En kväll i Trelleborg – Från pizzerian och klacken till omklädningsrummet och pågatåget
Skånesport bevakade Skånederbyt mellan TFF och HIF i fredags. Om den torftiga matchen och dess aktörer har det rapporterats rikligt.
Men en fotbollsmatch är en upplevelse oavsett deltagare. Christoffer Ekmark sammanfattar sin upplevelse från journalistens perspektiv.
Planeringen för fredagskvällens Skånederby startade redan för en dryg vecka sedan. Tillsammans med Gustav Lundblad prioriterade vi olika händelser anpassade vår ledighet utifrån vilka fotbollsmatcher som spelades snarare än vad våra respektive sambos tyckte vore lämpligt. Vi kommer att dö ensamma framför Eurosport, vet vi noga båda innerst inne…
Efter ett snabbt redaktionsmöte inne i Malmö satte vi oss på tåget till Trelleborg. Tyst kupé. Gustav tog fram sitt granitblockfårn 1982 till dator och började smattra loss på någonting. Han är så sanslöst ambitiös. Jag fastnade i klipp på barn som träffar sin hundvalp för första gången.
Väl på plats i Trelleborg hade Gustav en plan. Mat. Min gode kollega är svag för vanor och ledde mig direkt till ett etablissemang som skulle vara vasst. Pizzeria Victoria.
Hans beställning: någon kebabpizza med vitlökssås, utan lök, med TVÅ pizzasalladen. Och en sockerfri cola.
Dåre.
Jag valde ”frukostpizzan”. Tomat, ost lök, bacon, ägg och korv. Och EN sallad som normalt folk.
Diplomen från Foodora indikerade att vi skulle äta som kungar. Riktigt så bra var det kanske inte. men bukarna var fyllda och sinnena öppna för derby.
Som alltid blåste det i Trelleborg.
Motvind åt vilket håll man än vände sig – som med allt annat i livet.
Den första som möter oss inne på arenan är Vångavallens egen huskatt. Han hade fått torrfoder och inspekterade misstänksamt min entré.
Till slut fick vi passera.
Marko Lapcevic är på plats. Trelleborgs Karabatic, som nu hävdar att han lagt av med handbollen.
Lite snack om Stavsten piggade upp. De fick en chans till division tre, men tackade nej.
Han lät besviken på klubben.
Hasse Mattisson är på plats och blir stannad av en äldre man. Hasse kommer aldrig kunna gå 20 meter ostört runt Vångavallen en matchdag. Aldrig.
På pressläktaren satt som alltid massa bekanta.
HD:s Eric Persson dök direkt ner i lådan med Magnarpsbollar.
– Det är till Rönström, ljög han och tittade vädjande bort mot sin kollega innan ha fick med sin näve full.
En gång hade Eric med sig en matlåda till Olympia. Morsans thaigryta eller vad det var. Alla andra åt ostmackor och drack kaffe. Eric åt morsans mat.
Han kommer inte överleva en vecka i Norrköping.
Omgående lämnar jag den ovanligt tätbefolkade läktaren och rör mig mot publikplats.
I ett tält på kortsidan säljs mat. Rejäla korvar, ordentliga grillspett – och jag inser direkt att pizzerabesöket var ett misstag. Varför lär jag mig aldrig? Grillat på Idrottsplatser slår allt.
Vid ett bord sitter tre män i den finaste yrkeskostymen som finns: busschaufförerna. Solglasögon, rejäl bluetooth-snackegrej vid örat, skjorta, pullover och trygga manliga blickar.
Jag undrade vad de pratade om. Den nya avfarten på E6:an i Kungsbacka? Gårdagens avsnitt av Karlavagnen? Charlie Webergs passningsfot?
På borta långsidan står TFF-klacken i ett hörn.
– Höööööööögre, gastar en av de två capos som leder sången.
Han är lätt att känna igen, TikTok-kingen @ahlstrom95.
Hans engagemang är magiskt. Och det smittar av sig till både äldre och yngre på sektionen.
Under tifot tittar barnen storögt på varandra. De är med om något speciellt. En genväg till vuxenvärlden. En gemenskap de nyss insett vidden av. Må de funnit läktaren för att stanna.
– Skånesport är här, säger en av männen som fått syn på mig och jag möts med först misstänksamma blickar och sedan glada tillrop.
Matchen börjar.
Den är usel. Som väntat.
Jag rör mig över publikplatsen mot andra hörnet av långsidan. HIF-klacken har en egen kortsida, men där kommer jag inte in. Det skulle vara lättare att ta mig i Nordkorea utan pass och kläder.
Strunt samma. Hörnet blir bra.
Omgående fastnar blicken på tre herrar som sitter på bortalagets sittplats, precis intill. De hör inte hemma där. Förmodligen har de köpt fel biljetter. Snabbt inser jag att de är anglofiler. Som gjorda för Millwall. När TFF får en hörna skriker de, med varsin cigg mellan läpparna, okvädningsord bland barnfamiljerna.
En publikvärd från TFF är snabbt på plats och morrar:
– Det är rökfritt här!
En ordningsvakt försöker se allvarlig ut, men är utrustad med hundvalpsögon och blir nonchalerad.
Mannen med rakat hår drar i sig det som är kvar i ciggen – puff puff puff- med tre andetag hämtade i tårna, som när en hund äter upp det sista på en tallrik, innan han pliktskyldigt och motvilligt fimpar i sin tomma ölflaska.
TFF får hörna igen.
Nya svärord.
En av männen bestämmer sig för att hetsa med en luftrunk.
Sedan dricker han lite öl.
TFF får ny hörna. Ny luftrunk.
Problemet? Han har glömt av att han håller en ölflaska i handen, och skvätter öl över både sig själv och sitt sällskap. Kan det ha varit den enda luftrummen som… nått klimax?
Sedan klibbar han en del av bortasektionen.
Första halvlek blåses av.
”Hatet” mellan klackarna är milt.
– Helsingborg – ligger i Halland, försöker True Blues med. Och det är en ganska grov kränkning egentligen.
Men de överröstas trots att de står under tak. Helsingborgarnas konstanta sång för måsarna försvinner i himlen, men skapar ändå fin stämning.
– Inte en målchans, muttar Gustav när jag återvänder till pressläktaren.
Två stolar ifrån mig sitter domarlegenden Martin Ingvarsson, numera domarobservatör. Jag säger inte att han är snål, snarare ekonomisk, för han har tejpat ihop sladden till sitt headset. Det är mer tejp än på bladet på en hockeyklubba.
Kaspar Sjöberg, petad från Allsvenskan, sköter sig fint i matchens låga tempo och Martin ser ibland mer ut att tänka på vilken barkjord han ska köpa till trädgården snarare om Kaspar håller koll på bytena och inkasten.
Bakom mig sitter TA:s Markus Hällje.
Han följer spelet med flackande blick. Oroligt, koncentrerat och engagerat – vilket är uppfriskande eftersom många kollegor ofta han en mätt uppsyn. Ofta dömande med raljerande ton. Inte sällan sågar de spelarna ordentligt, för att sedan lismande och med ett rikligt mått av falskhet intervjua samma spelare några minuter senare.
Sådan är inte Markus. Han är rak, drömsk och passionerad för fotboll. Vår gamla praktikant för övrigt. King-Hälje.
Nicolas Mortensen byts in. Men han får byta tröja sekunderna innan inhoppet.
I farten har han dragit på sig nummer 2. Björkéns tröja.
Matchen går från trist till olidlig.
Åtminstone för ett flickgäng som lägger mer kraft på att få till en dansande TikTok. Mobilen välter och jag erbjuder mig att filma dem.
Talangfulla flickor minsann.
Till slut blåses matchen av.
Klubbarnas respektive presskontakter frågar vilka vi vill intervjua. Jag väljer Benjamin Örn, eftersom han blev utvisad, och Tobias Karlsson, eftersom han är så jävla trevlig alltid.
Sedan får vi reda på att Örn inte ger intervjuer efter matchen. Så det blev Silverholt på volley.
Och Tobias var trevlig som alltid.
Men det roliga var presskonferensen, som numera hålls i damlagets omklädningsrum. Den går att se här.
– Jag ser i era ögon hur det lyser. Fan vad ni ska skriva hur usel matchen var, skrockar HIF:s klubbdirektör Reda Chahrour och garvar.
– Vi har vant oss med de är båda skitlagen, svarar jag och får lyckligtvis ett garv till svar. För åtta år sedan hade jag blivit portad. Igen.
Jag slår mig ner på en tom plats. Det visar sig vara klubblegendaren Viktoria Perssons plats.
– Hon avgör hemma mot BP på söndag, tipsar Björn Sandberg, som jobbar med klubbens media, om.
Sedan drar det igång. Tränarna levererar sina klyschor och håller med varandra. Helt odramatiskt och ofta slutar presskonferenserna efter de två minuterna som mest gröper ur ens själ.
Det gnälldes på detaljer och väder – och planen. Så jag chansade och frågade med nonchalant ton hur det egentligen kunde vara så svårt med planen.
Klebér gick i fällan.
– Den är sämst i Sverige.
Sedan startade en diskussion med tränarna om hur usel planen var. Några minuter senare fick jag fatt på TFF:s klubbchef Mattias Kronwall som fick förklara förutsättningarna, att det handlade om en kombination av hög belastning, sen vår och knappa resurser (jämfört med exempelvis HIF). Mattias ställer alltid upp.
Jag och Gustav knapprar på med våra texter.
Sedan kommer jag på.
Helvete! Jag ska ju till Marieholm, med byte i Lund! När går sista tåget?
Om 20 minuter visar det sig, och efter en rask promenad hinner vi med tåget på målfoto, tack vare Gustavs GPS-färdigheter. Annars hade det blivit soffan på kontoret i Malmö ännu en gång. Och buss till Hörby 07.30.
Ny tyst kupé.
Där sitter Erik Hadzic från Fotbollskanalen och flinar åt kaoset som utspelat sig mellan Utsikten-Öster där en tränare stegade in på planen och klippte en Kiken-spelare. Vi skrattade gott i 15 sekunder, för att sedan som tre versioner av Rainman stirra blint in i respektive skärm för att hamra vidare på tangenterna. Mer texter. Mer redigering. Mer videos på hundvalpar.
Under mig har någon tappat en halv kladdkaka på golvet.
– Den hade luftrunkar’n käkat, tänker jag.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
