Ekmarks tio punkter efter Ystads cupguld

Ystads IF sopade hem guldet i ATG Svenska Cupen efter att ha besegrat Hammarby i finalen med 33-32.
Det var siffror i underkant och en triumf som var säkrare än resultatet skvallrar om.

1. Bästa laget vann
YIF slog ut ettan, tvåan och trean i grundserien i ligan.
De hanterade alla moment bäst i cupen och spelade bäst handboll när det gällde som mest.
De har bäst form och de har bäst förutsättningar.
Inte undra på att de i ett Final 4 var bäst.

2. Tidiga rycket
3-1 i shootouts.
8-2 efter en fortsatt fin start.
En stund passivitet och plötsligt underläge i en kort minut, för att sedan ta tag i det och kontrollera matchen från slutet av första halvlek och hela vägen hem.
Hammarby fick mer eller mindre hela matchen kämpa i motvind. YIF spelade takten och Hammarby fick dansa med bäst de kunde.

Även i början av andra halvlek gjorde YIF ett ryck.
Det var som att när matchen stod och vägde, då vägde YIF som tyngst. Sedan kunde de aldrig riktigt skaka av sig sin motståndare helt, men det var en tremålsledning med två minuter kvar som borde ha hanterats bättre i slutskedet. Men segern måttades in. Knappt, men väldigt säkert.

3. Shootouts
Det är ett högljutt gnällande på företeelsen från vissa håll.
Ett nytt moment i handbollen som ”inte borde finnas när två lag från samma serie möter varandra”.
Motfråga: varför inte? Ge mig ett bättre argument än ”det hör inte till”.
Jag gillar den extra kryddan. Jag har som åskådare eller sportjournalist åtminstone ingenting emot det. Det ger lite karaktär och signerar att det inte är en vanlig match.
Jag drar min gräns om man kör sten-sax-påse om de tre första målen.

4. YIF:s niometersbredd
Två anfall med tre nior. Nästa anfall två nya nior. Nästa anfall nya byten.
Den totalt oförutsägbara uppställning som YIF har på nio meter från ena stunden till den andra var precis tvärtemot Hammarbys nötande. Aspenbäck, Ahlstrand och Olsson. Om och om igen.
Ibland fick jag känslan att Carlén bytte runt bara för att han kunde. Inte för att han behövde. Småflinandes för sig själv utan att ens veta vilka tre som skulle spela tillsammans en minut senare.

5. Oscar Joelsson
Bäst på planen.
En spelare som verkligen blivit en klass bättre på alla sätt när han fått chansen med exempelvis Kim Andersson och Anton Månsson kring sig.
Jag vet att det fanns tveksamheter kring just den värvningen i början av säsongen. Nu har Helsingborgaren tystat de rösterna och dessutom: det torde finnas ytterligare en hel del utveckling i honom.

6. Kaptenen
Jakob Nygren måste vara en dröm för Carlén att ha i laget.
Så mycket rutin och trygghet –  kombinerat med genuina känslor för klubben.
Kom in när laget hade tappat en sexmålsledning till underläge, gjorde de enkla sakerna, sköt när Kim Andersson passade och pumpade in självförtroende i laget när det som mest behövdes.
YIF må ha sina matchvinnare i många spelare. Men i Nygren har de en matchvändare, vilket kan vara väl så viktigt.

7. Jesus
Hammarbys mittförsvar må vara ett av de biffigare i ligan.
Det stängde ner Månsson rätt fint många gånger, men det fick Julius Lindskog Andersson att slicka sig runt munnen. Som en hyena vid en kadverbuffé.
Sex mål på åtta avslut denna dag.
Amen.

8. Elliots sänkning av Kim
När YIF-spelarna skulle springa in fick de små bollar att kast upp på publikplats.
Elliot Stenmalm fick syn på ett par riktigt snygga brudar (antar jag) på övre etage (antar jag) och såg sin chans. Bollen skulle åtminstone upp långt åt helvete, så han tog i som om han sköt ett hoppskott från tolv meter på Sterbik.
Smack!
Bollen for iväg, men rekylen med armen träffade Kim Andersson rakt i nyllet.
Blodet forsade och när matchen väl var igång satt Kim Andersson i omklädningsrummet och lappades ihop. Andersson missade helt enkelt de första tio minuterna av den anledningen.

9. Final 4-konceptet
Vi har kört med det i ett ynka år.
Det är något av det roligaste vi har i svensk handboll och det svider i mig att jag av personliga skäl inte kunde närvara på plats någon av gångerna.
Redan nu talas det om förändringar och det är ju bra med engagemang. Jag forsätter att flagga för att kombinera det md USM – men ger det gärna en rimlig tid, tre-fyra år, innan vi sliter konceptet i stycken.

10. Hammarbygnället
Det spelas musik. Buhuuu.
Det klappas i klappor. Buhuu.
”Spela handboll, bonnjävlar” skanderas det.
Hammarbys supporterkultur är unik och på de flesta sätt enastående. De är fantastiska. Att ha en klack som sjunger i 60 minuter är avundsvärt. Hammarby som klubb bidrar med någonting alla andra avundas.
Men det finns ett tröttsamt gnäll, ofta i sociala medier, på den övriga svenska supporterkulturen där det spelas musik på matcherna och klappas med klappor. Hammarbys sätt anses vara det enda vettiga. Buhuu.

Det är en självgod dryghet jag kan finna rimlig hos de som är bäst och vinner.
Vad har Hammarbys supportrar för ursäkt?
Buhuuu…

Bubblare 1: Kenneths frisyr

Ett flak Nocco av valfri smak till den som limmar fast krullet på Anderssons hjässa.

Bubblare 2: Amos brons

Det var länge sedan jag såg ett lag vara så oförlåtligt håglöst och halvhjärtat som Önnered var i sin bronsmatch. Samtidigt som Amo verkligen ville få med sig ett brons hem. Yttest välförtjänt körde de över Önnered som väldigt uppenbart inte mår bra. Jag vill se Amo i ett slutspel. Jag undar vem som vill se Önnered överhuvudtaget?

Väggen i zonen, YIF:s ärkedrama och ickedrama & härligt obegripliga KHK