sammanhang når inte sällan väl så högt som i en valfri ligamatch. Det är här intresset för handbollen föds, och det är här som grunden läggs för de fina publiksiffror som främst våra landslag har. Både live och framför TVn. Trots alla dessa nya presumtiva supportrar, så går publiksiffrorna i vår högsta liga sidledes.
Varför är det då så? Varför lyfter det inte?
Är det kanske för dyrt? Är kvalitén på matcherna för dålig? Håller inte spelarna måttet? Är eventen för dåliga? Är korven i kiosken vattning och smaklös? Är kaffet blaskigt och svagt? Är kanske kanelbullen och den inplastade mazarinen så torr, så att smulorna yr när man tuggar dem i sig? Har Kexchokladen smält? Är drickan fisljummen? Saknas det alkoholrättigheter och bättre mat för att locka till sig förfester på matcherna? Är stolarna obekväma? Ligger hallarna för avsides? Är spelarna för okända för att locka en yngre målgrupp? Borde ett knippe välkända influensers rekryteras för att sjunga handbollens lov på TikTok? Är avkasttiden fel? Borde speldagarna flyttas? Är speakern för korrekt, eller tvärtom? Är bemötandet från arrangörerna för dåligt? Skapar huliganer rädslor hos potentiell publik? Gör pyroteknik att matcherna inte kommer igång på utsatt tid? Är musiken för hög? Skall vi ha musik alls? Vilken musik då i så fall? Varför lyfter det inte mer än det gör? Är det en konspiration från de stora mediebolagen? Är det någon annans fel?
Handbollens styrka ligger i intensiteten som uppstår när matcher får nerv. Som i semifinalen mot Frankrike, där vi var uträknade, skamsna och odugligförklarade, men där vi likt Fågel Fenix återuppstod och gick ikapp, och sedan förbi, och när man stod där och skrek rakt ut i pur glädje, förbyttes allt till något snopet och bittert i ett antiklimax som känns av än idag.
Handbollens svaghet ligger i ojämna matcher, där intensiteten mattas, nerven uteblir och ersätts av slarv. När spelarna inte längre sticker in näsan fullt ut i närkamper, när matcherna bara spelas av. När ena laget ger upp. Då blir det trist.
Jag lever efter devisen att allt är ett resultat och det innefattar naturligtvis även publiksiffrorna på klubbnivå och intresset. Produkten är just nu så attraktiv som publiksiffrorna antyder.
Att handbollen gör det den gör, under de mediala förutsättningar som råder, är kanske inte så himla dåligt ändå. Med det sagt behöver vi göra oss intressantare för media, för att de skall skriva mer om handboll, för att på så sätt höja intresset, men hur gör vi det?
De flesta handbollsklubbarna i vårt land har för låg omsättning och för dålig ekonomi för att tillsätta och bemanna ordentliga organisationer. Det blir mycket eldsjälar och mycket ideellt arbete. Det kan vara väldigt vackert nånstans i grunden, men det påverkar möjligheterna att nå ut ordentligt, vilket är en förutsättning för att nå större sponsorer och attrahera fler intressenter.
Har klubbarna till exempel råd att anställa klubbchef, sportchef, kanslichef, säljare, kommunikatör, eventansvarig och mediestrateg som i konkurrenterna fotboll och hockey gör? Finns övergångssummor som kan hjälpa till? Tyvärr är svaret än så länge nej.
Och med krympande organisationer, blir det mer alltmer ideellt arbete och som dessutom skall fördelas på färre. Då står inte sälj, marknad, publikrekrytering och extern kommunikation överst på önskelistan att tilldelas ansvar för. Och så vattnas produkten ur lite till.
I Allsvenskan och längre ner i seriesystemet har de flesta klubbar inte ens förmågan att rekrytera någon som kan kommentera matcherna på SolidSport. Istället får vi en okommenterad produkt för de redan djupt frälsta, vilket knappast hjälper till att sälja sporten eller de varumärken som är med och finansierar verksamheterna. Media avsätter inte heller tid för att titta på dessa okommenterade matcher och skriver därför knappt en rad om dem heller. Detta är otroligt svagt. Av klubbarna!
På ungdomssidan bränns spelare av som tomtebloss, eftersom organisationerna inte klarar av att erbjuda spelarna ett framtidshopp inom sporten. Många tappade sugar uppstår och de blir därför inte heller publik eller sponsorer när det egna spelandet får stå tillbaka.
Alltför många släpper tyvärr handbollen helt.
Förutom när landslaget spelar, för då berättar de mer än gärna att de minsann spelade handboll en gång i tiden.
Det är här nånstans diskussionen om framtiden för vår sport bör börja.
Vad vill vi med den? Hur skall det uppnås? Och vem skall göra jobbet?
Än så länge verkar alltför många hoppas på någon annan..
Men vem är denne någon, och hur skall dessa banbrytare hittas och därefter finansieras?
Fundera på det du och dela gärna med dig av dina tankar kring orsak och verkan.
Hur kommer vi vidare? Vad borde provas?
Själv skall jag gå och duscha nu, för jag har minsann redan hunnit både träna och äta.
Hur det ens är möjligt övergår mitt förstånd.
Vi ses!
Claes