Ekmarks fem punkter efter IFK:s avsked, YIF:s kraftsamling & skrällarna i damligan

Efter mustig handbollskväll med många skärmar samtidigt sammanfattas slutspelsbonanzan i fem punkter nedan.
Christoffer Ekmark tar upp vinnarlagen, förlorarlagen och lite annat…

1. Howdy, Ystads IF
Ystads IF svalde Önnered som skurkar dricker whiskey i gamla western-filmer. Bet av korken med ett hästbett, spottade ut den med ett hånflin och halsade flaskan som om det vore utspädd äppeljuice. Andra halvlek blev en fyllecellsdäckning hos den lokala sheriffen. Ett träningspass.
Efter tolv (!) bollars ledning i paus var jobbet gjort. YIF skickade hem seglarflickorna från Långedrag med 39-30 i baken och viktigast av allt: en kraftigt reducerad ”tro på det”.
Om någon i Önnered säger att de tror på en vändning till 3-2 i matcher är de antingen packade, lögnare eller lite av båda. Ystads IF är nämligen inte Unga Örnars lokalkontor i Skövde.

2. Jonathan Wilthorn
Jag var rätt säker på att hans karriär var över när hälsenan drogs i OV Helsingborg förra säsongen.
Nu spelade han 60 minuter framåt som mittsexa och var strålande i försvaret, inte minst i första halvlek. Mycket rättvist fick han matchens lirare-priset.
Jag tror, helt ärligt, inte att någon Ystads sportsliga ledning vågade tro att den här nödlösningen skulle bli SÅ lyckad.

Både Ebbe Stankiewicz (hjärnskakning) och Anton Månsson (sjuk) förväntas dessutom vara tillbaka redan till match fyra på måndag.

3. IFK Kristianstad OUT
Stian Tönnesen spelade ut 7-6 direkt och fick bra träff. Kändes det som. Ändå stod det bara 16-16 i paus.
Sävehof är hopplösa på det viset. Det får inga svackor. Och får de svackor är de grundare än barnstranden i Askim. Det är oerhört svårt att motivera någonting annat än SM-guld till Partille. Europacupspelet, som jag anade skulle bli en belastning eftersom spelschemat var så tight, verkar om något mest gjort dem bättre. DET gillar jag i och för sig.
YIF:s största chans i den kommande finalen är om någon häller laxermedel i moset hos gatuköket i Sävedalen. Eller kidnappar Simon Möller.
Sedan är frågan om IFK Kristianstads säsong var godkänd. Det kan jag absolut tycka. Men de hade behövt Markus Olsson och Espen Christensen i toppslag i slutspelet för att gå hela vägen. Alla spelare behövde vara formtoppade och skarpa samtidigt – men rätt tidigt insåg vi att så inte var fallet. Inte ens i segermatcherna mot Bajen i kvarten.
Det var okej, varken mer eller mindre.

4. Skaras bubbla
Vände 1-2 i matcher mot Höör till 3-2. Har nu 1-0 i matcher mot Sävehof och är sällsynt starka just på hemmaplan. Laget är i den där härligt smutsiga och råa bubblan med en gruppstyrka som bara en stor underdog kan ha.
Magnus Frisk ska träna ett division ett-lag i slutet av sommaren (Kroppskultur) och det skulle inte chocka om Kropps får en svensk mästare vid rodret. För jag tror att det här Skaralaget absolut kan vinna de där två hemmamatcherna och då är guldet up for grabs. En del av mig vill verkligen ha en final med två lag som aldrig spelat en förut: Önnered och Skara.

Just Kroppskultur kan stå inför en nystart av stora mått. Frisk förklarade för mig häromdagen att han visserligen inte hade räknat med division ett för dem, men att det är ”projektet som lockar”. Alltså nystarten. I division ett kan man kanske skapa en vinnarkultur och i Frisk kan man få flera klassiga spelare till sig av bara farten i framtiden.

5. Önnereds styrkebesked
Önnered har historiskt sett vantrivts borta mot Skuru.
Att nu, med ett kvarts öga, se dem plocka ner Nackalaget systematiskt var mycket imponerande. Och jag behöver inte ångra att jag valde Jenny Sandgren som ligans bästa målvakt när jag i dagarna blev ombedd att vara en del av den jury som röstar fram ett All Star Team.
Jag har dessutom svårt at se någon i ligan som är bättre på högersex än Evelina Källhage.

Slutspelshandboll för 700 kronor – sänds gratis på SVT