Andreas Georgson om vägen till Manchester United – via GIF Nike, Romelecupen och MFF

Hur kan en mittfältare från division två, med guld i Romelecupen som främsta spelarmerit och en tänkt karriär som diplomat, bli ett av Malmö FF:s tyngsta namn?
Och sedan, helt utan egentlig ambition, bli en av världens mest eftertraktade specialtränare med uppdrag efter uppdrag i flera av världens största klubbar?
Andreas Georgsons fotbollsresa är smått osannolik och grundar sig på tillfälligheter, kaffedrickande och förmågan att få spelare att skicka undan bolljäveln på hörnor.

I Manchester United har det stormat rejält en tid. Nyligen fick Erik ten Hag och hans närmaste i staben lämna klubben. Laget kämpar på den nedre halvan av tabellen i Premier League.
Mitt i allt det återfinns Andreas Georgsson.
– Vi sliter på 13:e plats i ligan och det är ett tryck runt United som är enormt! Det lägger en jäkla press på spelare och tränare. Jag läser inte så mycket vad som skrivs i media och vi som är en del av den innersta kärnan träffar egentligen aldrig supportrar eller press. Vi huserar på en helt skyddad träningsanläggning där ingen media har tillgång till oss. En effekt av det är att väldigt mycket som skrivs runt klubben blir rena gissningar och antaganden – därför läser man inte så mycket av vad de skriver.
Andreas Georgson är avslappnad och glad. Han är mitt i en verklighet som få av världens främsta fotbollsarbetare någonsin kommer nära. Utan att någon egentligen kan förstå hur han på två år gått från sportchef i Malmö till ”First team coach” i Manchester United. Ett jobbuppdrag han först funderade på att tacka nej till…

För att förstå hur det är möjligt måste vi ta allt från början. Så vi backar drygt 30 år…
Som ung påg blev han snabbt förälskad i fotboll och en del av GIF Nike.
Talangfull? Hyfsat.
Någon stjärna? Nej.
Passionerad? Extremt.
– Jag var galen i fotboll och spelade så fort det fanns möjlighet. Med dem i samma ålder, med dem som var äldre, på skolraster… Hela tiden fotboll fotboll fotboll. Någon talang på det klassiska sättet var jag inte; men jag uppvägde det med en urkraft och vilja för att träna och hela tiden vilja bli bättre.
Vilket är ditt bästa minne som spelare?
– Det var när vi som ett ungdomslag vann Romelecupen och jag avgjorde finalen, med pappa som tränare och familjen på läktaren. Som senior var jag med om att kvala GIF Nike kvar i division två fem gånger på sex säsonger. Det finns en stor stolthet i det också. Att klara kvalet med ett kompisgäng, som man fortfarande umgås med, var en euforisk känsla. I en klassisk 4-4-2-uppställning var jag först en mittfältare som var över hela banan och senare en trög mittback.
Men karriären lyfte aldrig som aktiv spelare?
– En säsong spelade jag med FC Rosengård som siktade på Superettan. Men det gick inte som någon tänkt sig. Vi var nära att åka ur division ett och jag hamnade på bänken till slut. Sakta men säkert insåg jag att jag aldrig skulle bli någon elitspelare.

Efterhand började intresset för ledarskap växa fram.
– Runt 25-årsstrecket började jag tänka mer på kollektivet än det individuella. Jag testade på att träna Nikes juniorlag när Rosengårdssatsningen och elitfotbollen inte blev av. Som 27-åring var jag tillbaka till Nike, som mittback, men det var svårt att hitta motivationen för division två.
Fotbollen var i många år plan B för Georgson.
Plan A? Att bli diplomat.
– Jag har en magisterexamen i nationelekonomi och gjorde min praktik på generalkonsulatet i New York. Men den världen var inte för mig. Det tog fyra månader, sedan sköljde den insikten över mig.
Utveckla?
– Det livet var inte vad jag trodde att det var. Det var för lite action och för lite förändringar. När jag jämförde det med vad fotbollen betydde för mig insåg jag hur mycket jag saknade det.

Att som 27-åring gå från skrotade diplomatplaner till en fotbollskarriär på den internationella scénen på knappt 15 år började med ett vikariat som matte– och engelskalärare på MFF:s fotbollsakademi.
– Richard Ohlqvist, som var rektor tillsammans med Staffan Tapper, var min tränare i Nike. Han hade sett mina ledaregenskaper och min passion för sporten och var den förste att ge mig en chans in i fotbollen.
Deltidsvikariatet som mattelärare var inte drömmen för någon med en flådig universitetsexamen. Men det var en fot innanför dörren till fotbollshuset han ville in i. Och när väl Georgson lyckats nästla sig in där gällde det att arbeta sig uppåt.
– Klockan 10 varje dag packade vi ihop skolböckerna och så höll jag i ett träningspass med spelarna födda 92 eller 93. Det var Alex Nilsson, Filip Helander, Oscar Lewicki och flera andra ungdomar som var bland de bästa i Sverige i sina årgångar. Jag kunde börja forma min ledarfilosofi och umgicks med människor som varit i MFF länge och kunde lära mig massor. Det var min drömvärld! Jag ville jobba med fotboll, talangutveckling, metodik och sådant och sakta men säkert lät de mig göra andra grejer.
Hade du någon klassisk fotbollstränarutbildning i det skedet?
– Under gymnasiet gick jag på fotbollsprogrammet och fick flera utbildningar på köpet där. Det hade gått rätt snabbt att komma uppåt i graderna.

I Malmö FF:s akademi blev Andreas Georgson kvar i tio år.
– Det var en fantastisk plats att få arbeta på. Jag jobbade med scouting och rekrytering, metodik, den himmelsblå vägen, och tränade P17-laget.
Efterhand växte ambitionerna.
– Daniel Andersson visste att jag ville till A-laget. Två år innan det var aktuellt sa han: ”Jag hade kunnat flytta upp dig nu, men jag väljer en annan väg. Bara så att du vet.”
Det budskapet var ändå en sporre att fortsätta.
– När Magnus Pehrsson var inne på sitt sista år blev jag assisterande tränare med ansvar för kopplingen till ungdom. Det var första gången som jag fick arbeta på elitnivå.
Direkt sattes han på prov.

– Jag var en nobody från akademin som skulle upp och coacha och prata med Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson & co. Extremt stora MFF-profiler med enorm erfarenhet. De kunde säga emot eller inte lyssna alls. Eftersom de lever under så mycket press med små marginaler så har de inte tid att ödsla kraft på någon som inte gör laget bättre så det gäller att övertyga dem om just det.
Hur fick du deras förtroende? Genom att berätta om hur du hade avgjort Romelecupen?
– Hade jag kommit in i A-truppen med ett förflutet som spelare på hög nivå hade jag vunnit mångas respekt ”gratis”. Segern i Romelecupen kanske väger lätt, men jag är ju själv stolt över det och det kan faktiskt vara avväpnande att kontra med en sådan sak. För i grunden hade jag och spelarna en sak gemensamt: den starka tron på sig själv.
– Kommer man från MFF:s akademi är man van vid att alla spelare är mottagliga och väldigt lojala, vilket ger en fantastisk miljö att jobba i. Men i ett erfaret lag – då börjar man på minus dag ett. Min enda chans var att visa att jag fanns där för deras skull och inte min egen och att jag visste vad jag pratade om. Spelarna ifrågasatte mina intentioner och min kunskap och fick svar. Det enda sättet att hävda sig själv var att visa att man dög. Och till slut blev jag accepterad i gruppen. Vissa var mjuka, andra väldigt skarpa, i den processen. Men jag gillade det och framförallt förberedde det mig väldigt väl på livet som tränare på elitnivå oavsett land!

Georgsons Malmö FF-resa fortsatte att bjuda på överraskningar.
– Efter ett halvår kom Uwe Rösler till klubben och det blev en övergång där vi andra i ledarstaben höll i träningarna och han bevakade. Det var någonting i min gärning som han gillade, så omgående fick jag aktivt driva träningarna mycket mer. Min roll blev snabbt större. Uwe gav mig självförtroende och mycket ansvar på alla träningar.
Med större ansvar kring laget blev Georgsons namn allt oftare nämnt i press.
– Jag gick från en nobody till en person som blev intressant för pressen och jag har alltid gillat relationen till media, så det var inte betungande – snarare inspirerande.  Det blev även andra sorters samtal och andra typer av relationer i och kring laget som en effekt av Uwes ledarstil.
Då fick du för första gången nytta av diplomatbakgrunden?
– Lite grand faktiskt. Jag gillar variation. Det får inte bli för inrutat, säger Georgson – och skrattar åt hur dumt det låter – eftersom han blivit ett internationellt stornamn i det mest inrutade som finns: fasta situationer.
Men vi återkommer till det.

En relativt ny term inom den internationella fotbollen är ”Set piece coach”. Lite slarvigt översatt: en tränare med ansvar för fasta situationer som hörnor, frisparkar och inkast.
Det kom att bli Georgsons biljett in i den stora världsfotbollen. Men det hade han ingen aning om 2018.
När Uwe Rösler tog över MFF spände han ögonen i Georgson och sa:
”Du tar ansvaret för att analysera fasta offensiva”
– I samband med det hade jag inte ens tänkt på att grotta ner mig i fasta situationer på det sättet. Hur fasen skulle jag bli bra på detta? Det fanns ingen jag kunde fråga!
Så plötsligt, som så ofta i livet, öppnades en lönndörr.
– Vi mötte Brentfords B-lag i en träningsmatch, oklart varför. Jag minns att Carlos Strandberg gjorde tre mål på Griffin Park. Jag visste att Brentford just då var ”bäst i världen” på just fasta situationer. Det var en snackis.
Brentford var en av de första klubbarna i England som satsade stenhårt på en ”Set piece coach”. Mannen som var ansvarig för de stora framgångarna med det friskt satsande, och annorlunda tänkande, brittiska laget var Nicolas Jover. En med Georgson jämngammal fransman med en bakgrund som videoanalytiker i Montpellier och Kroatiens landslag.
– Jag hörde av mig till honom innan avresan och frågade om vi kunde ta en kaffe efter matchen. Så vi åkte till England, spelade matchen och sedan tog vi den där kaffekoppen tillsammans. Jag fick med mig en hel del idéer och tänkte att det skulle vara en bra sak inför mina förberedelser till Uwes träningar.
Föga visste Georgson vad den där kaffestunden med en fransk specialist på fasta situationer i Brentford skulle leda till…

Georgson åkte hem till Malmö och satte ut koner på träningsplanerna i Malmö. Han implementerade en del av idéerna han tagit med sig från Nicolas Jover – och gick vidare med livet.
Samtidigt började storklubbarna i England att dra öronen åt sig. Brentfords statistik på fasta situationer började sticka i ögonen.
Vem var den här Nicolas Jover? Vad han än gjorde för att få Brentford att släppa in mindre och göra fler mål på fasta situationer fungerade.
Manchester City blev först att agera. De pekade på Jover och sa, som tjurfäktarna när de fick syn på i bistungen Ferdinand, ”Honom ska vi ha”.
Brentford var villiga att släppa den kontrakterade fransmannen, men för en viss ersättning och inte minst om en ersättare kunde plockas in.
Problemet? Begreppet ”Set piece coach” var såpass nytt att det knappt fanns några andra i Europa, eller i världen för den delen, att plocka in.
Då kom Nicolas Jover, som såklart ville till en av världens hårdast satsande klubbar, att tänka på den där assisterande tränaren från Malmö som visade sådant stort intresse för just den typen av jobb.
– Nikolas ringde och sa ”Kom till London, det finns ett jätteroligt jobb här som blir ledigt nu. Mitt!”
Det måste ha varit en jackpot för dig?
– Nej nej. Inte då. Jag tyckte att det lät skittråkigt, för detaljerat och att det var en för liten del av spelet. Och jag hade ju precis satt mig in i allt det där.

Jover hade dock sålt in Georgson ordentligt för sin klubb. Snart hörde huvudtränare Thomas Frank och sportchef Rasmus Ankersen, båda stora danska profiler, av sig.
”Vi gör rollen större så du blir en del av tränarteamet. Kom och träffa oss”
– När jag väl träffade dem och insåg att de och klubben hade väldigt spännande idéer klarnade bilden. Det jag lockades mest av var Brentfords identitet. De tänkte, och tänker, så annorlunda. Det är en progressiv och spännande klubb och jag insåg att jag skulle lära mig mycket.
–  Brentford gjorde saker och ting först. Det provade nya saker och gick in för det till 100 procent. De är så orädda i en värld där fotbollen är trögföränderlig. Förslår man någonting som är lite yvigt i en vanlig klubb riskerar man att bli galenförklarad. I Brentford möts man med nyfikenhet.
Hur hade Brentford byggt upp det?
– De hade satsat på en set piece coach fem år tidigare och ringat in fasta situationer som ett av sex specialområden de behövde bli BÄST på för att nå Premier League. En heltidsanställd individuell coach var en annan grej, något som var eftersatt i många klubbar på liknande nivå. De insåg att det fanns stor potential i att jobba med sådana bitar och träningarna var på en nivå jag inte upplevt tidigare. Klubben ville ha rätt personal för att fortsätta utmana gränserna och det tilltalade mig. Georgson seglade ut på öppet hav utan att veta vad som fanns på andra sidan horisonten. Med en klen, för att inte säga obefintlig, CV kring det han skulle vara expert på.

Hur var första dagen på jobbet i Brentford?
– När jag kom dit, jag minns att det var i den elfte omgången, hade jag aldrig haft en riktig fasta situationer-träning någonsin. ”Sätt igång, du har 20 minuter, förbered laget” sa de. Men jag hittade snabbt ett sätt som fungerade.
– Jag insåg att jag behövde jobba mer med de spelare som har spetskompetens inom området. Men också att jag behövde egentid med de viktigaste spelarna i vissa moment efter träningarna, så inte de andra stod och frustade och stampade otåligt. Det gällde också att hitta sätt att jobba elva-mot-elva eftersom hela laget måste vara synkat, men samtidigt inte få spelarna att tappa intresset.
Var det diplomaten i dig som kom fram igen?
– En av mina styrkor i sammanhanget är att kunna paketera ett tydligt budskap i en ”tråkig” process.  Spelarna måste inse värdet i att träna på fasta situationer som till naturen inte är särskilt motiverande för dem. Mitt jobb handlar till väldigt stor del om att skapa motivation. På sätt och vis arbetar jag som säljare – av en idé.
Borde det inte finnas en brytpunkt när spelarna själva inser hur viktigt det är och lär sig att älska det fyrkantiga i en rund värld?
– Jo, men det är en process. Brentford hade sålt in budskapet i över fyra år så där hade det satt sig i hela klubben. Varje gång A-laget gjorde mål på en fast situation lottade klubben ut vinster och bonusar. De hade verkligen tänkt till. Joe i köket fick en bonus om vi gjorde mål på hörna och till och med huvudtränaren hade en bonus kopplad till framgångar på fasta situationer.
– Samma struktur fanns i Southampton när jag senare kom dit. I vissa klubbar fanns alltså intresset och jag tog för givet att det skulle finnas hos Arsenal när jag sedan hamnade där. Men när jag öste på med information i Arsenal nådde jag inte fram vilket ledde till att vi var jättedåliga på offensiva fasta situationer. Jag fick mig en tankeställare; att jag måste agera ännu mer säljare i vissa klubbar.

Efter säsongen i Brentford lämnade du. Varför?
– Det var en helt otrolig säsong. På 38 matcher gjorde vi 18 ”set piece goals” – mål på fasta situationer i mer än varannan match.
– Målvaktstränaren i Brentford blev rekryterad till Arsenal och där konstaterade man att de behövde en set piece coach. Jag var plötsligt det bästa alternativet.
Flytten till Arsenal kunde göras efter att Brentford hittat en ersättare och plötsligt hade Georgson tagit ännu ett stort steg upp i fotbollshierarkin.
– Defensivt hade Arsenal, 2019, haft stora problem. Jag valde att satsa på ett slimmat, enkelt och tydligt system i Arsenal vilket fick en jäkla effekt och massiv förbättring på kort tid. Dock skapade vi för lite i offensiven. Det tog några månader innan jag förändrade processen varpå allt blev bättre även offensivt.

Hur var det där året i Arsenal som helhet?
– Kul och lärorikt men också väldigt tufft. Vi tog oss till semifinal i Europa League och jag jobbade otroligt mycket. För att vara någon som älskar fotbollen så väldigt mycket blev jag trött på att bara jobba med fasta situationer.
Hur säljer man in vikten av fasta situationer mer än det uppenbara statistiska?
– Statistiken ser alla. Alla vet att fasta situationer i fotboll blir allt viktigare. Vad det handlar om är att sälja in viljan att bli passionerad kring det. Att vilja träna på det för att det ger resultat för laget. Och det behöver inte vara komplicerade saker. Ibland kan jag när det kommer till defensiva fasta situationer luta mig mot ett väldigt basic system eftersom det är effektivare och inte behöver tränas varje vecka.

Under träningar måste du väl också få ta del av spelarnas egen kreativitet när det kommer till taktiska manövrar?
– Min roll blir ibland, tråkigt nog, att bromsa mycket av det.
Varför då?
– Gör man hela tiden nya saker riskerar man att ingen vet vad de ska göra till slut. Det viktigaste är att vi har en stabil grund att stå på och kan lägga så mycket träningstid som möjligt på andra områden som kräver mer tid. Tajming och bra kvalitet är högprioriterat. För det gäller att hela tiden ha ett starkt skydd mot kontringar. När vi som lag lägger för mycket tid på överraskningsmomentet förloras stabiliteten.
Finns det grundregler du inte går ifrån? Som frisparkar på offensiv planhalva exempelvis?
– Absolut men dom detaljerna håller jag helst för mig själv.
Hur prioriteras ”set piece coaches” generellt?
– Det är inte många som är beprövade på hög nivå. Det är samtidigt en roll där man måste förstå hela lagprocessen för att kunna bli bra och få resultat. Det är en trixig roll att få in på rätt sätt, så att den får status nog men inte tar för stor plats, och det är olika i olika länder.
Kan du sitta och titta på allsvensk fotboll och se stora skillnader på exempelvis defensiva hörnor?
– Det jag lägger märke till är att vissa har en tydlig idé. Andra kör mer på intuition och uppstuds. I Premier League är det få lag som inte har en tydlig idé, även om långtifrån alla har en heltidsanställd set piece coach.

Sommaren 2021 kände sig Georgson mätt på frisparkar, inkast och hörnor.
Samtidigt stod Malmö FF inför en omorganisation. Daniel Andersson stod i begrepp att lämna sportchefsrollen för att ”ta ett större övergripande sportsligt ansvar”.
Någon behövde ta över sportchefsrollen och när Daniel ringde Georgson den här gången var det goda nyheter. Sportchefsjobbet serverades på silverfat.
Jobbet startades samma sommar och 1 januari 2022 blev Georgsson ensam kapten.
– All kunskap jag samlat på mig, med träningskultur, scouting, rekrytering, set pieces och så vidare – det kunde jag nu nyttja i Malmö FF. Fasen vad kul! Jag ville vara med och göra MFF till en klubb som var både störst – och först – med saker och kom hem med djäkla passion att vilja förändra.
– Med facit i hand var jag kanske inte ödmjuk nog att inse att jag skulle göra ett jobb jag aldrig gjort som sportchef där det kortsiktiga ofta behöver prioriteras först. Samtidigt satte vi igång med dataanalys som blev en stark del av A-lagets process, liksom det individuella utvecklingsprogrammet som sjösattes och gjorde stor nytta, inte minst i ungdomslagen. Vi byggde ut scoutverksamheten med en helt ny avdelning som jag är säker på har gjort och kommer att göra stor nytta i framtiden och vi skapade en process för identitetsarbete för alla MFF-lag.
Samtidigt började MFF hacka sportsligt. Efter cupguld och sju raka segrar slutade laget att fungera. MFF blev sjua i allsvenskan efter att Milos Milosevic fått sparken och Georgson blev ombedd att dubblera som interimtränare.
– Jag hade behövt lägga all tid på den traditionella sportchefsrollen. Det är otroligt många beslut man fattar i den rollen och både strategiarbete och interimtränarskap borde fått stå åt sidan med facit i hand.
Återigen hade du tagit ett nytt jobb i en roll du inte hade erfarenhet av. Hur tog du motgångarna personligen?

– Det är knäppt egentligen, för jag har verkligen testat psyket på det sättet, men det har aldrig varit några problem med självkänslan. Jag har försökt vara killen som vann Romelecupen hela tiden. Men jag har också velat bli bättre varje dag. Jag vill bara vinna och jag vill att vi som klubb ska vara bäst. På det sättet känner jag ingen skillnad på MFF:s U17 eller om det är Manchester Uniteds A-lag.
Vad känner du när du tänker tillbaka på din senaste tid i MFF?
– Månaderna som sportchef/interimtränare är jag ändå på något vis stolt över, med cupguld, lyckat kval till Europa League, kontraktsförlängningar med unga spelare som sedan sålts för stora pengar och etableringen av viktiga processer som gjort klubben starkare på sikt. Trots historieskrivningen fanns det en del positivt att ta med sig. Men det blev också en del beslut och relationer med människor i klubben som jag kunde gjort mycket bättre och det fick jag dra lärdom av den hårda vägen. Jag hade gjort många saker annorlunda idag. Men i den typen av roller tvingas man ta många svåra beslut och alla blir inte rätt… Med mer erfarenhet av sportchefsrollen blir förhoppningsvis misstagen färre och jag måste säga att jag är imponerad av de personer som år efter år gör sina klubbar starkare i den rollen för den är komplex och krävande.

Sen är fotbollen sådan, tar man rollerna som är högt upp i hierarkin så blir resultatet det man bedöms på och den hösten var resultaten inte bra alls och det har jag inga problem med att ta en stor del av ansvaret för.
– Rapporteringen i media blir sedan ofta antingen enbart positiv eller enbart negativ och den blir väldigt personkopplad. Det finns sällan mellanlägen eller nyanser i fotbollsrapporteringen.

Malmö FF gjorde nya förändringar.
Georgsson blev teknisk chef istället för sportchef.
– För mig var det tudelat. Kul eftersom arbetsmiljön och mina arbetsuppgifter verkligen var stimulerande under det andra året. Men jag kände mig samtidigt utsatt och osäker på var jag stod hos både supportrar, ledning och en del kollegor och spelare efter den tuffa hösten och insåg efterhand att det nog skulle vara bra för både mig och Malmö FF om vi delade på oss.
Så blev det också.
Du kanske borde ha blivit just teknisk chef från början?
– Det är nog lite av Daniels och Niclas reflektioner också och de kanske har rätt. Men nu blev det såhär, marginalerna i fotbollen är väldigt små och det är bara att lära sig av misstagen och gå vidare. Jag är uppriktigt tacksam för att jag fick möjligheten att ta så viktiga roller i Malmö FF och tar med mig en massa lärdomar inför resten av livet och karriären från mina två sejourer i MFF. Det är en fantastisk klubb och jag har dem att tacka för väldigt mycket. De gav mig chansen att växa som människa, ledare och tränare och det kommer jag aldrig glömma.