Morgonrapport från Salou: Relationsfotboll & backlinjeslipning

Fredagens väder i Salou artar sig till att bli det, ur ett turistperspektiv, finaste på hela veckan. 22 grader i solen klockan 10 på morgonen när BoIS körde igång sitt första fotbollspass för dagen – efter att som vanligt ha gasat i gymmet klockan 08.

Fortsatt var det väldigt mycket spel med många spelare på små ytor.
Fokus låg på att hitta naturliga kombinationer och ordet relationsfotboll kommer verkligen till en under de här förutsättningarna där de lever på en fotbollscamping 24/7. Nära inpå varandra privat och nära inpå varandra på planen.

Därefter breddades ytorna. Det konades upp en halvplan med full bredd med ett vanligt mål på ena sidan och tre mindre mål i höjd med mittcirkeln på andra sidan.
Trångt, men ett hav av yta på kanterna när man spelar på en kvadratisk plan.
Det small till och från när intensiteten steg och folk fick upp farten in i närkamperna. Litet blodvite på Philip Andersson där, en hård mäll på Viktor Karlssons fot där.
Men inget allvarligt.
Den ende som vilade återigen var Adam Egnell, som kisade avundsjukt ut mot planen under skuggan i avbytarbåset.

Max Mölder, som ligger efter på solbrännan nu mer än någonsin, var på plats minsann efter att ha kommit hem från UEFA Pro-utbildningen. Han hade en hel del fokus på att få en backlinje med Rassa Rahmani, Philip Andersson, Gustaf Bruzelius och Max Nilsson att arbeta tight. Alltså TIGHT!
Ska man gissa startelvor hit och dit inför premiären är väl målvakts- och backlinjen enklast att sniffa till sig.
Ofta kom Max med uppmaningen att ligga högre upp i banan, speciellt Rassa hade en förmåga att sjunka mer än Max ville. Philip Andersson styrde linjen och därmed positioneringen på övriga backar, och Rassa tog igen förlorad mark med en högklassig blockering.

Sista spelmomenetet var fem mot fem–spel, ungefär som futsal fast ”på riktigt” och med offsideregler.
I det spelet handlar mycket om att antingen göra sin gubbe – eller aldrig sälja sig i presspelet, vilket en del anfallare gjorde lite för ofta kanske. Jag tyckte mig märka att energin hade dränerats en hel del till det momentet och många var inte riktigt överens om positioneringar och löpvägar.

Efter fem väldigt intensiva dagar, med fyspass och dubbla fotbollspass, där man samtidigt lever så tätt inpå varandra, så händer någonting med dynamiken i en grupp.
Stubinerna blir kortare
Frustrationen levs ut
Relationer testas.
Hede det funnits en lagbot på vissa svärord hade några av spelarna gått i personlig konkurs.
Alla som haft ett längre förhållande vet att det finns två inledande faser. Den första där passionen spirar och man anpassar sig till allt. Sedan kommer det första bråket. Inte det första tjabbet – utan det första riktiga bråket. Och om man finner varandra efter det har relationen blivit… djupare. Annorlunda. Stabilare. Gränsen har passerats och noterats.
Exakt det man vill få ut av en grupp som ledare, misstänker jag.

Därefter cyklade pojkarna ner till sitt boende, fotbollscampingbyn. Det tar fem minuter kanske, beroende på hur mycket man flörtar med de isländska damspelarna som cyklar hem samtidigt.
Svante Hildeman beskrev stugsamhället med ett 20-tals fotbollslag som ”OS-byn fast med mindre sex”. Han har en poäng, antar jag, men det är trots allt inget kloster. Det vilar en slags spänning över stället när lagen har lediga sommarkvällar bredvid varandra.
På tal om Svante så imponeras jag ofta av honom på träningarna. Han har gjort sig ett namn i BoIS som en ordkonstnär, författare och mycket annat utanför fotbollen.
Det är naturligtvis kul, men ibland kan jag lida med spelare som uppenbart är bra nog för att spela matcher i Superettan, men inte får göra det. Det är lätt att glömma att Svante för några år sedan var en av Ettans absolut bästa målvakter i Torn och säkert har blivit flera klasser bättre efter det.
Så jag ser fram emot när han får visa det på planen också.

Frederik Ihler om tajming, 2.0-versionen av sig själv och målet att vinna Superettans skytteliga