BoIS duon som sliter i det tysta – ”Det gäller att inte stressa”
Sam Hegdal och Max’Med Mohamed är så olika man kan bli, både som människor och fotbollsspelare.
I Landskrona BoIS delar de ändå samma öde.
Träna träna träna – utan att få spela.
Sam Hegdal kommer från en lokal familj med stark Landskrona BoIS-koppling. En slitvarg på planen.
Max’Med har somaliskt ursprung, tog den långa vägen via småklubbarna i Malmö och kastades in i lejonkulan från ingenstans. En elegant på planen.
Nu sitter de tillsammans på Landskrona BoIS bänk – i bästa fall. Medvetna att de båda är långt från förstavalet på sin respektive position. Men de är båda fast beslutna om att göra sitt yttersta i månader, eller år, för att få bevisa sig.
Just nu går de i en slags fotbollsskola. De är som frön som sås i jord för att ge frukt långt senare. En klok investering av klubben kanske, men frustrerande för unga pjäser som drivs av att spela matcher.
Sam Hegdal har hunnit fylla 18 och har blott spelat en tävlingsmatch från start som senior.
– Borta mot Östersund i Cupen.
En match som i praktiken inte gällde någonting, då lagets förutsättningar att vinna gruppen var minimala, närmast orimliga.
– Pappa Jörgen och farbror Magnus spelade båda i BoIS A-lag. Sedan har jag en kusin, Ludvig Hegdal, men jag är osäker på om han spelade med A-laget. Han gick hela vägen till U19 åtminstone.
Det sägs att din frenetiska spelsil liknade din farbrors stil snarare än din fars?
– Haha, det hade jag inte hört innan, men det låter inte orimligt.
Nyligen var du i Torn och provspelade – hur har det gått med hela den grejen och snacket om utlåning dit?
– Det var kul att testa på lite ny miljö, men vi kom fram till att det bästa för min utveckling är att fortsätta träna med BoIS.
Med Samuel Burakovsky ur bilden mildrar konkurrensen på topp. I en reservlagsmatch mot Öster härom dagen spelade Sam just på en ytterforwardplas.
– Jag tycker att jag haft en okej utveckling denna säsong. När det går så bra för laget är det dock svårt att ta en plats och det får man acceptera och fortsätta kämpa. Jag hoppas på mer.
Max’Med gör sin första vår med Landskrona BoIS. Och inom elitfotbollen över huvud taget. Steget från mitten av division två till toppen av Superettan är det ytterst få som klarar av att ta på kort tid. Max Nilsson är bara ett exempel på det: att en försiktig start kan leda till stordåd senare. Sex inhopp i Superettan, två i cupen, har det blivit.
Och få som ser Max’Med på träningarna kan säga att han inte är en jättejoker för framtiden. I rollen som sexa är han oerhört bolltrygg och kreativ.
Just nu konkurrerar Malmögrabben med seriens bästa spelare – David Edvardsson. Men en 22-åring som har kontrakt över både 2025 och 2026 förväntas knappast vara som bäst just nu.
Hur tycker du själv att du utvecklats som spelare första tiden i klubben?
– Jättemycket! Jag lär mig så väldigt mycket och har blivit en bättre spelare på bara sex-sju månader.
– Visst är det tråkigt att inte spela, men vi leder Superettan och för mig är det roligt att konkurrera på den nivån. Edvardsson är en fantastisk spelare och ju högre ribban är gälande konkurrensen, desto bättre för mig.
Vad är mest utvecklande, Ligacupen eller spel i division två?
– Jag spelar hellre i BoIS och i sådana här matcher.
Du fick mycket gula kort tidigare, och får det fortfarande, jobbar du på att tvätta till din stil?
– Det är inget jag tänker så mycket på. Jag vill spela fysiskt och gå in så hårt som möjligt i duellerna.
Vissa ruttnar på att sitta på bänken och vill hellre bli utlånade – hur tänker du?
– För mig är det en rolig utmaning. Jag är inte stressad – det är bara att köra på. Jag och Billy har pratat jättemycket om min situation.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
