Claes krönika: Gör vi våra barn och unga en björntjänst?

Härförleden så unnande jag mig en kopp prima kaffe i en för ändamålet tillämpad lokal.
Stämningen var god och tjötet i lokalen sorlade så där gott.
Jag satt på egen hand, filosoferade och kom att tänka på Twin Peaks och Agent Cooper.

Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av ett par herrar som diskuterade alltmer engagerat och med tilltagande volym vid bordet intill.
Diskussionen föreföll handla om barn, ungdomar, idrott och kriminalitet.
Spännande, tyckte jag.
De bläddrade i papper och visade varandra utskrivna diagram.
Gestikulerade.
– Ursäkta, det ni diskuterar förefaller intressant, vad handlar det om?
– Vi letar samband mellan idrott och ungas val och att välja en kriminell karriär, blev svaret.

Jag frågade ifall jag fick byta bord och vara med i diskussionen och det välkomnades. Herrarna höll på med någon form av forskning och använde statistik som underlag.
De la fram varsitt diagram på bordet och frågade mig vad jag tänkte när jag såg dessa tillsammans.
Det ena visade på när åldern över tid gick ner bland gärningsmän av olika slag.
Det andra från när i tid som vi slutade räkna mål i kollektiv bollidrott.
Fler unga kriminella, ju längre tid det har varit vedertaget att inte tävla i tabellform.
– Menar ni att det finns ett samband, frågade jag?
– Korrelationen är statistiskt säkerställd, blev svaret.
– Har inte det mer att göra med nedskärningarna i skolan, fortsatte jag.
– Sannolikt är det så, blev svaret och ytterligare ett diagram lades fram.
– Och att det har blivit svårare i skolan för dem som inte har svenska som förstaspråk?
– Det också, det finns flera parametrar, beroende eller oberoende av varandra, fortsatte de.

Jag frågade vidare om de trodde att ungdomskriminaliteten skulle minska om de unga fick tävla som sina vuxna förebilder igen, men de trodde de inte.
De menade vidare att man kan bevisa i princip vad som helst med statistik av olika slag, beroende på vad man vill hitta för samband och använda statistiken till.
Verkligheten är komplex och flerdimensionell och det finns inga enkla svar tyvärr.

Det blev en lång fikastund, en väldigt intressant sådan och jag vet inte riktigt var vi hade landat när vi till sist bröt upp. Frågorna hade snarare blivit fler än svaren.
De var själva villrådiga och visste inte riktigt hur de skulle använda sitt underlag.
Det fanns flera uppslag och idéer, men de kände att de hade kört lite vilse.
Vilken var egentligen kontentan de var ute efter? Det hade liksom ändrats allteftersom.
Det vi kunde enas om var att beslut måste kunna förklaras lättvindigt, kortfattat och de måste dessutom vara lätta att förstå för dem de berör.
Vilket de inte alltid är och vi hamnade åter med fokus på ungas idrottande.

Varför får unga spela spel där någon vinner, men inte utse vinnare när de spelar boll?
Varför gör olika idrotter olika val i denna fråga?
Varför används ribba i höjdhoppstävlingar, när någon kan riva och bli ledsen?
Varför är det gemensam start i löpgrenar, när det innebär att någon kommer först och sist?
Varför betygsätter vi barn i skolan och låter dem tävla om bra resultat på prov?
Borde det kanske finnas ett handicapsystem som i golf, i allt som överhuvudtaget finns?
Vågar vi ens använda ordet handicap?

Kan någon svara på någon av ovanstående frågor kortfattat och lättförståeligt?
Jag tror tyvärr inte det och jag tänker att välvilja ibland snarare blir en björntjänst.

Vem hjälper vi egentligen och vad är det vi skyddar våra unga ifrån?
Är det dåligt att bli ledsen, besviken, eller att vilja ha revansch?
Skall de unga skyddas från dylika känslor?
Är det helt igenom dåligt att konkurrensutsättas i unga år?

Nu har vi ju delvis anpassat tävlandet beroende på ålder.
Ändå mår de unga enligt undersökningar allt sämre.

Är det verkligen fel att hög närvaro, bra inställning och god kamratskap på träningen belönas med mer speltid? Att vi som ledare premierar och uppmuntrar positiva beteenden?
Eller är det kanske bra att egoistiskt uppträdande, låg närvaro och dålig inställning inte påverkar speltid i samband med match?
Alla är ju lika mycket värda, heter det.

Att bygga starka kollektiv med gemensamma värderingar har blivit svårare med åren och våra ledare övervakas på ett annat sätt av föräldrar numera.
Föräldrar med en egen agenda för just sitt barn.
Föräldrar som sätter press på de ledare som försöker uppmuntra och belöna positiva beteenden hos andra spelare, än deras eget barn.

Att ens handlingar får konsekvenser var en självklarhet för inte alltför så länge sedan.
Idag förefaller det ibland vara kontroversiellt när det gäller ungas idrottande.
När det gäller unga kriminella däremot, då ropas det på tuffare konsekvenser och hårdare straff. Till och med livstid på barn diskuteras i vissa partier.

Är det bara jag som tänker att vi kanske kunde påbörjat arbetet med konsekvenser tidigare.
Att vi kanske kunde rädda fler ungdomar om det fanns en större acceptans till att belöna positiva beteenden, och ge negativa beteenden konsekvenser.
Att det inte är så farligt att förlora några matcher.
Att en viktig del av idrottens fostran faktiskt är att just lära våra ungdomar att hantera förluster och andra motgångar.
På samma sätt som vi behöver hantera avarter av framgång, såsom hybris, egoism och dåligt uppträdande.

Jag kan ibland känna att vi gått bort oss lite här.
Vi är så otroligt duktiga på att rekrytera barn och ungdomar till våra idrotter.
Samtidigt så tröttnar alltfler alldeles för tidigt och antalet spelare över 20 år, under den yttersta eliten, sjunker.
Var det verkligen det vi ville uppnå när vi förändrade sättet att tävla på för våra yngre?
Har vi verkligen vunnit något på denna förändring?

Jag brukar säga att allt är ett resultat.
Det gäller samhällsutvecklingen.
Det gäller idrotten.
Det gäller när alltfler unga ballar ur och sätter hoppet till kriminalitet.
Vi har fattat beslut längs vägen som resulterat i det ovanstående.

Kanske är det dags att ta en ny diskussion kring vad idrotten kan bidra med.
Så vi får ett annat resultat längre fram.
Ett bättre sådant.
För det behövs.
Nu!

Diskutera gärna i smågrupper

Ps. Som hjälp på traven kan ni få er en riktigt svår låt, med en ständigt aktuell och fantastisk text. Vad har vi för ursäkt för att inte göra nåt?
Egentligen? Ds.