Superchokeettan – serien där ingenting följer logikens ramar
Omgång 26 av Superchokeettan är färdigspelad.
Lagen som var placerade på de tre översta placeringarna hade alla en sak gemensamt: de förlorade i slutminuterna mot lag på nedre halvan av tabellen. Degerfors mot Örebro. Öster mot Varberg. Landskrona mot Östersund.
Slump?
Eller en generell psykologisk effekt av att inte kunna prestera på topp när man har som mest att förlora?
Lägg därtill att Sandviken förlorade mot Örgryte.
Ding-ding-ding-ding-ding!
Det innebär att omgångens stora jackpotvinnare var HIF. Laget som gick från 0-4-förlust borta mot Utsikten till att leverera en klassisk trepoängsbonkning mot Sundsvall. 2-1 mot Giffarna var varken stilrent eller kantat av regnbågar och enhörningar, men stabilt och nödvändigt. Och att kunna ta sådana segrar är något av det mest värdefulla i detta skedet av säsongen.
Det ger oss följande förutsättningar med tre omgångar kvar:
1. Degerfors IF 53 poäng (+23 mål)
2. HIF 46 poäng (+9 mål)
——–
3. Östers IF 45 poäng (+ 19 mål)
——–
4. Landskrona BoIS 45 poäng (+12 mål)
5. Sandvikens IF 42 poäng (+10 mål)
5. Brage IF 40 poäng (+6 mål)
Jag ska inte dyka ner i respektive lags förutsättningar och tippa utfallet. Inte här.
Vi har nämligen skapat ett helt nytt forum för det. Tillsammans med kollega Gustav Lundblad poddas det friskt om framförallt BoIS och HIF:s resultat, förutsättningar, beteenden, utveckling, möjligheter och mycket annat.
Poddarna hittar ni där alla andra poddar finns: sök på Skånesport bara…
Tillsammans har vi följt Superettan slaviskt i flera års tid.
Många journalister gör sina kärleksförklaringar till Allsvenskan. Jag skiter väl i Allsvenskan!
Åtminstone just nu.
Vad är Stockholmsderbyn i dimråder i en innebandyarena som tar två dagar att spela klart? Vad är MFF-suportrarnas ständiga hybris och huvudlösa kritik så fort laget råkar förlora en fotbollsmatch men ändå vinner serien medan det fortfarande är grönt i lövträdskronorna? Vad är Blåvitts kalvsyltepsyken mot BoIS bottenlösa kollapser och Östers ingrodda förlorarkultur?
Visst. Jag fascineras och suktar efter Allsvenskan på ett sätt. Men Superettan är mer ”min grej”. Jag är inte bäst på något, men medelmåttig på mycket – precis som spelarna i Superettan.
Hela Skånesport är lite som Superettan; ett slags rum utanför den fina eliten där ingenting ryms inom logikens ramar. Här kan allting, likt i Superettan, hända. Och händer. Jag kan gå till jobbet en morgon och fått världen upp och ner-vänd på kvällen. Ena stunden division fyra-handboll, nästa stund Sveriges Starkaste Man, nästa stund företagstidningar om grävmaskinsföretag och nästa stund står man vid ett division fem-kval i spöregn med läckande skor. Folk säger vad de tycker – och inte tomma ord en skitnödig allsvensk varumärkesstrateg eller kommunikatör som serverar spelarna med meningslösheter.
Om sportjournalistiken hade haft en Allsvenskan och en Superettan har jag varit Östersund. En ekonomisk katastrof med tvivelaktiga värderingar som trivs bäst så långt bort från folk man kan komma. Jag och Östersund är fotbollens och journalistikens kackerlackor – vi överlever va fan som helst utan att någon vill ha oss. Att jag sedan föraktar Östersund stämmer rimmar fint med mitt generella självhat.
Superettans toppstrid borde ha underlag för otaliga magisteruppsatser för alla samlade studener inom idrottspsykologi någonsin. Hur kan Landskrona BoIS göra samma sak och få så totalt annorlunda uttal? Hur kan HIF hitta stabilitet och självförtroende efter den starten? Hur kan Öster alltid sluta fyra? Hur kan Degerforsskutan med vind i seglen på öppet hav gå på ett skär? Hur kan Gif Sundsvall fortfarande inte vara begravet och glömt? Hur kan aningslösa journalister försöka sig på att tippa serien och gå i fällan vecka efter vecka? Hur kan Philip Andersson och Thomas Rogne studsa omkring som nykära tonåringar?
Och huuuuur kan jag fortfarande bli förvånad över att ingenting går som man tänkt sig?
Allsvenskan må ha mycket.
Men den saknar en viktig detalj: den totala oberknärligheten. Lynnighetens epicentrum. Stabilitetens kyrkogård.
Superettan är också en serie där det inte spelar någon som helst roll om du vinner eller sluta tvåa. Det får någonting i mig att vrida mig av obehag. Hur kan en serieseger vara lika mycket värd som att vara 15:e sämst?
Kanske är det bäst för svensk fotboll att ha det så, vad vet jag? Men jag hade inte haft någonting emot att ha ETT lag som går direkt upp och två lag, eller rentav tre, som tar sig till kvalspel. Bara en tanke.
I handbollen, om man ska dra en jämförelse till en värld som jag känner till, går ett lag upp direkt från den näst högsta serien (Allsvenskan) och tre lag kvalar – mot tre lag från högsta serien (Handbollsligan).
Skulle det vara någonting för Superettan vs Allsvenskan?
Lag ett i Superettan går upp direkt.
Tvåan kvalar mot lag 15.
Trean kvalar mot lag 14.
Och kanske:
Fyran kvalar mot lag 13.
För en ultrakonservativt som mig är det stora ord, men jag vill mest kasta upp bollen i luften för att se hur den landar. Bara vi inte blandar in hockeyns hoppas system…
Superdramatiken i Supertvåan – skånsk fotbollsgenomgång i vår podcast
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se