Konrad Rasmussen om YIF:s höst, skadeläge och återstart – ”Ska svensk damhandboll gå framåt måste…”

Att Ystad slåss för livet som nykomlingar var kanske väntat.
Att Kristianstad HK gör det är sett till personalen en gåta.
Under fredagen möts de båda i uppstarten efter EM.

Ystads IF har 2-1-5, fem poäng på åtta matcher.
Kristianstad HK har 2-0-5, fyra poäng på sju matcher.
Båda lagen befinner sig på ingenmansland och snart börjar luckan till sluspelslagen bli för stor, samtidigt som de två sista placeringarna (kval och degradering) är obehagligt nära. Final4-semifinallagen Hallby och Höör som är närmast ovanför i tabellen är inga enkla lag att jaga ikapp och de har nio pinnar.

För Ystads IF är det först och främst överlevnad som gäller som nykomlingar.
Laget avslutade höstsäsongen med att förlora knappt mot Skuru, men hade verkligen läge att få med sig någonting mer från den matchen än en sur torsk.
– Uppehållet kom lägligt för vår del. Efter 20 minuter mot Skuru gick både Maja Svensson (baksida lår) och Julia Nilsson (armbåge) sönder. Det var samtidigt en av våra bästa matcher. Vi hade 22-20 med kvarten kvar och fick en utvisning med oss, men missade två frilägen samtidigt som de gjorde 3-0 på sin egen utvisning. Vi höll oss till sju tekniska fel den matchen och det var en av många positiva saker, säger tränare Konrad Rasmussen.
– Dessutom har Maja Persson gjort ett litet ingrepp i sitt knä, ett planerat sådant, men är också tillbaka i träning för fullt. Tillbaka är även Julia Nilsson och Maja Svensson.

Tillbaka är dock inte Cornelia Dahlström som fortfarande än knäskadad.
– Skadan på Cornelia kom i den tredje matchen, men sett till inledningen av säsongen generellt för oss som lag så är jag nöjd med utfallet. Vi borde haft en pinne till, hemma mot Skövde, men det blev en dyr läxa vi får lära oss av.
– I cupen blev det inget vidare denna säsong. Inte jämfört med året innan då vi borde gått vidare, men en teknikalitet fällde oss. Med facit i hand tror jag det var någonting positivt, för hade vi tagit oss vidare i cupen då tror jag inte att vi hade vunnit Allsvenskan några månader senare. I år gick vi ut till seriespel med en mindre go känsla efter cupen, men jag tycker att många spelare tagit stora steg på kort tid och jag tror att de kommer att fortsätta utvecklas.

Vad har ni gjort under uppehållet?
– Först fick spelarna ledighet i nio dagar då många drog på semester. Sedan har vi varit igång som vanligt.
– Vi har analyserat det vi velat förbättra. En del saker hänger kvar från Allsvenskan, vilket leder till att vi har för mycket bom på våra distansskott. Där måste vi bli bättre; på individuella skott. Och det börjar på träning där nivån också måste upp.
– Personligen fokuserar jag mycket på tekniska fel. Det är för mycket av den varan inom damhandbollen generellt kan jag tycka. Det handlar ofta om oförmågan att fånga bollar och förmågan att vilja spela i ett snabbare tempo än man klarar av. Jag har försökt ta bort en del av det tryckspel som vi inte behärskar. Men ska svensk damhandboll gå framåt måste det bli en högre nivå på den biten i Handbollsligan.
– Vad vi dessutom kan bli bättre på är försvarsspelet med ettorna; att vi kan sno lite fler bollar och tjuva lite mer i rätt lägen. Vi tittar även på klipp från herrmatcher när vi analyserar vårat eget spel.

På tal om herrhandboll.
YIF herr har varit framgångsrika med sitt 7-5-spel. Det har inte ditt lag ägnat sig åt, däremot Kristianstad HK. Varför dissar du det?
– Vi har tittat lite på de bitarna, men det var en omställning redan förra säsongen; att jag ville spela mer 7-6 i matcherna. Jag och spelarna måste vara överens om hur laget ska hantera de olika bitarna tillsammans. Där måste man vara ännu tydligare när det kommer till damhandboll.
Har det varit aktuellt att få in nya spelare i truppen under säsongen?
– Mmmm. Vi tittar sedan oktober på det, men det är det nog många andra klubbar som också gör med tanke på att många är skadeskjutna. Dock ska vi inte chansa på att ta in någonting bara för att…
Nu har ni ju tappat en mittnia?
– Ja, och vi kollar hela tiden efter alternativ, men det är som sagt svårt.

YIF:s organisation har förändrats en del. Kenneth Andersson är numera sportchef även för damsidan och Michelle Fyhr Seifert finns fortfarande med i skuggorna.
Tror du att det kan förändra förutsättningarna för damlaget?
– Jag har sagt hela tiden att YIF har växtvärk just nu. Från 350 killar och 50 tjejer till att ha 740 ungdomsspelare, varav 330 flickor – och två elitlag. Det har gått fort! Hela apparaten med 115 ideella ledare, nästan en fördubbling, tar tid att sätta sig. Så jag tror att dagens lösning är mer modern där alla kan lägga mer tid till det som behövs, även Michelle. Det är ett steg i rätt riktning! Michelle och Kenneth har fantastiskt mycket mer kunskap om damhandboll än mig, säger Konrad.

På tal om Michelle. Hur fick hon in dig i rollen som damtränare från första början?
– Jag hade egentligen slutat med elithandboll efter tiden i HK Malmö och jobbade med talangutveckling i ungdomslagen i YIF. Jag sa åt Michelle, när hon ringde och tjatade och grät för att de inte hade en tränare, att hon kunde höra av sig vid midsommar. Inte innan dess. Och då ville jag se att hon faktiskt försökt hitta en annan tränare!
– De tittade på en norrman och en dansk och ringde en massa andra. Sedan ringde Michelle den 30 juni och sa ”Jag har ingen”. Då gick jag med på att prata med henne och vi kom fram till en lösning att jag skulle ha laget fram till och med november, sedan skulle hon lösa en annan tränare.
Det gick sådär?
– Vi tog fem raka segrar och hon lurade ner mig på kansliet för att ”prata om spelarutveckling”. Vilket blev fallet – i två minuter. Sedan gick hon direkt in på att förlänga med mig och Matti. Och så blev det till slut.
Var det ett svårt val?
– Jag är inte 20 år och har ett jobb som jag verkligen trivs med. Hade det varit herrhandboll hade jag inte nappat, men att det var just damhandboll innebar att det var någonting nytt och jag stormtrivs.