Philip Andersson om säsongen, kvalet – och framtiden

På torsdag inleder Landskrona BoIS kvalspelet till Allsvenskan mot Värnamo.
Philip Andersson har chansen att spela klubben i sitt hjärta till allsvenskan och det går inte att blunda för det det uppenbara:
Det kan vara den sista chansen.

2008 gjorde Philip Andersson sin första match i Landskrona BoIS i Superettan.
Bortsett från fyra säsonger, 2015, 2016, 1017 och 2019, har han spelat med BoIS i den serien.
Så frågan är rätt uppenbar?
Är du inte djävligt trött på den här serien?
– Jo… det får man säga. Ettan är jag rätt trött på med. Superettan känner jag mig rätt klar med. Alla år utan Allsvenskan har varit kännbart. Men nu är det läge!

Säsongen 2024 har varit väldigt speciell på många sätt.
När förstod du att det här laget skulle kunna dominera så mycket i matcherna som ni gjorde under grundserien?
– Några växlar under försäsongen går inte att dra, även om det såg bra ut vissa gånger då. Det dröjde fyra-fem matcher innan det kändes riktgt stabilt och efter omgång sex-sju insåg jag att vi skulle vara med i toppen.
Såpass sent ändå?
– Vi har haft någon försäsong som varit helt otrolig, sedan blev det tvärtom serien. I Superettan är det små marginaler som gör att det går åt ena eller andra hållet, det har om inte annat aktuell säsong visat. Försäsongen är helt omöjlig att dra några växlar på egentligen. Ändå görs just det hela tiden.

I statistiken från Wyscout var du Superettans näst bästa mittback säsongen 2024, sett till alla mätinstrument som de går efter som korrekta passningar, brytningar, dueller, speltid och så vidare.
Är det du som är bättre än någonsin – eller spelar du i det bästa BoIS-laget någonsin?
– Det är en kombination. Det är det bästa BoIS-laget åtminstone. Sedan är statistik just statistik, man vinner inga matcher på det. Generellt över hela säsongen var det nog ändå mitt bästa år. Det har känts stabilt över samtliga omgångar.

Kvalmatcher till Allsvenskan är på många sätt en annan sport än vanliga fotbollsmatcher. Nu har ni stängt alla träningar i veckan och Max Mölder pratar om att ni ”är inne i bubblan”. Hur annorlunda är de här dagarna med förberedelser, taktik och träningar?
– Det är stor skillnad och en annan sak att leva i bubblan. Vi har mer videogenomgångar och har ett helt annan fokus på två matcher. Vi kan skita i allt som händer runtomkring. Nu är det bara dessa två matcher som gäller. Det är en annorlunda sits och tuffare än vanligt, men extremt roligt.

Hur ser du på Värnamo som motståndare?
– Nu börjar jag få hyfsat bra koll på dem. De är ett bra lag med extremt skickliga spelare.
Och ett lag som sätter hög press för att utmana motståndarens backlinje/målvakt?
– Den bilden har jag fått också. De vill spela fin fotboll så det är två snarlika lag som kommer att mötas.

Du har faktiskt spelat med Simon Thern en gång. Med U21-landslaget 2013.
Fina tider va?
– Jag minns samlingen. Det var en väldigt go kille på den tiden och jag antar att det är samma kille idag.

Nu är du 32 år ung och har spelat för en klubb i hela ditt liv, men har du märkt av det som många andra med avtagande 30-årskris brukar nämna; att man för varje säsong spelar mer och mer för laget och klubben – än för sig själv?
– Det stämmer fullt ut. Som yngre så var det inte lika mycket fokus på laget som idag. Man blir nästan lika glad när man sitter vid sidan av och ser laget vinna som när man är på planen.

Billy Magnusson och du brukar ha ett samtal varje höst om det berömda ettårskontraktet.
Hur går de där mötena till? Är du instängd två-tre timmar på ett kontor med din agent bakom dig eller är det två minuter vid lunchbordet?
– Vi har haft ett löpande snack under året så när vi väl sätter oss ner brukar kartan vara ritad. Jag har förresten inte haft någon agent det senaste 6-7- år åren. Eller… Det måste vara ännu längre tid förresten. Sedan beror det på Billys humör när vi ska ha det snacket. Vi brukar sitta ned en timme, snacka skit i 58 minuter och de sista två minuterna går till kontraktet.

När ska ni ha det samtalet nästa gång?
– Nästa vecka…

Ärligt talat. Hur mår kroppen?
– Det är ändå över förväntan efter en bra efter lång säsong. Det känns ändå fräscht!

Du jobbar heltid som ekonomichef, har fru och två barn samt hus i Borstahusen. Ärligt talat – det låter inte som ett livspussel som är kompatibelt med en allsvensk satsning, om den möjligheten skulle uppenbara sig. Eller är du en Andreas Johansson-typ som kör vidare som 42-åring?
– Vi får väl se om vi hamnar i den sistsen. Vi tränar dagtid redan nu och ligger belastningsmässigt redan på en hög nivå. Ändå går det att kombinera. Helt ärligt: jag har inte tänkt så mycket alls på det. När jag var 25 hade jag svårt att se att jag spela tills jag var 30 och nu är den gränsen passerad med två år och kroppen mår kanon. Men någon Andreas Johansson är jag inte…

Den dagen du slutar i BoIS-A-lag. Är det slut med fotbollen helt och hållet då eller kommer vi, likt Max Mölder, se dig springa omkring halt och lytt i Teckomatorp i fyran/femman?
– Bra fråga. Man lever i sin bubbla för tillfället. Just nu vet jag inte. Jag vet inte vad som händer efter den här veckan och kan just nu bara koncentrera mig på det.

Podcast: Har BoIS någon chans i kvalet?