Claes krönika: ”Vill vi ens ha supportrar?”

Vill vi ens ha ’supportrar’ i handboll?
Ja, det känns faktiskt som en berättigad fråga dessa dagar, om nån nu frågar mig.
Det kanske ingen gör, men ändå?
Tänker jag fel?

För några veckor sedan fick derbyt Blåvitt-GAIS avbrytas i över en timme på grund av tät rökutveckling, som följd av ett evighetslångt eldande av bengaler.
Det var synd, det var en härlig match med tuffa dueller och bra intensitet.

Sen var det Hammarby-Djurgården som fick avbrytas av flera skäl.
Först och främst för att det sköts raketer inne på en instängd arena med plastmatta.
Det blev uppenbart riskfyllt, det begriper vem som helst.
Sen när varken arrangör eller polis kunde komma överens om hur de skulle kunna garantera säkerheten för övriga, så fick matchen efter långt om länge avbrytas helt, för att slutföras utan publik dagen därpå.

Sen var det hockeyderbyt AIK-Djurgården i andradivisionen, där de som inte aktivt hejade på AIK inte var välkomna. Att jubla för Djurgårdens prestationer var förbjudet.
Vakter var på plats i syfte att se till detta förbud skulle efterlevas.
Jag häpnade och började tänka fundamentalistiska stater, klaner eller sekter.

I Köpenhamn var det kaosscener i derbyt Bröndby-FCK, där lagens supportrar kastade pyrotekniska pjäser på varandra. Divisionsföreningen i Danmark beslutade raskt att bortapublik förbjuds i framtida derbyn.
Den danska kulturministern Jakob Engel-Schmidt sa då;
’Det är otroligt hur många våldsamma dårar som är redo att förstöra fotbollens glädje.
Oacceptabelt och obegripligt. Det här kan inte fortsätta.’

I söndags kväll var det återigen besvikna ’supportrar’ till Djurgården som skickade inte ett regn av raketer på Örjans Valls gräsmatta i någon form av protest. Oklart mot vad.
Spelarna fick snopet lomma tillbaka ner i omklädningsrummet igen, innan matchen kunde startas om med fördröjning och hemmavinst.

Som ni förstår kan listan göras hur lång som helst, och jag undrar försiktigt;
Är det verkligen nån som vill ha det så här?

Samtidigt skriker svenska handbollsklubbar efter högre publiksiffror, bortaföljen, förbättrad stämning och större medial uppmärksamhet.
Men frågan måste ändå ställas;
Är det som beskrivs ovan verkligen någonting vi saknar inom handbollen?

Den minnesgode minns att jag har varit inne och pratat publiksiffror tidigare i år.
Jag gjorde då en sammanställning av de senaste tio årens publikutveckling i Handbollsligan och kunde konstatera att de varken stiger eller sjunker.
De är på ungefär samma nivå år efter år.
Har ni mot förmodan glömt vad jag skrev då, så repriseras texten här.

När publik diskuteras pratas det ofta om att handbollen saknar en supporterkultur, eller att sporten kanske snarare har drabbats av supporterotur.
Men är det verkligen så?
Är det verkligen så jäkla illa att vi som inte gillar samma lag, eller vi som är på plats som neutrala åskådare, kan diskutera med varandra utan bråk före matchen, i korvkön i halvtid, eller på väg ut efter matchen?

Skall handbollen verkligen skämmas för att vi inte kräver polisbevakning när våra hårdföra duster spelas runt om i landet?
För att vi inte hatar tillräckligt mycket?
För att våra matcher faktiskt startar på utsatt tid?
För att de inte försenas av rykande bengaler?
För att de inte avbryts av knallskott eller raketbeskjutning?
För att inte viktiga polisiära resurserser läggs på att hålla isär supportergrupper, när de är på väg ut ur arenorna för att undvika slagsmål, vandalism, kravaller och upplopp?

Nej, jag tycker inte det
Tvärtom.
Jag tycker faktiskt att detta kan vara det man kallar en USP, att sälja in sporten på?
Att kunna gå på handboll i glada vänners lag, utan att frukta kravaller eller att barnen inte kommer hem i tid och blir svåra att få till skolan dagen därpå.

Att detta faktiskt är något att vara stolt över.

Jag får erkänna att jag kanske är en smula desillusionerad nu och att jag börjar bli gammal.
Men jag har alltid varit mer intresserad av det idrottsliga, det som händer på planen, än det som händer på läktaren före, under och efter match.
Att jag kan försjunka ganska djupt i spelet när jag följer fotboll och handboll.
Jag följer spelet med en stor inre glädje, men lite för koncentrerat för att hinna sjunga, klappa händer och jubla vid varje målskott.
Istället rycker det enligt uppgift till i min kropp vid olika tillfällen under en match.
Jag liksom torrnickar en boll i mål. Kroppsfintar en minimaliserad stegisätting när jag ser en lucka, trots att jag sitter på läktaren. Jag förutser ett skott och armarna rycker till och jag vill täcka, eller dra ihop benen när jag förutser ett skott däremellan.

Och jag vill vara tydlig här.
Jag gillar en högljudd publik och samstämd sång.
Jag imponeras ständigt av de fantastiska tifon som supportrarna har scrapbookat ihop.
Det har jag gjort sedan OS i Moskva sommaren 1980 och björnen Misjas tårar.

Jag älskar dock sporten jag bevittnar alldeles för mycket, för att vilja förstöra upplevelsen.
I min värld är jag också en supporter.
En idrottsälskare.
Kanske tillhör jag en utrotningshotad art.

Vad man skall kalla de som förstör, försenar, hatar, våldsbejakar, avbryter vet jag inte.
Men för mig är det inte att supporta.
Det är nåt annat.
Ett djupt överskattat neandertalarbeteende, sa den välkände filosofen Helmer Ela.
Ett manligt sådant.

Skulle inte handbollen kunna försöka bygga på något mer tidsenligt och modernt.
Att det är varmt, skönt och trevligt att gå på handboll.
Dessutom spännande.
Och med spelare som i stort uppträder juste.
Som kan agera förebilder på riktigt.
Jag tror och tycker att handbollen skall hitta och odla sin själ precis just där.

Peace & Love and Understanding på er.