Krönika: Glödande ambition, beundran och konkurrens på Guldskölden

Under söndagen får jag besked av chefredaktör Christoffer Ekmark att jag på måndagsmorgonen ska åka upp till Stockholm för att, tillsammans med en kollega, representera Skånesport som är nominerade till ”Årets förnyare” i Guldskölden. Här är mina tankar och funderingar om kvällen.

Dagen börjar med att stiga upp 06:30 vilket för mig är ovanligt tidigt. Jag gillar att sova, och gillar ännu mer att stiga ur sängen flera timmar efter soluppgången och äta frukost vid lunch. Jag är på plats på Lunds grådaskiga centralstation vid 08-tiden för att hinna köpa frukost och kaffe innan avgång med Snälltåget 08:30. Det första jag gör är att spilla kaffe på min nytvättade tjocktröja. Bra start på dagen!
Jag möter min kollega Gustav Lundblad, som för övrigt är lika trött som jag. Han berättar att han har en återkommande mardröm han ofta får när han måste passa en tid. I drömmen har han försovit sig och är sen…

Vi kollar på tavlan och ser att tåget är 20 minuter försenat. ”Inget mer med det” tänker vi och går in i väntsalen för lite värme. Vi väntar och väntar och den preliminära avgångstiden skjuts hela tiden framåt.
Till slut går vi ombord en och en halv timme efter utsatt tid och sätter oss i en kupé på det klassiska Snälltåget.
Ombord jobbar vi båda på diverse artiklar, även om mitt fokus kanske primärt ligger på att kolla på en film. Jag ser Jarhead, en krigsfilm med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Denna text är ingen filmrecension, men jag kan säga att jag helst inte ser den igen.

Vi anländer i Stockholm 86 minuter sent och hade vi inte åkt så tidigt hade vi varit mycket mer stressade. Istället hinner vi med en lunch på Hötorget innan vi checkar in på hotellet. Sedan är det bara tio minuters promenad till Skandiabiografen och Guldskölden, som arrangeras av Svenska Fans.
Efter att ha checkat in på hotellet går vi i tid till Skandiabiografen. Vi är först in på evenemanget, vilket syns i en video på Svenska Fans Instagramkonto. Gustav går elegant in till dörrvakten medan jag nästan snubblar in på den röda mattan. Jag får reda på att jag inte är med på listan och blir lite orolig. Sedan kommer jag på att de förmodligen inte har uppdaterat listan eftersom det stod klart att jag, inte Christoffer, skulle åka hit mindre än 24 timmar innan evenemanget.

Jag slås direkt av hur fin Skandiabiografen är. I rummet, som är en blandning av moderna detaljer och klassiska statyer, står vi nu och ska försöka mingla. Vi bjuds på alkoholfri dryck och får två dryckesbiljetter som berättigar besökaren två vuxendrycker. Dessa biljetter konsumeras snabbt av de törstiga journalisterna som nu börjar flöda in i lokalen.
I den dunkla och rödskimrande biograflobbyn syns kära återseenden mellan gamla kollegor, blyga journalister som undviker att ta plats (som jag) och stjärnsportjournalister som alla smygtittar lite på. På röda mattan intervjuas de nominerade i olika kategorier i ringljusens bländande sken.

I biosalongen är det nästan helt tomt. Jag och Gustav letar efter platser att paxa men ser längst fram att lappar med våra namn sitter fasttejpade på två av de rödklädda stolarna. Typ. På ena står det “Skånesport” och på den andra står det “Gustav Lindblad”. Gustav Lundblad, som han egentligen heter, är inte särskilt brydd över felstavningen och föreslår att jag ska ta en bild. Jag går längre fram i salongen för att få en bättre vinkel och kan inte låta bli att titta på namnlapparna som är framför oss. Hedvig Lindahl, Lasse Granqvist, Niklas Holmgren. Och Erik Niva, min idol och förebild inom journalistiken.

Efter lite mer mingel forslas besökarna in i salongen. Galan ska börja. Folk samlar på sig sina drycker och efter en stund sitter det cirka 300 människor i biografen, som fyller 101 år i år. Efter en panel och flera priser, bland annat i kategorin ”Årets Svenska Fans-skribent”. Här är den före detta Skånesportpraktikanten Jakob Woll nominerad. Även Gustav är nominerad. I kategorin ”Årets lokalsportjournalist” har han tuff konkurrens. Även om varken Skånesport, Jakob eller Gustav vann någon Guldsköld i år säger de båda att det är roligt att bara få vara nominerad.
Skånelaget Torns IF å andra sidan, vinner i sin kategori ”Bäst på sociala medier”. Kvällens höjdpunkt dittills är när de blir intervjuade på scen. Istället för något inspirerande tacktal är de helt enkelt sig själva, vilket är väldigt roligt och uppfriskande.

Efter någon timme är det paus och utanför den enda toaletten som är tillgänglig bildas det kö i Autobahnklass. Resten fyller på med förfriskningar och minglar lite till. Plötsligt känner jag någon som snuddar vid min rygg i den trånga lobbyn. Han är här. Mannen som är den stora anledningen till att jag sökte till journalistprogrammet från första början. Erik Niva har nyss gått förbi mig. Snabbt som en vessla har han anonymt smitit förbi folkmassan och står nu på andra sidan rummet, vid baren. Jag kan inte låta bli att bli starstruck och undrar om jag har mod nog att gå fram och hälsa.
Det känns som att jag är lite malplacerad på detta evenemang, vilket inte direkt förstärker min självkänsla. Erik Niva står här, Vicki Blommé står där. Samtidigt står Lasse Granqvist och pratar med Frida Nordstrand vid baren. Runt dem står journalister från diverse delar av landet som man känner till. Här står jag, som varit praktikant på Skånesport i två veckor, tillsammans med dessa människor och försöker smälta in.

Den 18-årige djurgårdaren Lucas Bergvall är idag gäst och tillsammans med sportchefen Bosse Andersson äntrar de scenen för att intervjuas. Frågor ställs om hans framtida karriär i London och vad han kommer köpa för sin första lön. Bosse Andersson sitter mest och kollar på mobilen och svarar lite lojt på frågorna som ställs till honom. Bergvall, som i sommar kommer att leva varenda unga spelares dröm (klar för Tottenham), verkar vara en sympatisk och ödmjuk kille. Det som sticker ut mest i mina ögon slår mig dock hårt. Lucas Bergvall är fyra år yngre än jag. Fyra! Trots att jag inte är särskilt bra på fotboll har det i mitt huvud ändå funnits ett litet hopp om att någon scout med dåligt omdöme kanske skulle ta det horribla beslutet att rekommendera mig till någon klubb över division fyra. Tills nu. Nu är det kört. Tack, Lucas, för den insikten.

Samtidigt som alla kramar om varandra, skrattar och för en kamratlig dialog, ligger en konkurrenskänsla över salongen på Skandiateatern. Det känns som att det finns en avundsjuka kollegor emellan. “Kändisarna” pratade mest med sina kanalkollegor men det blev nästan en tävling om vem som skulle få deras uppmärksamhet.
Om man inte vinner Guldskölden, är det ett totalt obetydligt pris som inte är något att ha på sitt CV. Om man vinner är Guldskölden världens bästa pris som höjer karriären på flera nivåer. Det märks att folk är här för att knyta kontakter och framhäva sig själva, vilket nödvändigtvis inte är en negativ sak. Men i mitt huvud hade jag byggt upp en bild av galan som var mer fritidsmässig och nöjesinriktad. Samtidigt är jag väldigt tacksam att jag får följa med och att få chansen att prata med många i branschen om hur det är att faktiskt jobba inom sportjournalistiken.

Trots den underliga stämningen är evenemanget ändå glädjefyllt. Modet jag under kvällen försökt bygga upp får jag ingen användning av. Vem är jag att bryta in och hälsa när Lasse Granqvist och Erik Niva talar med varandra?
Efter fem timmar är Guldskölden över och många glädjefyllda vinnare lämnar biografen. Erik Niva vann sin 41:a Guldsköld och det är alltid en fröjd för mig att lyssna på honom, så tacktalen kändes aldrig långdragna eller repetitiva. Gustav och jag käkar en smarrig snabbmatsmiddag och promenerar sedan tillbaka till hotellet längs med Sveavägen i den mörka, kalla Stockholmsnatten. Vid Olof Palmes mordplats är marken täckt av rosor.

På hotellet sätter vi oss med våra datorer för att anteckna våra observationer från kvällen innan vi ska sova. Med huvudet på kudden känner jag en uppskattning till att jag fick följa med på evenemanget för att få lite intryck av hur det är att vara sportjournalist. Samtidigt som jag kanske inte tog särskilt stor plats kan jag ändå vara nöjd med en sak: Jag fick se Erik Niva.

Foto: Felix Dominique & Gustav Lundblad

Torns IF prisades på Guldskölden – så gick det för alla skåningar på galan