Claes krönika: En reseskildring från Kungsbacka – ”Ett skägg värdigt en katolsk präst”

Veckans match, Aranäs Lågan – om en tur till Kungsbacka

Det lackar mot jul och många har det lite späckat.
Att ha det späckat och samtidigt känna en hunger kan vara komplicerat.
För vissa uppstår nämligen en överkonsumtion, vilket sällan är att föredra.
Det frestar på hållbarheten och kan inverka negativt ur ett hälsoperspektiv.

Själv överkonsumerar jag böcker, musik och sport, främst då handboll och fotboll.
Tittar dagligen, vilket gräver vissa hål i plånboken, kopplat de allt dyrare abonnemangen.
Detta har påverkat mina besök på olika idrottsanläggningar, eftersom man där inte kan zappa mellan matcher genom miraklet – fingrar vs fjärrkontroll.

Ibland ger jag mig dock iväg som en vanlig man och slår mig ner på en läktare för att titta lite närmare. Igår var en sådan dag. Då styrde jag kosan de tolv milen norröver.
Med destination Kungsbacka som målbild.

Resan längs E6an brukar rulla på fint, men igår var det utmanande.
Kraftigt regn, vind och mycket trafik. Inte minst tung trafik, dvs långtradare, som envisades med att köra om varandra i den dåliga sikt som rådde. Så ut i omkörningsfil i 90 km/h och stanna upp all trafik på en sträcka som tillåter 120 km/h. Det krävdes en ängels tålamod för att inte göra ett försök att inte forcera vajern som skiljer körfälten åt.

Nåväl, jag hann fram i tid och hittade både parkering och humöret medelst väl vald musik på bilens musikanläggning. Denna version av Bob Dylans ’Ballad of a thin man’ med Kenny Wayne Sheperd rekommenderas. På mycket hög volym dessutom.
Trummor tunga som knallskott, gitarrer som skriker ut vad de vill berätta och till det en text som börjar så här,
You walk into the room with your pencil in your hand
You see somebody naked and you say, ”Who is that man?” 

En känsla vi alla kan känna igen oss i. Lyssna själv.

Eftersom jag är något av en nybörjare i ackrediteringsbranschen, så hade viss mejlkonversation förekommit mitt besök, innan jag smög mig in i Kungsbackas nya idrottshall. Jag möttes av glada hallvärdar och uppmanades omgående att köpa mig ett knippe 50/50-lotter, så det gjorde jag, innan jag gick in på toaletten för att pudra näsan.
Väl där möttes jag av överfulla papperskorgar och ett ganska blött golv, där jag medelst stegisättningar lyckades ta mig torrskodd fram till en ledig porslinsfåtölj för att avskilja morgonens kaffe från kroppen. Märkligt att det såg ut så redan före match tänkte jag.
Är det så man vill välkomna sin publik?

Hursomhelst, efter väl förrättat ärende rumsterade jag lite som en hund i en hundkorg, efter den perfekta platsen och slog mig ner för att avnjuta dagens begivenhet – Aranäs- Lågan.
Varmt och skönt och med en riktigt skön sits dessutom. Jag var ånyo till freds.

Hemmalaget har gjort en intressant resa på senare år. För cirka 20 år sedan, om jag minns rätt, sprang jag på Aranäs i Havets Cup i Lysekil. På räkfrossan där hamnade jag i samspråk med klubbens nya tränarpar Mikael Franzén och Jerry Hallbäck. RIKs gamla mittblock.
De hade som ambition att höja träningsdosen och försöka lyfta Aranäs från divison 2, som då var klubbens hemvist. Klubben tog ständigt nya steg i sin utveckling, bortsett från ett rejält gupp på vägen 2012, då konkurshot rådde för klubben.
Och så sent som våren 2023 så var klubben i slutspel för första gången.
Klubben hade då blivit en av landets största, sett till antalet utövare, och publik och näringsliv föreföll vara med på tåget.

Det hade dock börjat sippra ut lite uppgifter om att allt kanske inte var helt friktionsfritt ändå. Duktiga ungdomsledare försvann, bland andra Niklas Virolainen som varit med och byggt upp klubbens fina ungdomsverksamhet.
När säsongen 23/24 drog igång hade flera spelare värvats in och förstauppställningen innehöll knappt en enda spelare som hade Aranäs som moderklubb längre.
Resultaten blev allt sämre och publiken slutade att dyka upp.
Det fanns många likheter med Drotts fall från Handbollsligan till division 2.

Inför årets säsong var spelaromsättningen närmast enorm och dansken Magnus Siglev hämtades in för att bygga ´nya´Aranäs. Resultaten har skiftat ordentligt, men utmärkande har varit ett utgrupperat försvar, så kallat 3-3 och ett ordentligt tryck när man kommit i besittning av bollen. Snittresultatet har varit 32-29, trots att laget flera gånger har släppt in 34 mål eller mer.

På andra sidan denna söndag stod nykomlingen IK Lågan, som aldrig har varit högre upp i seriesystemet. Laget har spelat ett mycket tempostarkt anfallsspel med mycket hjärta och i väldigt många matcher har de varit nära poäng, som snöpligt tappats bort.
I flera matcher har de tekniska felen blivit lite fler, ju längre matcherna har lidit och med det utmärkta kontringstillfällen för motståndarna. Med 27 gjorda mål i snitt tillhör Lågan de lag som har det tuffast framåt och av de 30 som snittats bakåt, är de ofta resultat av motståndarnas uppspel och kontring.
Stationärt har laget så här långt stått upp väl i försvaret.

Dags för avkast och Lågan provade omedelbart att spela 7-6 som motvapen mot Aranäs 3-3.
Hemmalagets Malte Johansson hann med fem räddningar innan Lågan fick hål på nollan, och Simon Bengtsson i Lågan var inte mycket sämre han. Man började tänka på Brage-MFF på Domnarsvallen på Rolf Zetterlunds tid, 0-0-matcher och målsnålt.
Då fick jag svar på tal med sju mål på fyra minuter och 4-7 på tavlan när Aranäs tog TO.
Då sprang Aranäs ikapp till 9-9, innan det var Lågans tur att begära TO.
Lagen följdes därefter åt till 17-17 i paus.

Spelmässigt var det i mina ögon ett solklart övertag för Lågan, samtidigt som Aranäs skall ha beröm för reptilsnabba avkast och långskott i tomt mål.
Frågan så långt var ifall det var Aranäs styrka i avkast och uppspelsfasen, eller Lågans bristande hemlöp som gjorde matchen jämn.

I pausen sökte jag upp Franks mobila café för förstärkning och lite halvtidssnack.

Utbudet var kanske inte överdrivet, men mitt val föll detta till trots på en Ramlösa citron och en kärleksmums till det facila priset av 40 kronor. När jag stod där och mumsade som bäst, dök bekanta ansikten upp för att växla några ord. Först en fin spelfördelare i form av Marcus Alm från LHKs duktiga pojkar 79/80 och i hans släptåg min gamle Drottkompis Martin Bystedt, från Aranäs pojkar -82. Dessa båda var nu ledare för Aranäs P12 och var nyss hemkomna från en träningsutflykt från just Lysekil.
Ytterligare någon anslöt innan det var dags för den andra halvleken.

Aranäs hade då förändrat sitt försvarsspel till ett 5-1 försvar, med låga tvåor och Lågan fick allt svårare att komma till. Laget spelade allt mer centrerat och det utan att få rörelse på Aranäsförsvaret. Detta var en lyckosam taktik även i hemmamatchen mot Drott.
I anfallet fick Fredrik Hovgård till det ordentligt på vänsternio och spenslige Hannes Rybo på mittnio fick en allt aktivare lekkamrat. I målburarna blev räddningarna allt mer frekventa för Aranäs målvakt och allt glesare för Lågans motsvarighet. Lagen följdes detta tills trots åt med jämna steg, fram till matchminut 50, där ställningen var 27-26. Då avlossade duktige debutanten Oscar Johansson i Lågan en missil som i det närmaste fick stolpen att böja sig.
Dessvärre landade han då illa på sin upphoppsfot och skrek ut sin smärta liggandes i en hög på golvet. Skadan kvävde Lågan och de sista tio minuterna blev som en cykeltur i kraftig motvind och regn uppför Hallandsåsen för bortalaget.
Alla föll ur ramen och slutresultatet skrevs till hela 39-29 till hemmalaget.

Medan publiken packade ihop sina pinaler började intrycken summeras.
Det kom 328 personer på denna för Aranäs så viktiga match, en ganska sorglig publiksiffra för det som på hemsidan beskrivs som världens näst största handbollsklubb.

Som gammal tränare håller jag alltid ett extra öga på bänkarna och följer coachernas arbete.
I Aranäs stod Magnus Siglev med armarna i kors på bröstet och med ett skägg värdigt en katolsk präst på de slingrande gatorna nere i Trastevere i Rom. Han tittade uppfordrande på sina adepter med en stundtals barsk min, och med sammanbiten mun.
Kommunicerade sparsamt och körde sin energi på sparlåga till glädje för driftschefen på det närliggande kärnkraftverket i Ringhals.

På Lågans bänk däremot, där var det fullt energipåslag. Där kommunicerande Rickard Lindeberg både energiskt och högljutt. Hans armar förde tankarna till ett vindkraftverk i orkan. Detta i ett försök att gjuta mod och energi i sitt lag. Hans skägg var glesare och ljusare och mer fokuserat till haka och överläpp och utan framträdande polisonger.

Domarinsatsen svajade betänkligt och var understundom volatil i överkant.
Det som var straff på ena sidan, var frikast på andra. Solklara straffar uteblev, och vissa utvisades lättvindigt, medan andra kom undan med rejäla brottargrepp.
Det är svårt att både vara spelare och ledare, när man inte riktigt vet vad man skall förvänta sig. Samtidigt såg man tydligt att domarparet för dagen, Johannes Lindström och Darmin Zdenac verkligen försökte och gav förklaringar när spelarna undrade.

Evenemanget i sin helhet var bra. En bra DJ, med bra ljud i anläggningen och ett särskilt plus till en vältajmad NHL-orgel mellan varven. Även speakern gjorde ett bra jobb. En liten klack från Hörby ropade ’Laugan Laugan’ i början av matchen och en riktigt röststark gentleman provade med att dra igång ’ARANÄS ARANÄS’ vid några tillfällen, men med modest gensvar.
Volymen är sannolikt högre på det lokala gymnasiets biologilektioner mellan varven är jag rädd.

På min väg ut sprang jag på en lapp i hallen som åter fick mig att fundera på publiksiffran i hallen. Hur kommer det sig att stadens största idrottsförening engagerar så få?
Vad är det som gör att alla dessa medlemmar och deras familjer väljer bort ett timmar i en varm och skön hall, med Franks mobila café och en underhållande handbollsmatch?
Det bor närmare 90 000 personer i kommunen. Knappt 400 stycken av dessa lyfte på röven denna söndag. Varför? Jag vet inte, men det skaver lite i mig. Jag tycker att klubben förtjänar ett större stöd. Aranäs unga lag förtjänar och kommer att behöva stöd i en jämn serie, där små marginaler kan skilja en kvalplats uppåt från neråt. I skrivande stund skiljer en poäng till kvalplats till Handbollsligan.

I bilen hem lät jag åter musiken göra mig sällskap som laddning inför gårdagens Manchesterderby. Väl i Halmstad så väntade tacos, nybakade lussebullar, ett glas mjölk och ännu en match. En match som slutade precis som jag ville och mitt glädjetjut när United gjorde segermålet på Fergie-time ringer nog fortfarande i min förvånade särbos ansträngda trumhinnor. Därför passar kanske Sohie Zelmanis vackra version Silent night allra bäst som avrundning denna gång.
Vilken match det blir att uppleva live nästa gång återstår att se.
Väl mött!

Ekmarks 25 punkter efter YIF-IFK: ”Det älskvärda Skånederbyt”