Claes krönika: ”Dags för herrarnas VM, men vilka förväntningar skall vi ha?”

Jag satt här med en kopp rykande kaffe i handen och började tänka på min mellanblonda broder Tage Danielsson. Tage som ihop med Hasse Alfredsson bildade en humorduo i absolut världsklass.
Kanske var duon Hasse & Tage rent av landets allra första intellektuella ståuppare, som i sina revyer fick med flera bidrag till historieböckerna med sina monologer.
Bra att internet och youtube finns för de yngre.
Tage gjorde bland annat en välkänd och pricksäker monolog om sannolikhet, ett ord som touchar vid ordet förväntan och vad betyder egentligen det, så här i tider av VM?

Förväntan syftar på någon form av hopp om att en viss utveckling, som också bedöms som den mest sannolika, kommer att inträffa.
En förväntan om framtida händelser kan därför vara mer eller mindre realistisk.
Om det sannolika inte skulle inträffa kan det leda till en känsla av besvikelse.
Känslan av förväntan inför en sannolik händelse, kan vara kopplad till spänning och nervositet. Ordet skall här skiljas från förhoppning, som är en tro, ofta grundad på känslor istället för sannolikheter.

Vad kan vi då förvänta oss av 2025 års handbolls-VM och det svenska laget?

I januari 2020 satt jag i Scandinavium och såg ett Sverige som hade stora förväntningar på sig. Flera stora spelare gjorde comeback i landslaget, bland annat Kim & Kim, och det föreföll sannolikt att Sverige skulle spela skjortan av övriga länder. Förhoppningarna var stora. Publikfest i huvudstaden väntade.
Av det blev det intet.
Sverige gjorde en i stora delar urusel turnering.
En insats som väl fick något av en fiaskostämpel över sig.

Kristjan Andresson slutade därefter och ersattes av en norrman, nämligen Glenn Solberg. Glenn valde till covid VM i Egypten 2021, att ta ut en väldigt orutinerad trupp och flera stjärnspelare lämnades hemma. Förväntningarna var därför betydligt lägre ställda, när det unga laget inledde turneringen. Det blev dock succé och det unga laget spelade till sig ett mycket överraskande silver.
Med anledning av den succén steg förväntningarna inför OS i Tokyo 2021.
Där laget inte fick till det på samma sätt, utan fick nöja sig med en femte plats.

Detta gjorde att det fanns farhågor om att Solberg kanske inte var så bra ändå inför EM 2022. Detta till trots blev det ett mästerskap som slutade med ett efterlängtat guld, Sveriges första på 20 år och det första sen Bengan Boys.
Solberg hyllades naturligtvis och var kanske den nye Benga-Johan ändå.
Nu var det hype inför hemma-VM 2023 och dokumentärer om ledarskapet spelades in. Laget spelade utan pardon sig planenligt sig fram till semifinal, men väl där var det stopp. Jim Gottfridsson var skadad och borta och laget tappade i slagkraft och blev fyra, vilket närmast ansågs som ett fiasko givet förväntan och förhoppningar.

I EM i Tyskland 2024 råkade det svenska laget ut för en präktig domarskandal med två hårresande domslut i semifinalens slutskede.
Detta gjorde att man fick nöja sig med ett brons, vilket väl var ungefär som förväntat. Och i somras var det så dags för OS igen och då skruvades förväntningarna upp ordentligt igen. Nu skulle Sverige sannolikt få sitt välförtjänta guld och förhoppningarna var höga. Istället blev de utslagna av mästarna Danmark i en nervpirrande och knallhård batalj i kvarten. Sverige blev bara sjua.
Något som närmast fiaskoförklarades.
Marginalerna 2024 var milt uttryckt emot.

Landslaget var sig dock inte riktigt likt under OS-turneringen och enligt uppgift ville Glenn återigen byta assisterande tränare.
Något som sannolikt inte godtogs av vare sig spelare eller förbund.
Sagan Solberg blev därmed all och Glenn åkte tillbaka till Norge, och den populäre assisterande tränaren Michael Apelgren tog över.
Det var drömnamnet och en tränare som hela handbolls-Sverige stod bakom.
Nu skall det bli åka av igen och i morgon början VM.
Denna gång i Norge, Kroatien och Danmark.

Vilka förväntningar skall vi då ha på laget denna gång?

Kommer ni förresten håg Beatles och deras gamla trummis Ringo Starr.
Han fyller 85 år i sommar och turnerar fortfarande.
I fredags släppte han ett alldeles strålande album med countrymusik.
Från den skivan skickar jag med följande rader till Michael Apelgren;

Förhandssnacket har handlat om att Apelgren är en modernare tränare och en skicklig taktiker. Snittåldern bland förbundskaptener i VM är 53 år, Apel är bara 40 år. Om det är en fördel eller nackdel återstår att se.
Som lagbyggare verkar den charmige stockholmaren vara en riktig trivseltorsten och det med ett välutvecklat sinne för detaljer i spelet.
Han valde att byta ut i princip hela ledarstaben och har fått dem han velat ha i teamet omkring sig. När det gäller spelarmaterialet verkar Apel och Glenn tycka i stort sett desamma.

Första samlingen blev ett praktfiasko och överkörningen i debuten är nog den största överhalningen ett svenskt landslag åkt på sedan Moses gick i kortbyxor.
Kanske skulle vi sänka förväntningarna igen, började det att viskas.
Och nu har laget haft ytterligare en samling, en VM-laddning och är nu redo för spel.

Felix Claar var redan skadad i OS och förvärrade den där och har därefter opererats och inte spelat sedan dess. Sedan skadade Oscar Bergendahl sin fot illa och försvann även han. I första genrepet mot Island var olyckan framme för Max Darj.
Räknar vi sedan bort även Karl Wallinius som ratats till detta mästerskap, så är tre av de fem spelarna som spelade mittförsvarare i OS borta ur leken.

På pluskontot står Eric Johansson som åter är i spelbart skick, en comebackande Niklas Ekberg och målvakten Fabian Norsten som gjort en fin höst i Aalborg.

I matcherna mot Island var det tydligt att Apelgren vill coacha på ett annorlunda sätt jämfört med sin företrädare. Apel har upprepade gånger sagt att han vill ha en lite mer konkurrerande miljö, än den ’trygga’ bytesstruktur som rådde under Solberg.
Och nånstans känns det spännande att inte veta hur vår förstasexa ser ut inför torsdagens luriga premiär mot Japan. En motståndare som faktiskt överraskar mellan varven. Sen skall Chile bara köras över på lördag innan det är riktigt skarpt läge mot Spanien på måndag om en vecka.
Så dags skall nog en förstauppställning sitta och i mellanrundan kommer det krävas stordåd om drömmar skall förverkligas.

Att sätta en delvis ny spelmodell på kort tid är svårt och det är sannolikt därför Apelgren bara vunnit en av sina tre landskamper hittills. Spelet hackar betänkligt både framåt och bakåt och felbesluten i båda ändar är fler än vanligt.
Om Solberg ville ha en passning till med fina bollsläpp, så verkar Apelgren mer vilja hitta små luriga samarbeten mellan färre spelare.

Andreas Palicka är fortfarande ohotat etta på sin position, medan Tobias Thulin är utmanad av nämnde Norsten. Och det känns rimligt. Thulin fyller 30 år i sommar och har inte riktigt tagit det där sista steget än. Lite konkurrens kan göra susen.

Våra kanter håller högsta klass och därmed även våra straffskyttar.
I mina ögon såg Hampus Wanne gladare ut igen och visade mycket fin form i matchen i Kristianstad. Ekbergs straffskytte i Malmö var pur konst.
Lucas Pellas och Sebastian Karlsson är lika bra de.

På nio meter skall Eric Johansson/Jonathan Carlsbogård, Jim Gottfridsson/Jonathan Edvardsson och Albin Lagergren/Lukas Sandell spelas i olika konstellationer.
Mot Chile får sannolikt Edvin Aspenbäck en chans att visa upp sig även han.

Mot Island visade Eric J både sina styrkor i skyttet och sina brister i det kollektiva spelet. Spelet haltade när Erik spelade, men han gjorde samtidigt flera fina individuella prestationer. 6-5-spelet var rentav förfärligt och behöver gnuggas betydligt mer innan det sitter.
Carlsbogård är en makalöst fin spelare, klok som få.
Nästan inga tekniska fel och fina bollsläpp. Han gör andra bra.
Han skjuter för sällan bara.

Jim G är nummer ett som spelmotor och avlastas fint av Edvardsson.
Enda oron här är när Gotte spelar anfall/försvar. Då föreföll han inte komma in i matcherna riktigt, vilket föreföll vara ett aber, i alla fall i matcherna mot Island.

Lagergren och Sandell är väldigt olika spelartyper och perfekta komplement till varandra och de var bäst i varsin match mot Island.

Antalet linjemål från mittsex var färre än väntat i förberedelserna.
Felix Möller har utvecklat sitt målskytte när han väl får bollen, men behöver kanske utveckla förmågan att skapa luckor för sig själv. Andreas Nilsson kan nog få en större roll än han räknat med, om han lyckas komma upp i normal klass.

Sen har vi det centrala försvaret då.
Möller/Carlsbogård är de enda som är kvar sedan OS och de fick i mina ögon det inte riktigt att stämma tillsammans mot Island.
Inte heller Eric J övertygade riktigt när han spelade trea.
Däremot såg Olle Forsell-Schefvert/Carlsbogård riktigt intressanta ut ihop.
Får vi kanske se ett genombrott i landslaget för Olle i VM?

Om vi nu går tillbaka till sannolikhet, förväntan och förhoppning, så är det väl så att det knappast är sannolikt med en medalj denna gång.
Förväntningarna känns lägre ställda en vanligt, vilket nästan alltid passar svenska lag betydligt bättre. Detta gör att förhoppningarna finns och jag tror att vårt landslag kommer bli bättre dag för dag och för varje match.

Och precis som alltid så är det i slutet av turneringen som de allra viktigaste matcherna spelas. Totalt sätt innebär det att det är motståndet i en kvartsfinal som avgör hur detta skall sluta. Slipper vi Frankrike eller Danmark där, så blir jag inte alls överraskad om vi ser Sverige i kamp om medaljerna.

1999 slog Sverige Ryssland i en magisk VM-final i Egypten, och fd Jugoslavien slog Spanien i bronsmatchen. Hur det slutar denna gång återstår att se.
Det är först den andra februari finalen spelas, och vilka spelare som är friska och i form då kommer att bli tungan på tågen.

Verner von Heidenstam skrev i dikten Åkallan följande rader;

Det är stoltare, våga sitt tärningskast
än att tyna med slocknande låga
Det är skönare lyss till en sträng, som brast
än att aldrig spänna en båge

Let the game begin!