Gästkrönika med Claes Andersson: Före, under och efter Glenn Solberg

Så hände det då. Sveriges framgångsrikaste förbundskapten sedan Benga-Johan hoppade av.
Han menade att ett av världens finaste handbollsuppdrag, tog mer energi än det gav.
Han kände sig klar, var trött och behövde en paus för att fundera på vad han skall hitta på framöver. Hur kunde det bli så?

Glenn Solberg är 52 år och spelade som utlandsproffs i Nordhorn, Barcelona och Flensburg under sex säsonger. Jag har naturligtvis ingen aning om Glenns levnadsomkostnader, men sannolikt är det för tidigt att gå i pension, när han nu frivilligt ger sig ut i arbetslöshet.
Vad är det då egentligen som kan ha hänt? Varför släppa denna upphöjda position?
– Det har varit spännande och otroligt givande, men nu behöver jag en paus för att se vad jag har lust att göra framöver, sa Glenn, enligt pressmeddelandet.
Lust..

Före
Efter den otroligt framgångsrika epoken Bengt Johansson, som varade i 16 år, med 6 guld, 5 silver och 2 brons, alltså 13 medaljer, så uppstod en regression i svensk landslagshandboll.
Ingemar Linell försökte, Ola Lindgren och Staffan Olsson försökte och Kristjan Andrésson försökte, men framgångarna blev inte som förr.
Istället blev det flera spelare som tackade nej, övertalningsförsök, nån fylleskandal på ett hotell i Tyskland, nån enhetsdito i hemma-EM och allmän frustration.
Hur stod sig egentligen svensk handboll?
Hade vi tappat det?
Stod vi för nåt omodernt?
Hade utvecklingen sprungit ifrån oss?

När Glenn Solberg utsågs efter fiaskot i EM 2020, så var det en stor överraskning.
En mycket duktig före detta spelare förvisso, men med en tunn meritlista som tränare.
Ett oprövat kort.
Hur skulle detta gå?
Många uttryckte en misstro och det viskades ganska högt runt om i handbolls-Sverige.

Under
Glenn tillträdde och många var spända på hans första mästerskapstrupp i januari 2021.
Och laget Sverige skickade till VM det året, var sannolikt det mest oprövade landslag vi någonsin skickat i väg på ett mästerskap. Och inte nog med att många etablerade namn saknades, utan ett kinesiskt virus kom flygande in och förstörde hela uppladdningen.
Spelarna fick sköta stora delar av uppladdningen individuellt, eller i smågrupper och stora delar av utformningen av spelidé, fick genomföras teoretiskt.
Hur skulle detta gå?
Jo, fullständig lysande. En succé skulle det visa sig, när ett silver bärgades under mycket svåra förhållanden. Och silvret spelades dessutom hem med ett mycket attraktivt spel, med vackra bollsläpp, få tekniska fel och ett spritt målskytte. Oavsett vem som kom in på banan, så lyste de av självförtroende och spelglädje.
Det spelades en modern handboll.
En revival för kollektivism och lagspel.

Förväntningarna inför OS 2021 steg. Skulle Sverige äntligen få det efterlängtade guldet?

Danmark, Sverige och Egypten slutade alla på 8 poäng i gruppspelet, men Sverige blev trea med sämst målskillnad och ställdes mot Spanien i kvartsfinal.
Matchen slutade 33-34 och Sveriges OS-saga var över innan det riktigt hade börjat.
Snöpligt.

I EM 2022 kom vårt första guld på 20 år, när Sverige fick revansch på Spanien från OS sommaren före och vi vann finalen med 27-26.
Gottes ’för hela ditt jävla liv’ blev legendariskt och Sverige var bäst igen.

Efter EM visade det sig att kemin mellan Glenn och hans assisterande Martin Boqvist inte hade varit optimal, så Boqvist fick lämna plats för Michael Apelgren.
Nu började klagosången höras igen? Byta efter ett guld? Vad håller Glenn på med egentligen, undrades det på sociala medier och i handbollshallarna?

Skulle Sverige vinna VM på hemmaplan 2023 undrade nu vän av ordning?
Sverige vann gruppen stort efter fem raka vinster och +31 i målskillnad och Egypten besegrades relativt bekvämt i kvartsfinalen. För lagkapten Jim Gottfridsson blev det efter den matchen en tur, eller kanske snarare otur, till röntgen och ett brutet finger konstaterades. Energin gick ur laget lite och både semi och matchen om tredje pris slutade med förluster och Sverige slutade fyra. Detta var besvikelse och ifrågasättandet steg igen.

Inför säsongen 2024, alltså i år, stod två mästerskap för dörren.
Först ut var EM, där guldet skulle försvaras.
Efter en bekväm gruppseger, blev det torsk mot Danmark och Norge i mellanrundan, vilket innebar att Frankrike väntade i semin. Denna match glömmer handbollare vi nog aldrig.
Sverige slog Frankrike, men domaren snodde Sveriges sista mål under ordinarie matchtid och gav därefter Frankrike ett tveksamt frikast, som sköts i mål felaktigt, men godkändes i en praktfull skandal.
Sverige åkte ut, men laget spelade detta till trots, till sig ett brons och lämnade Tyskland med bitter heder i alla fall delvis i behåll.

Nu väntade OS i Paris. Skulle det efterlängtade guldet komma nu?
Gruppspelet gick lite knackigt och laget gick inte riktigt att känna igen initialt.
Den tidigare energin och harmonin såg inte riktigt ut att vara där.
Det krävdes en avstängning på Gottfridsson och en skada på Felix Claar för att laget skulle komma samman och visa upp sin kapacitet. 37-28 mot Kroatien var en otroligt imponerande seger i ett mycket svårt läge. Men i slutminuterna i matchen mot Spanien dessförinnan tappades en stor ledning bort, till seger med ’bara’ 29-26. Detta tapp gjorde att vi blev gruppfyra, trots överlägsen målskillnad och lika många poäng som grupptvåan.
De inbördes mötena och dess slutsekunder, gjorde att Sverige ställdes mot omöjliga Danmark i kvartsfinalen.
En kvartsfinal som även den har gett en fadd eftersmak.
Sverige var bra, minst lika bra som Danmark och hade ett verkligt fint vinstläge.
Men efter bland annat ett missat skott i tom bur i slutskedet och en utebliven straff i slutsekund åkte Sverige ut med uddamålet 32-21. Bittert igen. Oerhört tungt.

Efter OS
Under OS hade det sipprat ut att Glenn ville byta assisterande igen.
Det pratades om att Glenns hantering av Michael Apelgren inte gick hem riktigt i spelargruppen. Charmige Apel är väldigt populär bland spelarna, utöver sin omvittnade kapacitet som tränare.
Vad var det egentligen med Glenn och hans relation med sina assisterande?
Nåt skaver där, eftersom laget i övrigt var viktigare än individen för honom.
Hans önskemål skall ha varit att den före detta förbundskaptenen Ola Lindgren skulle ersätta Apelgren.
Sen har det varit tyst om landslaget, fram till pressmeddelandet förra veckan.

Förbundet ville uppenbarligen inte ha nån presskonferens där frågan diskuterades, utan satsade på en färdigskriven inlaga. Sannolikt med sekretessklausuler för att undvika spekulation.
Problemet med upplägget, som det basunerades ut, är att det är lite för tillrättalagt.
Det ställer i sig själv frågorna man försökte undvika.
Förbundet beviljar enligt skrivningen Glenns önskan om att sluta, och betalar honom därför en summa i kompensation, för att han inte längre har kraft och lust att fortsätta.
Det känns lite motsägelsefullt tyvärr och skapar därmed onödig spekulation.

Vem skall nu ta över då?
Jag tror att många går bort sig lite i att den bästa tränaren är den bästa förbundskaptenen. Att det i första hand skall vara en slipad taktiker eller matchcoach.
Som förbundskapten är en förmåga att bygga bästa möjliga lag nyckeln.
Att sälja in ett upplägg som gruppen kan svälja och enas kring.
Att ta media och annan krutrök på ett sätt, så spelarna får lugn och ro mellan matcherna.
Att på relativ kort tid få ihop en grupp med de bästa individerna och få dem att underordna sig varandra för lagets bästa. Att ta vara på gruppens samlade handbollskompetens.

Det innebär inte per automatik att de spelare som är bäst individuellt blir det bästa laget. Det är här hantverket med ledarskap kommer in.

Benga-Johan var sannolikt inte den bästa tränaren i ett tekniskt eller taktiskt perspektiv, men han sakande motstycke som teambuildare. Han lyckades skapa positiv energi, kollektivt självförtroende och tog tillvara gruppens inneboende kompetens som ingen annan.
Han fick ut väldigt mycket av sina spelare.
Han fick 1+1 att bli 3 och fick det under väldigt lång tid.

Jag tror att det var här som även Glenn Solberg hade sin styrka.
Han var kompromisslös när det kom till hur gruppen skulle fungera.
Flera duktiga spelare fick aldrig ens chansen under Solberg.
Han har föredragit spelare som han ansett tillfört gruppen mer på ett högre plan.
Gruppen framför allt!

Regler, ramar och förhållningssätt.
Detta gäller, annars..
Och det är här jag tror att det sprack till sist.

Jag gissar att det var på den punkten det sprack med Boqvist.
Glenn fick inte in honom där han ville ha honom.
Han gick då till förbundet och krävde ett byte.
Förbundet tog den badwill det innebar, och gick Solberg till mötes.

Desamma förefaller ha hänt med Apelgren.
Någonting skavde i Glenn och han fick inte ordning på den relationen.
Han gick till förbundet och krävde ett nytt byte.
Förbundet ville kanske inte gå honom till mötes denna gång, då de kände till Apels popularitet hos spelarna.

Om inte Glenn fick sin vilja igenom, så kände han inte förtroende och tappade energi och lust. Förhandlingarna strandade, man kom inte överens. Glenn lämnade förhandlingsbordet. Glenn kompromisslöshet har sannolikt varit en framgångsfaktor dessa år, men jag gissar att det var den som gjorde att det sprack till sist.
Kanske blev ramarna för strama och för ospontana.
Tyvärr måste jag säga.

Tajmingen suger

För vem skall ta över nu då?

Favorit är den av Glenn avspisade Michael Apelgren.
Men Apel har just inlett jobbet att göra ett storlag av Pick Szeged, och inledningen har varit en succé. Skall han släppa det redan? Eller skall han ha två heltidsjobb parallellt?
Jag är rädd för att det kan bli lite för mycket av det goda och att det skulle gå ut över honom själv, och sannolikt ett av jobben åtminstone.
Kanske vore en kompromiss, där han blir kvar som assisterande det bästa.
Men till vem då?

Magnus Andersson nämns, Ola Lindgren likaså, Per Johansson?
Patrik Fahlgren eller Oscar Carlén?
Eller skall Sverige gå utanför landets gränser igen?
En dansk, en norsk, en islänning, eller kanske en spanjor?
Jag känner att jag inte har en aning hur man skall få ihop detta.

Om nån vecka skall en trupp tas ut.
Av vem?
Skall vi gissa på en interim lösning?
Någon som tar denna samlingen, för att köpa tid.
Skall denne någon dessutom ta VM i januari?

För att sedan ha en mer långsiktig lösning på plats från sommaren 2025.

Om jag är rätt underrättad så går Oscar Carléns kontrakt ut just då.
Är Oscar för ung? Jag tror inte det.
Jag hade gärna sett Oscar med Zoran Roganovic som assisterande, kanske även med Apelgren på ett hörn. Den som lever får se, jag lämnar över detta till de som har kompetens till det.

Jag är personligen lite orolig för att de krackelerade förhandlingarna mellan Solberg och förbundet kan ge ett hack i kurvan gällande resultaten framöver.
En ny förbundskapten vill bygga sitt lag, skapa sina hierarkier och hitta sin spelidé.
Spelarunderlaget är betydligt bredare och bättre än när Benga-Johan lämnade 2004.
Vi skall nog inte behöva vänta 20 år till nästa guld denna gång.

Samtidigt är att sätta ihop ett framgångsrikt landslag inget man gör på rasterna.
Att hitta de 15-20 bästa spelarna i landet och mejsla ut ett fungerande enhet av dem kräver fingertoppskänsla, tid och lite tur med form och skador.
Vem har den tiden?
Vem har den känslan?
Vem tar Sverige till nästa guld?

Diskutera i smågrupper

/Claes

Foto: Bildbyrån