We’ll always have Paris

På söndag möter H65 Höör Paris i tredje rundan i European League. Samma Paris som man mötte 2014.
Det väcker liv i nostalgikern i mig.

Vägen dit var för övrigt smått surrealistisk.
Säsongen innan hade H65 slutat näst sist som nykomlingar i högsta serien och kvalade sig kvar. Ingen klubb ville spela i Europa, så efter nio ”nej tack” gick frågan till Höör.
Jan tackade ja och första året i samma cup blev det semifinal. Ett par ”medelmåttiga” domare, som sedermera blev avstängda, i Kroatien dödade finaldrömmarna den gången.
Jag skriver att Jan tackade ja. Inte H65. För ingenting av det människorna i Höör fått uppleva hade varit möjligt utan Jan Hansson och hans fru Elisabeth. H65 som förening hade ingen egen möjlighet att satsa på elit och Europa, naturligtvis.

Varför jag lyfter detta?
För att jag under de här tio år sedan dagen i Paris sett de här gärningarna upprepas igen och igen. Inte bara från Jan Hansson. Och det är värt att uppmärksammas – för det handlar om så mycket mer än om pengar.
Låt oss säga att du som läser det här hade investerat allt du ägde i ett företag i fastighetsbranschen. Byggt upp ett företag under många år. Och sedan cashat ut med ett tiotal miljoner i vinst. 30 miljoner. 40 kanske. 50 rentav. 100 om det skulle vara så.

Vad hade du gjort för de pengarna om du haft en stor familj med barn och barnbarn?
Vad Jan valde att göra var att till stora delar investera i den lokala idrottsrörelsens förutsättningar. Det har byggts simhallar och idrottshallar, skrivits insändare och värvats ungdomsledare. Men också investerats i ett elitlag – allt grundat på att hans egna barn spelade handboll.
Snabbt insåg han att ett elitlag i Höör inte var en evighet borta. Två ruttna divisioner bort bara. Vad skulle hända om man satsade lite pengar på det…? Ge spelarna en slant och ett busskort?
Svaret vet han om idag.

På tre-fyra år hade H65 tagit sig till eliten. Sedan tog de sig ut i Europa, vann SM-guld 2017, etablerade sig på svensk toppnivå och i ett samhälle med cirka 8000 invånare finns det massor av egna produkter som varit delaktiga. 96-kullen var grunden, men även idag finns fyra Höörfostrade spelare med i A-truppen: Ella Lennerwald, Jalang Linnér, Vera Gidebratt och Smilla Lilja.

I den där hotellobbyn förklarade Jan vad det hade kostat. Hur mycket minus klubben gick på att ha chansen att vinna en Europacup. Summor han i praktiken täckte personligen. Om det var 100.000 eller 200.000, jag minns inte.
Det var inte så att han beklagade sig. Det var mer ett konstaterande.
Så jag, som delvis och i olika omfattning varit med på resan sedan 2012, frågade honom:
– Nu har vi dansat på borden på restauranger i Westfriesland, vi har stängt baren i kroatiska i Samobor, vi ska spela en Europacupfinal i Paris. Vi, och DU, får upplevelser och minnen som är helt ofattbara, tillsammans med människor du själv väljer ut och trivs med. Är inte det de bäst investerade pengarna som finns? Eller vet du någonting bättre än det här?
Jan skrattade till, lite grymtande, men blev ovanligt nog tyst för en stund.
Sedan har vi aldrig mer pratat om det.

Vad jag vill ha sagt med det här är att mycket av den skånska klubbhandbollens framgångar de senaste åren har byggts av personer, som Jan, som valt att investera sin ekonomiska lycka i handbollsklubbar. Delvis elit. Delvis i mycket annat av aktuella föreningar. Utan att för den sakens skull missbruka sin makt.

Jan Hansson har inte varit ensam i den här typen av gärningar och under det dryga årtioende som jag följt skånsk handboll har jag träffat fyra personer som varit extremt viktiga.
De har i viss press målats upp som pampar. Mångmiljonärerna som ”styr klubbarna”. Joakim von Anka-stämplar hit och dit.
Men jag köper inte den förlöjligande etiketten och upplever att ingen av dem egentligen fått någon riktig förståelse från den breda massan. De har trampat upp stigar som många andra tacksamt nog gått. Det har skapat möjligheter – och avundsjuka.

Det är fyra personer som stretchat 51-procentsregeln en gnutta, men som gör det utan att vara maktlystna härskare. Det finns det andra som försöker vara utan att bidra i närheten så mycket ekonomiskt.

* H65 Höör har haft Jan Hansson. Som njutit av att vara med på resan och haft sin fru Elisabeth som arbetat oääändliga timmar på kansliet och som till stora delar driver klubben administrativt. Utan dem hade handbollen i Höör och inte haft ett elitlag.

* Sedan har vi Jörgen Rasmusson i HK Malmö. Som försökt etablera HK Malmö i eliten i mer än ett årtionde. Ett anfall från guld i SM-finalen 2018 och en hel del Europacupspel.
Jag har väldigt svårt att tro att någon som skapar och sjunger lagets egen inmarschlåt, spelar trummor på festen på aw:n och investerar mängder med ideella timmar i organisationen gör det för att få någon form av ”makt” tillbaka. Utan honom hade handbollen i Malmö aldrig haft ett elitlag.

* Sten Ravhed var med och skapade Kristianstad HK från grunden när IFK Kristianstad aktivt valde bort damsatsningen. För övrigt mågot som IFK fortsatt att göra – de har inte ens ett damlag på representationsnivå – men mer om det senare.
KHK har lite speciella förutsättningar, men är idag ett stabilt lag i Handbollsligan och står i begrepp att spela sig vidare i Europa. De miljoner Ravhed investerat i föreningen kommer han naturligtvis aldrig att få tillbaka, men å andra sidan har han suttit på bänken på matcherna, rest Europa runt och skapat några av sina bästa minnen i livet runt laget. Utan honom hade damhandbollen i Kristianstad inte haft ett elitlag.

Det är fyra aktiva personer som jag lärt känna.
Sedan finns det naturligtvis många fler aktiva storsponsorer som brinner för en klubb. Stefan Holst i LUGI exempelvis, bara för att nämna någon kopplad till handbollen. Men det är de fyra tidigare nämnda herrar som jag har någon form av personlig relation med.
Och som jag kan förstå v-a-r-f-ö-r de gör vad de gör.

Vi ska vara glada att personer som Jan Hansson, Sten Ravhed, Jörgen Rasmusson och Ingmar Svensson gör de prioriteringar de gör.
Verkligheten hade, ur ett skånskt handbollperspektiv, varit väldigt annorlunda annars.
Utan dem hade flera stora titlar aldrig tagits. Många städers och sponsorers namn hade aldrig synts. Byggnader hade aldrig byggts.
Och framförallt: många av de stora stunder vi som skånsk handbollspublik fått uppleva – hade aldrig upplevts.
Frågan jag ställer mig är:

Hur länge vill, och kan, dessa personer fortsätta sina gärningar? Om inte pengarna tar slut så kanske motivationen och orken en dag gör det. Och vad händer då?
Därför är det av stor vikt att respektive klubb förvaltar de möjligheter de fått så bra som möjligt. YIF är överlägset längst fram i det sammanhanget. Övriga tre? Där riskerar elitveksamheten att helt försvinna.

Så oavsett vad livet erbjuder framöver, Jan.
We’ll always have Paris.