28 april 2024, 21:59

Fotbollsreporter på SM-final i hockey – så var eftermiddagen i Ängelholm

Igår var jag på plats i Catena Arena för att bevaka den fjärde SM-finalen mellan Rögle och Skellefteå AIK.
En av de största matcher som någonsin spelats i Ängelholm. Du kan läsa mer om den i de här länkade artiklarna, men i den här blir det lite mer fokus på det som hände utanför isen.

När SHL-säsongen inleddes beslutade vi på Skånesport att börja skriva lite mer om hockey – vi hade märkt av ett växande intresse hos läsarna.
En nygammal sport för mig – som reporter har jag bara jobbat med fotboll, men i yngre år hade jag ett stort hockeyintresse.
Genom grundseriematch efter grundseriematch med Rögle och Malmö, företrädesvis via TV-sändningar har det återuppväckts, ett skönt komplement till fotbollsskrivandet.
Läsandet har ökat med Rögles enorma vårsuccé och nu var det dags för SM-final 4 i Catena Arena.

Efter att ha bevakat HIF:s träning på förmiddagen anlände er reporter till Ängelholm 90 minuter före avspark… förlåt, nedsläpp.
Sånär som på ett tiotal personer i gröna tröjor som klev av tåget och snabbt försvann in i väntande bilar var det folktomt.

Vart var alla människor?
Tja, antagligen på Catena Arena. Eller framför TV-apparaterna.

På vägen dit fylldes ändå luften av förväntan. Från Rögle-flaggorna på balkongerna, till överförfriskade gubbgäng som slog en sjua vid vägkanten på väg mot arenan och cyklande ängelholmare, trampandes mot sitt livs match.
I bilden nedan syns även en matchtröja från damlaget: Megan Holzhuters.

Utanför Catena Arena hördes folksamlingens sorl, men framför allt en sax.
En DJ höll igång med ABBA vid insläppet och hade med sig en saxofonist som kryddade musiken med sina fylliga toner.

Kanske inget som hade uppskattats av den finsmakande fotbollshipstern. Hockey är mycket, men framför allt är det nog folkligt.
Fotbollshipsters brydde sig inte förväntansfulla Röglesupportrar om, när de började fylla upp ishallens innanmäte, i förhoppningen att deras lag skulle utjämna den här SM-finalserien, ta revansch för den snöpliga förlusten på samma plats i torsdags.
Matchtröjor från olika epoker skymtades, i förgrunden här Dominik Granaks.
Kommer ni ihåg Granak?
Slovakisk ledande back i laget i Elitserien 2009-10, säsongen efter att Kenny Jönsson slutat. Den säsong som slutade med degradering efter en svag avslutning på Kvalserien.
Länge sedan nu, på mer än ett sätt.

Här är förresten fler gamla tröjor, i det som kallas för ”Legends Locker Room”. Här syns tre av de matchtröjor som också är upphängda i taket i Catena Arena: Lennart Åkesson, Mattias Sjögren och Roger Elvenes.

I Sportbaren hölls törstiga fans igång med livemusik. När bilden togs framfördes Suspicious Minds.

Högre upp i arenan var TV-sändningen igång och jag smygfotade.
Ett av mina starkaste intryck från hockeysäsongen är hur bra Niklas Wikegård (bakom kameran) gör sig i TV. Bekväm i mediet, pedagogisk, orädd – kanske den bästa experten i TV-sportmediet just nu.

Det här med att återupptäcka hockey… När man var liten var SM-finalerna i ishockey något ofantligt stort, i klass med en mästerskapsmatch i fotboll eller någon OS-tävling i valfri gren.
MIF–MoDo 1994 med Peter Forsberg vs Malmö, HV71–Brynäs 1995 med Boo Ahl, Kung Sune och Johan Lindboms avgörande, Jörgen Jönssons Färjestad, Brynäs mot Bröderna Sedin 1999…
Sedan snöade man in på fotbollen och hockeyn befann sig någonstans långt borta.
När man jobbar med att bevaka sport blir man lätt blasé, man tar sig an en SM-final i hockey på samma sätt som en Division 3-match i fotboll: Match som match – men den här eftermiddagen slog det mig hur ofantligt stor Rögles framgång är, hur stort det är att de spelar den här finalen.
Och det var under kvarten inför nedsläpp.

Det här var Röglesupportrarnas stora kväll och de la in allting de hade i den.
Ljudnivån här är är nog den högsta jag upplevt på ett idrottsevenemang. Under ”Rögle vi ger oss aldrig” inför nedsläppet. Växelsång, 6310 personer (nästan) unisont klappande.
Några minuter före det hade de fått se en legendar kliva ut på isen, med Wayne Gretzkys nummer på ryggen.

Hasse Andersson var där och framförde sin ”Heja Rögle”. Mycket känslor i arenan, och kanske framför allt för en speleman som varit Röglesupporter sedan 60-talet.

Sedan hymnen och därefter Mötley Crüe – Kickstart My Heart och spelarpresentationen med Dennis Everberg och Simon Ryfors med gröna laserögon (?) på jumbotronen. Det är vad det är – men det funkar och det sänker inte stämningen i hallen (vilket jag varit med om att arrangemang inför avspark inom fotbollen kan göra).

Stämningen stegrades som en femstegsraket: Hasse Andersson, hymnen, Mötley Crüe, växelsången inför nedsläpp och sedan Rögles imponerande start på matchen – men den kan du läsa mer om i artiklarna om själva sporten på isen.
I pressrummet åt jag en kanelsnurra per periodpaus. Det gäller att fylla på energidepåerna för att behålla fokus och sinnet för detaljobservationer.
Mycket kaffe blev det också.
På tal om mat så hade en av Aftonbladets utsända tagit med sig en dubbelburgare från en av kioskerna in till pressrummet. Jag sa till honom att jag direkt ångrade att jag ätit en mycket tråkigare sådan på McDonald’s i Helsingborg någon timme tidigare. Reportern i fråga svarade att den inte var något spektakulärt, men helt OK. Han rekommenderade däremot hamburgarna på Rost inne i Ängelholm. Det får nog bli ett besök där inför någon annan match.

Matchen blev i alla fall ohyggligt dramatisk, och det blev värre på den fronten för varje ny period. Här väntar supportrar nervöst på att förlängningen ska dra igång.

Men det gick som det gick. Catena Arena hade laddat allt för en seger, de förtjänade verkligen en seger – men idrott är som idrott är.
Efter Rögles dominans med sju eller åtta skapade målchanser avgjorde Skellefteå – på sin enda i förlängningsperioden.
Och här uppstod mitt enda riktiga irritationsmoment i själva arrangemanget kring matchen.
Sekunden efter målet drogs Muse Uprising igång i högtalarsystemet.
Inte bra spelförståelse.
Play-knappen för den låten, som alltid spelas när Rögle släpper in mål, trycks säkert inte in manuellt – men överlag har jag svårt för hockeyfenomenet att bortalagets mål har en särskild jingel.
Det måste få vara tyst någon gång, det är trots allt verkliga känslor det här handlar om.
För många i den här hallen kommer det här avgörandet att vara bland det värsta de råkat ut för i idrottssammanhang. Då vill ingen, eller väldigt få, höra Matt Bellamys högstadielyrik sekunden efteråt.

Jag tänker på när jag var i Almedalen 2015 och såg Sveriges U21-EM-final mot Portugal på någon slags utomhusbar. När Gustav Carlgren räddade den avgörande straffen tyckte DJ:n att det var läge att omedelbart vrida ned volymen på arenaljudet och vrida upp reglaget på ABBAs The Winner Takes It All.
Ett DJ-beslut som dödade EM-guld-euforin, i det fallet.
Min poäng är i alla fall: Avskaffa baklängesmåljinglar.

Besvikelse över Ängelholm. En till sur förlust.
Publiken gick hem. Några stannade kvar i Sportbaren, där trubaduren spelade en cover av Tomas Ledins Du kan lita på mej när jag lämnade Catena Arena.

Före det var det presskonferens och skådeplats för det blev damlagets omklädningsrum. Det var trångt, mycket folk. Glädje hos bortaspelare, besvikelse hos hemmaspelare, beslutsamhet och många känslor i rummet. Adrenalinstinnt för en reporter – här ska vi ska prestera. Och framför allt ska vi göra så vid tangentborden i pressrummet en trappa upp direkt efteråt.