Hampus Karlsson om att lämna YIF och hitta rätt i Amo

En superjoker som gjorde succé när Ystads IF vann SM-guld 21/22.
Ärkepetad säsongen efter.
Hampus Karlssons genombrott följdes inte upp som han hoppats på och till slut hade han inget annat val än att söka sig bort: till Alstermo.
– Jag stortrivs och får spela mycket, det kan inte bli bättre, säger Karlsson.

Som nybliven svensk mästare och uttagen till Ligalandslaget var Hampus Karlsson en hastigt stigande stjärna på den skånska, och svenska, handbollshimlen. Den Löddefostrade högersexans genombrott fick dock ett bakslag direkt när Ebbe Stankiewicz värvades in i laget.
Oscar Carlén valde att satsa betydligt mer på den senare och tidigt insåg Hampus att hans plats i hierarkin inte skulle leda till så mycket speltid som han önskade. Därför var han illa tvungen att lämna klubben han representerat i åtta säsonger.
– Från att ha fullt ansvar, när Jim Andersson skadade sig, till att mestadels sitta på bänken är aldrig roligt. Det är klart att det påverkade mig, inte minst självförtroendet. Man kan inte snacka om att det inte är så, för det påverkar en fruktansvärt mycket. Man blir rädd för att göra fel och när man gör fel sjunker man ännu djupare mentalt. Jag kom ganska långt ner i ”graven”.
Hade du någon dialog med Oscar Carlén eller hur fungerade den biten i Ystad?
– Det var inte överdrivet mycket dialog, det kan jag inte säga. Men är Ebbe bra så är det klart att han ska spela, det är trots allt elitverksamhet vi håller på med. Det är ingen social verksamhet. Kommunikativt var det dock inte så mycket att orda om, säger Hampus och fortsätter.
– Samtidigt fick jag stöd på annat håll. Det fanns en psykolog kopplad till klubben som man kunde gå och prata med vilket var nyttigt för mig.
När under säsongen insåg du att det var läge att röra på dig?
– Säsongen efter SM-guldet fick jag inledningsvis spela ganska mycket. Sedan helt plötsligt fick jag inte göra det! Inledningsvis hoppades jag få speltid igen, men ju längre tid man satt kvar på bänken, ju längre ner i skorna kom man…
Du och YIF växte ifrån varandra, som ett gift par, och lämnade till slut varandra?
– Lite så.

Hur gick processen till när du hamnade i Alstermo. Fanns det några val (jag tänker, nej…)?
– Ja, det fanns ett par olika alternativ. Jag fick redan på det där med att Niklas Ekberg skulle till YIF ganska tidigt. Då var Oscar Carlén och klubben tydliga med att jag gärna fick vara kvar, men att jag skulle vara klar tvåa bakom Ekberg. Det säger ju sig självt. Då gick det snabbt att bestämma sig för att lämna, säger Karlsson.
Även Ebbe Stankiewicz insåg att mot Ekberg fanns det inte mycket till chans att konkurrera, och valde också att flytta på sig (till Sønderjyske Håndbold).
Hur blev det Amo?
– Jag hade en rådgivare som hade en kontakt i Alstermo. Mitt enda krav var att få spela och jag var öppen för det mesta. Amo hade tappat Samuel Lindberg som skulle gå till Alingsås och de behövde någon som kunde vara etta på positionen för att sedan ha en junior där bakom. De var väldigt tydliga med att de ville ha mig som etta på positionen och att jag skulle få spela mycket. Den tydligheten var rätt go att ta med sig.

Hur är livet i Alstermo?
– Jag pluggar 75 procent på distans, ”Karriärsutveckling och elitverksamhet” på Halmstad Högskola.
Är det bara ett fint ord för syokonsulent?
– Nej nej.
Vad blir man då?
– Det är en bra grund om man vill bli exempelvis sportchef, utvecklingsansvarig, NIU-tränare eller någonting inom idrott. Jag trivs med plugg och handboll. Samtidigt har jag och sambon Ebba landat väldigt väl i skogen. Klubben löste jobb för henne i kommunen, samma socionomtjänst som hon hade i Ystad. Så livet är rätt fint faktiskt!
Avslutningsvis – vad tror du om Amos chanser i Handbollsligan i år?
– När vi är bra är vi riktigt bra. När vi är dåliga – då blir det som mot Hammarby…

På besök i Jerka: ”Hörrö din halvtränade jävel”