Claes krönika: Finns ett idrottens Sliding doors?

Året 1998 var året som jag flyttade till Halmstad för att försöka uppnå mina mål som handbollstränare. Det var också året som filmen ’Sliding doors’ hade premiär.
Det var fler som uppmärksammade det sistnämnda. En trailer hittar du här;

Filmen handlar om en kvinna, spelad av Gwyneth Paltrow, som kommer för sent till jobbet och får sparken. På väg därifrån rusar hon desillusionerad ner i tunnelbanan för att hinna med första bästa tåg. Hon vill hem.
Men hur var det nu, hann hon med tåget, eller missade hon det?
Det är där magin i filmen uppstår.
Sliding doors.
Hon hann nämligen både med och inte och vi får därefter följa två parallella berättelser.
En där hon hann med och resultaten av den hemresan, och en där hon inte hann med, utan där dörrarna slog igen framför näsan på henne och resultatet av en senare resa.
Filmen berör följaktligen det filosofiska resonemanget kring öde och slump, kring det vi kallar #tur #otur, livets ’om bara’, ’om inte om fanns’ eller ’tänk om’.

Kan vi kontrollera resultatet och skeenden av våra val i livet, eller finns det saker vi faktiskt inte fullt ut kan påverka? Hur ofta ligger vårt öde i andras händer?

Jag brukade använda denna film som metafor när jag föreläste frekvent vid tiden för filmen.
Använde ofta ett eget upplevt exempel. Nämligen detta.

Efter gymnasiet var jag utan jobb och skrev in mig på Arbetsförmedlingen.
En tidig morgon ringde därför en förmedlare vid namn Eva Örelius och väckte mig.
– Jag har en kanongrej till dig Claes. 

– Jaså?
– Ett års utbildning med full lön och därefter ett garanterat anställning. Vad säger du?
Yrvaket svarade jag, att jag ju precis hade slutat studera och inte var sugen.
– Men…vad är det för jobb förresten, undrade jag ändå?
– Det är en postkassörutbildning, med garanterat jobb efter 12 månader.
– Jag vill inte bli nån postkassörska, sa jag och vi la på.

Efter en stund knackade min mamma på pojkrummets dörr och frågade vem det var som ringde. Jag berättade, och att jag inte ville bli postkassörska och mamma tillrättavisade mig milt och gav perspektiv och räknade upp vänner till familjen som hade liknande jobb.
Skamset tog jag upp luren och ringde tillbaka till AF och skyllde på sömndrucken.
– Självklart hoppar jag på, sa jag.
– Tyvärr Claes, nu har jag gett platsen till en annan.
Ridå.

Det är här ’Sliding doors’ åter blir aktuellt.
Vad hade hänt om jag hade sagt ja från början?
Hade jag med den karriärvägen varit en välbetald bankdirektör idag?
Var hade jag bott?
Hade jag fått stora pensionsavsättningar eller kanske fått ut en rejäl fallskärm?
Hade jag varit greve?

Eller hade jag varit en arbetslös postkassörska?
Hade jag bott kvar i Uddevalla?
Hade arbetslösheten gjort mig nerstämd och pank?
Hade jag varit långtidsarbetslös och bitter över privatiseringarna i samhället?
Sliding doors.

Svaren på dessa frågor kommer vi aldrig att få, och jag står för mina val oavsett resultat.
Rent filosofiskt är det dock alltid intressant att fundera på resultaten av sina val och vilka möjligheter man tagit och vilka chanser man har missat.

Inom idrotten är det sannerligen så, att man understundom lägger ödet i andras händer.
I andras bedömning av ens potential.
För mig aktualiserades detta på nytt i slutet av augusti när Magnus Haglund, efter en tids resultattorka, fick sparken i Halmstads BK. Vad hade hänt om han hade gjort andra val?

Utöver att vara tränare var Haglund därtill någon form av manager/sportchef och ansvarade för värvningar och försäljningar. Att HBK hade stannat i kvar i Allsvenskan hade gjort lagets spelare mer intressanta för andra klubbar. En dryg handfull spelare såldes därför och HBK fick påfyllning i en tidigare ganska skral pengapung.
Dessa medel skulle nu användas för att förstärka laget. För att satsa uppåt. Nästa steg.
Då laget ansågs spela oerhört tråkigt och målsnålt, fanns tryck på Haglund att få fart på målskyttet. Han sålde därför in sin idé, eller projekt som det kallas numera, till potentiella nyförvärv och en dryg handfull spelare med offensiva kvaliteter nappade och värvades in under sommarfönstret.
Dessa skulle flytta till ett nytt jobb, på ny ort, med allt det innebär för dem själva och deras familjer. Boende, dagis/skolor och kanske jobb till partners skulle införskaffas i den nya staden. Nu skulle dessa spelare minsann få chansen och få fart på sina karriärer igen, nu via HBK och Haglunds projekt.

Ett par veckor senare fick Haglund sparken och hans lagbygge och projekt skulle övertas av någon annan. En som ville spela en annorlunda typ av fotboll och de nyligen värvade spelarna ingick kanske inte längre, eller passade inte lika bra in, i den nye tränarens planer.
Plötsligt satt nyinflyttade och nyss önskade spelare bland fiskpinnarna i frysboxen även i HBK. Argumenten som används som lockbete gällde inte längre, men kontraktslängden var i flera fall 2,5 år. Familjerna som skulle få en nystart i en ny klubb, i en ny stad, satt nu runt köksborden och funderade på vad som hände.
Hoppade de på fel tåg?
Borde de tagit att annat?
Sliding doors all over again.

Tankarna går vidare till den nyss entledigade Nemanja Milosevic’ i Lugi.
Fick han de förutsättningar som han hade önskat?
Hur sålde Lugi in jobbet till honom?
Hur sålde han in sin idé till spelarna?
Förutsåg han att hans lag skulle dräneras på hela förstasexor flera år i rad?
Vad kunde han ha gjort annorlunda?
Sliding doors.

Tankarna går över till spelare som flyttar efter locktoner från andra klubbar.
Internpolitik gör kanske att de inte får de chanser som utlovats.
Eller skador som gett hack i utvecklingen.
Eller en ny tränare som inte ser den potential som föregångaren såg.
Plötsligt behandlas de som något som katten har släpat in.
Gjorde man ett felval.
Sliding doors även där.

En idrottskarriär är inte särskilt lång.
Att hoppa på fel tåg, eller att missa ett, kan förstöra alltihop.
Nåt år senare är förutsättningarna helt andra och ens värde kan ha devalverats totalt.
Det gäller klubbar, det gäller tränare och det gäller spelare.
Vad hade hänt om de hade gjort ett andra val?
Hade de suttit i en bättre situation då, eller kanske i en ännu sämre?

När det kommer till Gwyneth Paltrow så peakade hennes karriär 1999, då  hon vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Idag är det andra tongångar och hon kritiseras för att marknadsföra pseudovetenskap och oprövade medicinska behandlingar.
Hon har dessutom gett sig in i doftljusbranschen med obskyra dofter.
Det går dock ingen nöd på henne.
Hon sägs vara god för 250 miljoner dollar.

Pengarna och reträttplatserna i idrotten ser oftast annorlunda ut.
Tyvärr är idrotten inte alltid en sund plats kopplat till det psykosociala.
En del hyllas och får mediautrymme och speltid.
Får boostat självförtroende och blir aktuella för ännu bättre klubbar.
Andra glöms bort, mår dåligt och får varken mediautrymme eller speltid.
Intresset från andra klubbar avtar eller försvinner.
När det kommer till jobbet, eller till sina bekanta utanför idrotten, får det frågor?

– Hur gick det på matchen senast?
– Jag fick inte spela.

-Varför det?

Dessa samtal bryter ner och många spelare känner en skam.
De har hamnat i en situation som de upplever hopplös.
Det upplever att det inte spelar någon roll vad de än gör?
Det ingår inte längre i planerna.
Dessvärre är det ofta både kallt och mörk utanför kärnan i en trupp.
Och vem tar hand om dem? Handleder dem vidare?
Vem fyller dessa individer med hopp?
Frågar hur de mår?

Vem tar hand om tränare som går från dygnet runt-jobb med press, till just ingenting?
Vem bryr sig om tränare som inte får de resultat de kämpar så hårt med att uppnå?
Vem tar sig tid med de som just nu känner att de hoppade på ett tåg, ett tåg som inte är på väg dit som det utlovats?
Vem tar sig tid med dem som borde hoppat på ett tåg, men övertalades att stanna kvar på perrongen?
Vem frågar hur de mår?
Sliding doors igen

Efter min krönika om Nils Ferlin och fallna löv har jag fått massvis med reaktioner.
Från tränare, spelare och andra klubbrepresentanter.
Tuffa och tunga berättelser om hur spelare och tränare behandlats.
Om upplevd ensamhet, hopplöshet och svikna utfästelser.
Hur jag skall hantera dessa förtroenden får jag fundera vidare på och återkomma till.

Under tiden kan ni fundera på vad jag just har skrivit…