Fatmir Seremeti valde bort döden för att bli Goalballstjärna, författare och föreläsare

Fatmir Seremeti ville bli fotbollsproffs.
Men livet förde in honom på helt andra stigar.
Möt en av Skånes mest mästerkskapsmeriterade atleter som valde bort döden och nu ser slutet på sin aktiva karriär.

Som tolvåring lirade Fatmir Seremeti fotboll på gårdarna i Rosengård. En kvick och teknisk kille, åtminstone enligt honom själv, som liksom många andra i kvarteret drömde om att bli proffs. En av dem, Zlatan Ibrahimovic, lyckades också hyggligt.
Fatmirs öde blev någonting helt annat. Han blev också en stjärna. På ett sätt som han aldrig hade kunnat ana och som han tidigt var på väg att ge upp med döden som alternativ.
Det är egentigen en livshistoria för omfattande för att summera i en enkel artikel. Därför skrev han en bok om sitt liv: Från mörker till framgång. Läs gärna den.

Familjen Seremeti kom till Sverige 1992 efter att ha flytt det krig som spred skräck i Kosovo.
– Efter att ha flyttat runt lite via Skillingaryd, Stockholm och Norrköping hamnade familjen i Rosengård i Malmö. Jag kom snabbt in i idrottens värld och spelade fotboll som seende barn.
Fatmir representerade Kosova IF och Prespa Birlik. Fotbollsindentiteten tog snabbt över vardagen.
– Jag var kvick och hittade på olika oväntade saker. Jag var ganska teknisk och framförallt väldigt snabb. Tillsammans med mina bröder spelade jag fotboll på gårdarna, ibland med Zlatan. Han är 82:a och jag 83:a och jag minns att han var rätt storväxt och sjukt duktig redan på den tiden. Fotbollen var det livet handlade om. Det gemensamma intresset med att träffas på gården, spela fotboll från tidig morgon till sen kväll var livet. Föräldrarna stod på balkongen och skrek in en på nätterna. Det var fantastiska tider.

Plötsligt drabbades Fatmir oväntat av problem med synen. Glaukom – eller grön starr.
Ett problem som skulle bli på gränsen till ohanterbart. På ett par få år gick synen från normal till att i princip försvinna.
– Jag fick synnedsättningen som 12-åring och som 16-åring såg jag ingen anledning att finnas kvar. Från att ha 100 procents syn till 20 procent som stadigt försämrades. Idag ser jag skillnad mellan ljus och mörker, men det är ingen syn jag har någon nytta av. Jag kan inte se kanter eller något sådant.
– Det var brutalt att komma in i en annan verklighet som tonåring. Jag kunde inte acceptera att det skulle vara så. Den tiden var väldigt mörk för mig. Jag tappade kontakten med de flesta och ensamheten tog över helt. Jag var så deprimerad och så långt ner i mörkret att ingenting blev viktig.

Under tonåren började självmordstankarna ta vid. Tankar han höll för sig själv.
Så kom det in en människa i Fatmirs liv som skulle visa sig ha en stor betydelse.
– Laila Ström. Hon arbetade på det som idag är specialpedagogiska skolinstitutet. Hon insåg att inga vanliga insatser skulle hjälpa mig, men såg samtidigt att idrotten engagerade mig. På den tiden hette det handikappidrott och bara det ordet fick mig ointresserad. Handikapp är ett förlegat ord som vi inte använder längre. Laila förstod hur jag resonerade och det betydde extremt mycket. Tyvärr finns hon inte med oss längre efter att ha gått bort i cancer, men hon var extremt betydelsefull.
– Laila fick mig att åka på ett läger i Stockholm där man kunde testa olika sporter inom paraidrotten. Jag visste ingenting om det livet utan såg bara hinder och problem.  Jag var tveksam. Vad jag skulle jag där och göra? ”Varför skulle jag träffa 100 andra miserabla ungdomar? För att prata om självmord?”
– Men jag åkte och där träffade jag Stefan Gahne som kom att bli en vän och medspelare. På lägret fanns det ingen som pratade om sin synnedsättning. Alla var glada och trevliga – som vilken andra ungdomar som helst. Då tändes ett slags ljus.
Vad betydde det att upptäcka Goalball?
– Väldigt mycket. Men egentligen handlade det inte om sporten, utan människorna i den.
– Jag funderade just då mycket på om jag kunde bli älskad och bilda familj. Hur skulle jag klara mig rent praktiskt med allt från mat till kläder?  Hur skulle det bli med utbildning och arbete? Skulle jag bli ett paket? Det fanns miljoner frågor och inga svar.

Fatmir pekar ut en särskild resa som blev den slutgiltiga vändningen.
– Tillsammans med delar av familjen reste jag ner till Kosovo efter kriget. Det förändrade hur jag såg på livet.
– Under resan på vägen dit tog jag beslutet att inte vilja ta livet med mig. Det var en bussresa på 36 timmar och vi stannade i Makedonien mitt i natten för en kisspaus. Folk gick ut en bit från vägen och plötsligt stod jag vid ett stup. Ett steg ut och livet hade varit över, men jag valde aktivt att inte ta det steget. Den stunden valde jag livet. Där avgjordes det.
–  Jag backade ett steg och tillät mig själv att vara svag och gråta för första gången. Det var en tung insikt, men samtidigt väldigt nödvändig. Det var som en ny Fatmir föddes.
Några timmar senare rullade bussen in i Kosovo.
– Inte ett hus var helt, allt låg i ruiner. Det var en brutal verklighet och jag började tänka ordentligt. Jag bodde i ett av världens bästa länder med skola, sjukvård och stora möjligheter. Va fan hade jag att klaga på? En kvinna på bussen längtade efter att träffa sin son – som visade sig vara död. Det var brutalt.
Den depression och de självmordstankar som Fatmir hela livet hållit för sig själv åtminstone de mörkaste tankarna, kom ut 2020 i en bok.
– Det var det bästa jag kunde ha gjort för mig själv, men jag hade ångest inför den skulle komma ut. Varken mina föräldrar eller mina syskon visste hur jag egentligen mått. Det blev mycket tårar och sedan kärlek. Därefter har allting har blivit enklare.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Fatmir Seremeti PLY (@fatmir_seremeti)

Efter den nämnda resan till Stockholm där parasporten upptäcktes valde Fatmir att ge Goalball en chans.
– Rätt snabbt insåg jag att jag hade talang för det. Det sa mina coacher också. Runt år 2000 hade jag Henrik Bergkvist som coach och han såg inte oss som personer med funktionsnedsättning. Han såg oss som vilka idrottare som helst. Med honom var det inget daltande vilket var befriande! Han ställde krav och för mig betydde det jättemycket. Jag ville bli en av de bästa i världen och fick förklarat för mig vad som krävdes.
Vad krävdes?
– Talang kommer man långt med, men det måste även till dedikation och enormt mycket träning. Resurserna fanns inte utan man fick skapa dem själv. Vill man verkligen någonting så får man skaffa sig förutsättningar själv, det gäller nog det mesta.
Vad betydde det rent konkret i ditt fall?
– Då hade jag två jobb – ett på lager på nätter och kvällar och sedan på en förskola på förmiddagarna. Träningen skedde på all övrig vaken tid. Det var stentufft. Idag som 41-åring hade jag inte fixat det, men då i 20-årsåldern var det annorlunda. Jag hoppade av min universitetsutbildning till fysioterapeut för satsa på sporten, något jag aldrig skulle rekommendera till någon i laget.
Framgångarna blev snabbt ett bränsle.
– 2002 åkte jag på mitt första mästerskap VM i Rio de Janeiro.
Resultatet? Guld direkt.
– Då var jag kanske inte den mest tongivande spelaren, men det jag gjorde gjorde jag bra och började drömma om OS. Vid Palarlympics 2008 fick jag en ännu mer tongivande roll och då tog vi brons. 2009 blev jag kapten och har varit det sedan dess.
Något Paralympics i Paris 2024 blir det inte. 120 länder stred om blott åtta platser och det krävdes med än vad Sverige hade för att ta sig hela vägen.
– Enormt mycket har hänt med sporten sedan 2008. Det finns proffsligor, jag har själv spelat i en, och heltidsanställda spelare runt om i världen. Sverige ligger långt efter.
Just nu befinner sig Fatmir Seremetii Italien för sitt 13:e Europamästerskap i Goalball. Det är B-mästerskapet där de tre främsta nationerna tar en plats i A-gruppen.
– Det är målsättningen, annars hade jag inte varit med.
I match ett besegrades Makedonien med 7-3. Fatmir stod för fem av de svenska målen.
– Jag tycker fortfarande att det är djäkligt roligt. Ibland funderar man vad man håller på med, men väl i gänget känns det helt rätt.

Ett kanske inte avgörande, men oerhört betydande, stöd i Fatmirs karriär har Malmö Idrottsakademi varit. Han har nästan varit med från starten.
– För oss med lite resurser har Malmö Idrottsakademi betytt allt. Jag har haft tillgång till träning med Stellan och Rickard.När jag drog korsbandet hösten 2015 borde Paralympics i Rio 2016 i september varit omöjligt att delta i. Men vi gav oss fan på att få tillräckligt mycket knäkontroll och det fungerade. Idag har jag inget korsband i höger knä, men det fungerar ändå.
– Genom åren har jag haft stor nytta av alla möjliga resurspersoner. Idrottspsykologi med Sverker Fryklund. Nutrition med Sara Rang. Branding och varumärkesbyggande… Mycket har handlat mer än om bara idrotten. Utan Rickard Dahan och hans fantastiska team på Kulan Idrottskadecenter i Malmö hade hälften av mina mästerskap varit omöjliga.

Idag föreläser Fatmir i växande omfattning med fokus på ledarskap och utbildning. En inspirationsföreläsning som hyllats runt om över hela landet.
Hur kom du in på det spåret?
– Jag jobbade FIFH (Goalball-föreningen i Malmö) och kunde träna 25 procent av tiden. Det betydde enormt mycket. Det var guld! Sedan fick föreningen ekonomiska svårigheter och jag fick hitta ett annat jobb. 2018 fick jag ett kontorsjobb på Synskadades riksförbund, ett tjänstemannakneg mellan 8-16.
Hur var det?
– Jag vantrivdes. Det tog långsamt död på mig. Jag är inte en människa som trivs med de förutsättningarna. Efter en måndagsmöte bestämde jag mig tvärt för att sluta och starta eget. Så jag sa upp mig och fick gå på dagen.
– Redan då hade jag föreläst en del och hade ett koncept som fungerade. Det var inget självklart val att göra; att satsa på den biten, men jag visste om att jag trivdes på scen och var bra på det.
Sex år senare har Fatmir kommit väldigt långt, även om det funnits vägbulor.
– Det gick nästan för bra och enkelt till en början. Massor med bokningar kom in och kalendern blev full. Då kom pandemin som förstörde allt. Hela branschen dog. Nu börjar den återhämta sig.
Vilka föreläser du för?
– Alla möjliga. Från huvudkontoret på Red Bull till Malmö Stads arbetsmarknadsavdelning.
Mer information om Fatmirs föreläsningar: https://www.insightvisions.se/fatmir-seremeti/

Hur ser du på din framtida Goalballkarriär?
– Det beror på hur det går nu i Italien. Kanske väljer jag att fokusera på mitt företag helt och hållet snart. Går det bra vet man aldrig vad jag väljer.
Har du stött på Zlatan igen på sistone?
– Haha, nja… För ett tag sedan var han inne och köpte glass på en glassbar i Malmö där jag satt, men jag hann inte säga något. Han kommer nog inte ihåg mig, men jag kommer aldrig att glömma honom.

Snabba Goalball-fakta:
15 SM-guld med moderklubben FIFH Malmö 2000 – 2023.
4 brons i Europeiska superligan med moderklubben FIFH Malmö.
Portugisisk mästare 2018 med proffslaget Sporting Clube De ”Portugal.
Deltagit på 12 europeiska mästerskap, 3 brons.
Deltagit på 3 världsmästerskap, 1 VM-guld.
Deltagit på 3 Paralympics, 1 brons.
Skytteligavinnare på ett stort antal internationella turneringar.