Krönika: Fokuseras det verkligen på rätt saker?

Vid ett par tillfällen de senaste åren, har jag skickat jag iväg ett knippe frågor till ett drygt tiotal av våra mest framstående tränare. Kortfattat har mina frågor handlat om hur och var de förlägger sin arbetstid, och naturligtvis på i huvudsak vad.
Jag har haft en tes som jag genom svaren har fått bekräftat.
Nämligen den att tränarna lägger oerhört mycket tid framför datorn tittandes på ’video’.
Dels på egna matcher, dels på kommande motståndare och därtill på andra matcher som kan vara utvecklande att titta på, eller sno idéer ifrån.

Frågorna har också gällt hur mycket tid det lägger på detta och hur stor del av tiden, i jämförelse med tiden det lägger på golvet, dvs med sina spelare.
Utgångspunkten har varit 100% tid och fördelningen mellan arbete på ’kontoret’ och tid med sin ’personal’, alltså spelarna.
Det har naturligtvis skiftat lite, men avvikelserna har varit ganska modesta, och i snitt har fördelningen varit ungefär 75% ’på kontoret’ och 25% ’med personal’.
Detta förvånade mig inte ett dugg och är knappast sensationellt, men är fördelningen rätt?
Jobbar näringslivets ledare så? Lärarna i skolan? Andra i ledande positioner?
Om inte, varför i så fall?

För att förklara detta för de som inte är så initierade i en handbollstränares vardag, så kan en kortare historiebeskrivning vara på sin plats.
På 90-talet blev videon ett allt vanligare inslag i de taktiska förberedelserna för tränarna.
Man satt då där med två VHS-spelare och en tjock-TV och tittade på matcherna i efterhand. Man spolade fram och tillbaka och kopierade över viktiga sekvenser från den ena bandaren till den andra. Dessa sekvenser användes senare till taktiska träningar och taktikgenomgångar före match. På denna tid sändes finalmatch 3 i slutspelet av SVT, ingen annan match sändes i den inhemska ligan, som då hette Elitserien.
Oftast bytte vi tränare istället egeninspelade VHS-kassetter med varandra, vilket innebar att det var hyfsat rättvist och lika för alla.
Detta var dock otroligt tidsödande och tålamodsprövande, så de som hade möjligheten att lägga mycket tid på detta, fick på så sätt ett litet försprång. Det första heltidsanställda tränarna låg sannolikt längst fram generellt.
Sedermera introducerades ett program som heter ’sideline’, vilket gör att man slapp byta VHS-kassetter med varandra, utan att man istället kan klippa/klistra i sin dator.
Detta redskap har utvecklats enormt, och vissa nördar kan säkert jobba i det närmaste heltid bara i sideline för att göra sina analyser.
Vilket är då resultatet av all denna utveckling, undrar vän av ordning?

Innan videon blev varje tränares ständiga sällskap och bästa vän, slutade en genomsnittlig handbollsmatch med ungefär 50 gjorda mål. En riktigt vass målvaktsinsats var då cirka 20 räddningar, eller motsvarande närmare 40 i räddningsprocent.
Lagen kunde på den tiden bli riktigt grundlurade av att ett lag hade hittat på en ny kombination, eller en ny samkoordinerad rörelse i anfallsspelet. Man kunde ha ett hemligt vapen i 6 mot 5. Målvakterna visste inte då, på förhand, motståndarspelarnas skottmönster i detalj.

Idag är dessa möjligheter att överraska nästan borta. Det flesta lag har, lite förenklat uttryckt, liknande rörelser i anfallsspelet och liknande spel i numerärt överläge.
Skyttarnas skott är analyserade och nedmonterade i minsta detalj.
Har då allt detta arbete resulterat i färre mål i matcherna?
Eller har det inneburit fler räddningar för de minutiöst förberedda målvakterna?
Svaret här är paradoxalt nog nej. Matcherna innehåller generellt sätt istället fler mål numera, och med färre räddningar och lägre räddningsprocent. Hur går detta ens ihop?

En passus kan vara på sin plats här. Enkelt uttryckt så har under samma tidsperiod tempot ökat markant, vilket innebär att lagen följaktligen har fler anfall per match.
Fysiken har därtill förbättrats, skotten har blivit hårdare och de individuella kvalitéerna har utvecklats. I vissa fall i och för sig på bekostnad av kollektiv briljans och spelförståelse, men ändå.

Frågan är hur långt vi kommer att komma om alla tränare fortsätter och springa vidare i samma riktning? Ännu mer analys av motståndare? Ännu mer video? Ännu mer förberedelser av taktisk träning?

Är det verkligen rimligt att tränarna lägger 75% av sin arbetstid på detta videoanalyserande, när det ser ut som det gör? Jag tycker att frågan är intressant att ställa.
Vad skulle hända med resultatet om lagen gick ut och spelade utan alla dessa videoförberedelser? Skulle det bli ännu fler mål? Hur stor skulle skillnaden vara då?
Skulle effektiviteten i anfallsspelet öka om man la all kraft på sin egen utveckling och sitt eget anfallsspel istället? Skulle målvakterna inte rädda så många skott om de inte la alla dessa timmar på att gå igenom motståndarnas skottmönster? Eller skulle tiden kunna användas på annat sätt, för att förbättra sitt målvaktsspel?
Skulle försvarsspelet fallera totalt om man inte på förhand visste vad motståndarna har för kombinationer i bakfickan? Eller skulle man kunna lägga tiden på att utveckla och lita på en defensiv spelidé som håller oavsett motstånd?
Detta är exempel frågor som vi naturligtvis aldrig kommer få några svar på, men de förtjänar ändå en filosofisk tankestund menar jag.

Min tes är nämligen den, att det finns en stor outnyttjad potential, i att titta lite närmare på de där 25%en, som tränarna lägger i det personliga mötet med sina spelare.
Hur får man sina spelare att utvecklas så mycket som möjligt? Hur skapar man en utvecklande och trivsam miljö för alla sina spelare? Vad påverkar spelares prestationer? Varför är vissa spelare så ojämna i prestationerna? Varför är vissa spelare världsmästare på träning, men inte på match? Varför är vissa till synes lite lojja på träningen, men alltid bra på match? Hur upprätthåller vi motivationen för spelarna med begränsad speltid?
Hur skapar vi och genomför individuella utvecklingsplaner för varje spelare?
Hur följer vi upp dessa på kort och på lång sikt?
Hur maximerar vi förutsättningarna för spelarnas individuella utveckling, både fysiskt, mentalt och spelmässigt? Hur gör vi desamma med den kollektiva utvecklingen? Gruppdynamik, kommunikation och interna processer?
Hur många måls skillnad skulle de göra om man satsade mer tid på sin personal än 25% av sin arbetstid?

Det finns inga givna svar på detta så klart, men mina små undersökningar tyder på att det finns en viss likriktning i tränarkåren.
Har vi kanske vår näste stortränare i någon som har en annan uppfattning i hur de disponerar och fördelar sin arbetstid?
Finns det kanske fler mål att hämta i att utveckla sin personalhantering, än i att lägga ännu mer tid framför datorn?
Vad tror du?
Jag är nyfiken på det.

Avslutningsvis vill jag påminna er om ett gammalt örhänge från IK Brages gamle stortränare Rolf Zetterlund.
I pausen i en Allsvensk match skall Rolf i uppbragt tillstånd, i omklädningsrummet, ha uttryckt dessa bevingade ord;
– Grabbar, detta håller inte. Ni har varit alldeles för lojja så här långt. Får jag se minsta tecken på lojalitet i andra halvlek, så byter jag ut er direkt.

Foto: Bildbyrån