Emma Ekenman Fernis om skadorna, flytten tillbaka till högernio – och framtiden med LUGI

Efter mycket smärta, misslyckade ingrepp och motgångar funderade Emma Ekenman Fernis på att lägga ner handbollen.
Nu spelar hon en nygammal, och uppskattad, roll i det LUGI som är på väg tillbaka till handbollens finrum.

Samtliga bilder: Bildbyrån

LUGI leder Damallsvenskan efter åtta omgångar och har sannolikt goda möjligheter att ta sig direkt tillbaka till Handbollsligan efter vårens degradering.
Mycket av fokus de två senaste säsongerna har hamnat på landslagsstjärnor som Bella Gulden och Sabina Jacobsen.
En annan pjäs, med stora meriter både nationellt och i landslaget, som kommit tillbaka efter skada är Emma Ekenman Fernis.
Efter mängder med skadeproblem, sparsamt med speltid och funderingar på att lägga av är hon numera en av lagets nyckelspelare. Dessutom som högernia efter många år ute i struten på högersex.

Men vi kan ta det från början.
För det ska göras klart att Fernis, även om det känns länge sedan nu, snabbt blev ett av landets största löften när hon som tolvåring lämnade moderklubben Rosersbergs IK för Skånela. Där spelade hon fram till 2014 innan det blev en säsong i Spårvägen och sedermera Sävehof.

När hon lämnade Sävehof efter säsongen 2020 hade hon under fem år bidragit med 700 mål och tagit tre SM-guld. Under den tiden gjorde hon även avtryck i landslaget med två mästerskapsdeltaganden, EM 2016 och VM 2017.
Så när den tyska toppklubben Thüringen hörde av sig var det nästan något år för sent.
Lyckan i Tyskland stod henne inte bi. Under det andra året eskalerade knäproblemen och hon valde att flytta hem till Sverige – och LUGI.
Men inte heller den resan blev som någon hoppats på.

Hur var du som handbollsspelare i dina tonår?
– Länge levde jag bara på min storlek.
Ursäkta!?
– Jag var tidigt 1,72 lång – precis som idag…  Men stannade där, haha! I den åldern spelade jag högernia och var den som gjorde många mål. Jag levde mycket på den egenskapen.
– När jag gick in i laget med spelare födda 1994, de som var två år äldre, hamnade jag på en kant första gången. Och det var kul att kunna spela på båda positionerna, men det var först min andra säsong i Sävehof som jag verkligen blev högersexa, säger Emma – som ändå hann med att ta SM-guld som niometerspjäs.
– Sedan var det jag själv som beslutade mig för att satsa mer på högersexpositionen. Någon sa till mig att jag skulle ha större chans att komma med i landslaget på den positionen.
En fördel i det sammanhanget var att Emma hade samma tränare i både klubb- och landslag i form av Henrik Signell som så nyttan med Emma Ekenman Fernis i båda positionerna.

Din landslagskarriär tog fart under åren i Sävehof. Borde du inte lämnat för proffslivet något år tidigare?
– Det hade jag möjligheten till, men jag trivdes väldigt bra och fortsatte att utvecklas i Sävehof. Jag kände ingen stress när jag hade det så bra, både privat och med handbollen. Jag ville testa på proffslivet, men ville inte stressa.
Hur var det första året i Thüringen?
– Allt var väldigt märkligt. Jag hamnade där precis när pandemin kom, så det var väldigt speciellt i just Tyskland. Ingenting var öppet och man fick inte vara ute en viss tid eller vara för många i en viss lägenhet. Det var inget folk på läktarna och väldigt hårda regler. Man kunde inte göra så mycket mer än handbollen.
– Under första året gick det bra eftersom vi hade många nationaliteter i laget och många var bara där för handbollen.
Andra året då?
– Efter en landslagssamling på Playitas så smög det sig på en smärta i knät – och till slut kunde jag inte gå.

Det skulle visa sig vara någonting nytt. Och långdraget.
Visserligen hade Emma en fotoperation och en handoperation på sitt CV, men det var förhållandevis enkla ingrepp som kostat tre-fyra månader. Om något var problemet i de fallen att hon spelade småskadad (med smärta) innan problemen hittades.
– På röntgen hittade de inte så mycket förutom lite brosk och de provade med allt från kortisonsprutor och så vidare – men allt blev bara värre. Till slut åkte jag till en läkare i Göteborg som såg en trasig yttre menisk, så det blev operation och justering av en del broskskador.
– Det skulle ta tre månader och eventuellt lite mer. Men det blev inte bättre, utan ä-n-n-u värre. Då, efter att hela andra året i Tyskland brann inne, valde jag att flytta hem till Sverige – för att få mer hjälp med knät. Jag kände att det var någonting annat som var fel.
När vården inte kunde ge några svar pressade Emma processen genom att själv boka in sig på en ny magnetröntgen.
– Eftersom ingen lyssnade på mig var jag tvungen…. På den undersökningen såg läkarna att de blev fel på menisken jag opererade nyligen – och fick en akuttid för en ny operation. Det visade sig att menisken varit dubbelvikt inne i knät.
Brrr… Vad innebär det?
– Det är inte bra i alla fall. Den ska vara rak, men de hade ”missat det” när de stängde knät efter första operationen.
Vad hände då?
– De klippte av den dubbelvikta biten.

Ändå tog det tid innan allt blev bra,
– Jag hade haft kronisk smärta i knät och felbelastat i flera år vilket gjorde att det tog längre tid att rehaba. Min hjärna hade vant sig vid att kroppen rörde sig på ett onaturligt sätt.
Från första operationen september 2021, till den andra i juni 2023, var det många gånger ett helvete. Från landslagsmästerskap och proffsliv – till ständig rehab och smärtor som inte försvann.
– Första säsongen i LUGI spelade jag lite för att hjälpa till, men borde inte spelat alls egentligen sett till smärtan. Jag kunde ju inte gå i trappan till Arenan…
Du måste haft tvivel till en fortsatt elitkarriär?
– Herregud ja. Jag funderade många gånger på att sluta. I vissa perioder tänkte jag ge upp, då det inte blev bättre. Det krävdes att jag tog tag i det själv och efter den andra lyckade operationen kände jag att det var värt en till satsning.
– I slutet av Tysklandsperioden och fram till våren 2024 har jag inte mått så bra mentalt. Det insåg jag inte själv, förrän andra saker sa ifrån. Hjärnan fungerade inte som den skulle. Jag insåg länge inte själv hur mentalt jobbigt det varit, och hur dåligt jag fortfarande mådde mentalt, och då är det även svårt att få hjälp från andra.

När vände det?
– I slutet av förra säsongen. Min sjukgymnast, Tor Reimer på Idrottshälsan, har jag bett vara ärlig mot mig och han har burit hoppet åt mig. När smärtan började försvinna, som han trodde, var det en oerhörd lättnad!
Hur upplevde du degraderingen med LUGI och att knappt kunna bidra på planen?
– Det är klart att det var jäkligt tråkigt och jag var inte alls säker på att jag skulle stanna kvar i klubben. Men jag trivdes väldigt bra med mitt privata liv och jag värderar det väldigt högt – mer nu än när jag var i 20-årsåldern.

I slutet av förra säsongen kom Johan Zanotti in i LUGI:s ledarteam och i somras stod det även klart att han skulle fortsätta denna säsong.
Emma hymlar inte med att det var en stor, kanske avgörande, faktor för den fortsatta satsningen i LUGI.
– Zanotti är fantastisk tränare och människa!
– Det var han som pratade med mig inför säsongen och lade alla kort på bordet om vad han tyckte och tänkte. Han är en väldigt bra person och skulle aldrig tvinga mig till någonting. ”Så här vill jag att det ska bli” sa han och förklarade detaljerna. Jag gillade inte bara budskapet utan även mentaliteten. Hellre en ledare som är öppen och ärlig än att man går runt saker och ting. Jag kan också ha en öppen dialog med honom utan att det blir en clinch.
Beskriv Johan Zanottis betydelse för årets version av LUGI?
– Allt, säger Emma bestämt efter en stunds betänketid.
– Han är väldigt bra på att vara en fin medmänniska och se alla spelarna utanför handbollsplanen. Sedan har man en extrem respekt för honom på planen och som tränare. Det är otroligt svårt för en tränare att hamna där utan att vara taskig eller negativ. Jag kan inte tala för alla i laget, men jag tror alla känner att Zanotti alltid kommer att ha våran rygg. Samtidigt som han har höga krav på oss. Han bryr sig inte om om det är en junior eller om det är Sabina Jacobsen på träningen, alla får samma behandling.

Hur trivs du med din roll som högernia?
– Jag ville bli mer involverad i spelet och hade inte velat springa omkring på kanten i allsvenskan och inte få så mycket att jobba med. I början var man lite ringrostig, men i hjärnan tänker jag fortfarande mer som niometersspelare rent allmänt.
Hur tycker du att du växt in i det?
– Jag har börjat kliva mer och tar mer kontakt och får mer fart under fötterna under satsningarna, men jag har mycket kvar till där jag vill vara. Jag vill kunna kliva ännu mer på mina egna genombrottslägen snarare än att utveckla skyttet.
Hur ser du på fortsättningen av serien för egen del?
– Jag tror att det kommer att bli bättre och bättre framåt. Sedan räknar jag även med att bli bättre som tvåa i försvaret, där jag annars spelat mest etta. Jag behöver hitta tryggheten i det också.
– Går vi upp i högstaligan har jag ett år kvar på kontraktet och ser fram emot att spela där. Det är kul på ett annat sätt med handboll nu. Jag hade inte fortsatt annars.

Det rör på sig i Handbollssverige…