30 år efter OS-guldet – Roger Hansson ser tillbaka på Lillehammer 1994

Idag är det 30 år sedan Sverige tog OS-guldet i Lillehammer – kanske den mest uppmärksammade titeln i svensk hockeyhistoria.
Peter Forsbergs ikoniska straff, Tommy Salos räddning, TV-puckhögen, Sergels Torg och så vidare.
Ett historiskt första OS-guld i ishockey.
En av Sveriges främsta målskyttar i turneringen var Roger Hansson, idag tränare i Rögle. Skånesport lät helsingborgaren se tillbaka på några vackra – och kylslagna – veckor i Lillehammer 1994.

När Skånesport frågar Roger Hansson om de starkaste minnena från OS är det inte hockeymatcherna han nämner först.
– Invigningen kommer jag ihåg – dels för att det var extremt kul att få vara med på den, men det var också extremt kallt! Vi gick i en lång kortege från OS-byn till botten av hoppbackarna där det fanns en gryta och sedan skulle man sitta där nere. Det var nog 15-20 minusgrader, berättar han.

Ett annat starkt minne är själva OS-byn.
– Vi bodde många atleter tillsammans, det var väldigt centrerat med OS-byn och alla andra människor som gick till de olika tävlingarna. Det var en väldig folkvandring med människor i lusekofta och norska flaggan. Det var kul att träffa alla andra atleter och att få hänga med Pernilla Wiberg som också vann OS-guld (i alpin kombination).
Hur mycket hann man träffa andra idrottare?
– Vi hockeyspelare är konstanten i ett sådant evenemang. Vi kommer i början av OS och åker förhoppningsvis hem i slutet. Så man är med hela turneringen. En del kommer dit och åker sitt störtlopp och så åker de igen. Längdåkarna kommer jag ihåg var där ganska länge, så vi träffades. Vi hade en slags fritidsgård, ett samlingsrum för alla idrottare där vi kunde hänga och spela spel och så vidare.
Anläggningens matsal satte också avtryck.
– En jättestor ”skolmatsal” full med idrottare av alla nationaliteter. Jag tittar själv mycket på skidåkning på längden och utför och det var många där som man själv haft som idol tidigare, som var där och käkade lunch.
Roger Hansson säger att ett starkt minne är att han träffade Thomas Fogdö, slalomstjärnan som bara ett år senare blev förlamad från midjan och nedåt efter en svår olycka i backen.
– Det är ett minne man burit med sig, att man träffade Thomas där och sedan så hände olyckan efter OS…

Den då 26-årige Roger Hansson var i bra slag 1994. Efter flytten från Rögle till Malmö IF hade han vunnit SM-guld 1992 och kommit med i landslaget, som vann VM i Prag samma år. Ett par veckor efter OS skulle ha ta ännu ett SM-guld med MIF, i den klassiska finalserien mot MoDo.
– Ser jag tillbaka var 92-93-94 mina absolut bästa år i karriären. Både individuellt och i det man fick vara med om med sina lag.
I Lillehammer skickade han in fem mål – i det svenska laget var det bara Västeråsstjärnan Patrik Juhlin som gjorde fler.

Hur stor roll hade du i laget?
– Jag fick väl en ganska stor roll. Jag kommer inte ihåg vem jag spelade med först, men Jonas Bergqvist och ”Foppa” (Peter Forsberg) spelade ihop med någon och det funkade inte riktigt. Då blev jag flyttad dit (till den kedjan). Jag var alltid någon form av hjälpgumma under min karriär, där jag kunde spela med vem som helst och driva den femman framåt. Jag fick möjlighet att spela med dem och det funkade väldigt bra. Vi hittade någon form av kemi, vi fick en större roll och det ledde till de fem målen och ett par assist.

– Även om Foppa var ung var han extremt spelskicklig. Vilket gjorde det lättare på många sätt – om man kunde läsa av honom.
Är han den bäste du spelat med?
– Foppa var extremt bra, en komplett hockeyspelare. Jag har aldrig spelat i samma enhet som (Mats) Sundin, men 1992 var han också med i VM. De var två olika spelartyper, men två väldigt duktiga spelare. Foppa var komplett på det sättet att han gjorde sina medspelare bättre.
Hur stora var förväntningarna på laget inför och under turneringen? Hade ni något favorittryck på er?
– Det kan jag inte riktigt komma ihåg. Jag tror inte att vi var favoriter, men vi hade en bra chans att göra något. Vi hade en bra mix i laget med erfarna spelare som kommit hem från att ha spelat i NHL, spelare som var i sin bästa ålder runt 25-30 och sedan hade vi Foppa och Kenny Jönsson som var extremt unga och Jörgen Jönsson som var ganska ung och lovande. Den mixen borgade för något bra om vi gjorde jobbet.

Efter att Peter Forsberg slagit sin klassiska straff räddade målvakt Tommy Salo Paul Kariyas försök och Sverige vann straffläggningen.
I efterhand är den här hockeyturneringen bland de mer uppmärksammade landslagsframgångarna inom svensk hockey – antagligen är straffläggningen de mest ikoniska minuterna i svensk hockeyhistoria. Roger Hansson tar inte ställning till om huruvida det är så eller ej, men konstaterar att:
– Det var det första OS-guldet och sättet som finalen blev på gör att där finns många komponenter som gör att det blev en stor grej. Det hade kanske lett till ett Bragdguld om inte VM-landslaget i fotboll gjort det som var en bragd inom fotbollen (i USA). Det var en väldigt stor grej och man minns när man kom hem – både hela hemresan och det som mötte en i Stockholm och hela grejen när jag kom hem till Malmö där jag bodde då, säger Hansson.
Man har läst om att fotbollslandslaget i USA 1994 inte fattade hur stora deras framgångar var förrän de kom hem till Sverige. Var det så för er också?
– Det kan vara så till viss del, för man är i sin bubbla när man är där. Men man förstod ändå att OS var stort med tanke på folket som var där på plats. Men inte hur stort det var i Sverige förrän man kom hem till Stockholm.

Roger Hansson beskriver i det närmaste surrealistiska scener från resan från Lillehammer till firandet på Sergels Torg i Stockholm.
– Vi blev hemflugna i ett chartrat plan och fick tillstånd att gå ned på 300 meters höjd över Stockholm. Då såg man folket där nere och hur många människor som var ute och stod och väntade. Det var extremt häftigt och sedan blev det än mer påtagligt när man landade, säger han.
Landslaget landade på Arlanda och hela motorvägen stod stilla när de transporterades de tre milen in till centrala Stockholm.
– Det var en lång kortege med bilar som vi körde igenom till Stockholm och sedan var hela Sergels Torg fullt med folk.
Väl hemma i Skåne fortsatte det för Hansson. Det väntade folk på flygplatsen och mängder av uppvaktningar.
– Det kom blommor hem, tårtor och det var en massa grejor som hände.
Hur ofta tänker du på OS 1994?
– Inte allt för ofta om jag ska vara ärlig. Men det kan vara att någon generell idrott visas på TV och så tänker man att ”just det, det där var vi med om”. Eller att man läser något i tidningen. Det är klart att man påminns om det emellanåt. Men jag tänker på det mer nu än vad jag gjorde när jag var mitt uppe i det.
– Normalt sett har jag en tavla uppe på väggen med medaljer – den är inte uppe just nu för vi bor lite provisoriskt – och då kan det bli att man går förbi och tänker på det man varit med om.
Hade du koll på att det var dags för jubileum nu?
– Jag hade koll på att det var för 30 år sedan. Jag vet att det är dags när min dotter fyller år, för hon fyllde ett år då (under OS). Jag missade att hon lärde sig att gå när jag var i Lillehammer. Hon kunde inte gå när jag åkte, men kunde gå när jag kom hem.

Fler starka Roger Hansson-minnen från hockeyturneringen?
Han nämner en joker: När han efter en match i Gjøvik blev kallad till en dopingkontroll och fick sitta kvar själv i den underjordiska hallen och vänta.
– Jag kunde inte kissa. Laget åkte hem. Jag fick åka bil tillbaka efteråt…
Men nummer ett bland alla minnen så här 30 år senare är så klart ändå:
– TV-puck-högen efter vinsten. Det var det ultimata slutet.

Roger Hansson om tränare Curre Lundmark:

Tränare för OS-laget 1994 var Curt ”Curre” Lundmark.
Inspireras du som tränare av honom som tränare?
– Jag inspireras av Curre på det sättet att han var en positiv energi som tränare. Han kunde få grupper att må bra och utifrån det prestera bra. Jag hade två olika tränare under min landslagskarriär. 1992 hade jag Conny Evensson (med Lundmark som assisterande tränare). De var olika som personligheter, men bägge hade förmågan att få gruppen att driva framåt, säger Hansson.
– Jag hade inte spelat i landslaget före -92. Jag kom från Rögle och hade inte varit uppe på den nivån, men jag kom med och blev trodd på. Det betydde mycket för mig att de gav mig chansen. Sedan gäller det att ta chansen, men jag kände att det var möjligt att ta den. Det tar jag med mig, att man ska sända de signalerna till spelarna. Det är viktigt att de känner den tron från ledarna.

Sveriges väg till OS-guld:

GRUPPSPEL:
Sverige–Slovakien 4–4
Sverige–Italien 4–1
Sverige؎Frankrike 7–1
Sverige–USA 6–4
Sverige–Kanada 2–3

KVARTSFINAL:
Sverige–Tyskland 3–0

SEMIFINAL:
Sverige–Ryssland 4–3

FINAL:
Sverige–Kanada 3–2 (e. str.)

Foto: Bildbyrån

Krönika: Spektakel på Malmö Arena – Intryck från mitt livs första hockeymatch