Hatten av för Villads

– Bögjävel.
Det var en kommentar ämnad att vara nedsättande under min uppväxt på 90-talet. Ungefär som snorungar idag ropar ”Horunge” på skolgården.
Jag har själv sagt det. ”Bögjävel”. Många gånger. Som elva-tolv-tretton-åring utan att egentligen förstå vad jag sa. Det bara sas. Jag visste noll om min egen sexualitet. Vem var jag att säga något om bögar?

Några år senare förstod man bättre. Inte minst efter att mina föräldrar sträckt upp mig.
I skolan var jag snäll. En clown utan disciplin (så på det sättet har inte mycket förändrats). Men jag uppförde mig ofta som en idiot på fotbollsplanen. Det brann i skallen konstant så fort det blev match. Även som vuxen. Min sambo har aldrig sett mig spela en match av en anledning.
– Jävla fitta, skrek jag en gång i frustration en gång på Hanåsvallen – så det ekade till Tjörnarpssjön. Då var jag 13 eller 14 år och min pappa som (som alltid) tittade på matchen blev skogstokig och ledsen på samma gång.
– Nu håller du käften, avgrundsskrek han på ett sätt (han skrek aldrig annars) som alla hörde och det fick mig att på en sekund rodna av skam. Och jag var tyst i en vecka, även i hemmet, för jag kunde så tydligt se hur besviken han var på mig. Jag minns det otroligt väl. Det var ett slags uppvaknande.
Idag är jag extremt tacksam att han satte ner foten, även i offentliga miljöer. För annars hade jag kanske burit med mig mina förutfattade, och ibland påtvingade, meningar i högre åldrar. Och inte fått lära känna alla fantastiska gayvänner under resten av livet.

Senare i livet har jag, säkert som alla andra som varit en del av ett lag, stött på homofobi i omklädningsrummen i idrottens värld. Och på planen.
Det har inget med att vara macho att vara, vilket en del pratar om. Machokulturen upplever jag är en tröttsam ursäkt. Homofobi handlar bara om att vara dum i huvudet. Eller osäker och kanske rentav rädd. Att vara macho är andra saker. Dumma saker kanske, men oftast oskyldiga.
Speciellt i manliga omklädningsrum, utgår jag från, har snack om bögar hit och dit varit av negativ karaktär. En förminskande term i avsaknad av bättre ord snarare än att det funnits en övervägd tanke om sexualitet med i bilden.
Jag hade ALDRIG vågat komma ut som bög i ett omklädningsrum i slutet av 90-talet eller åren därefter, vilket är det enda jag kan relatera till. Det hade varit ett socialt självmord.
Men att det fortfarande är ett så känsligt ämne 25 år senare, med tanke på vilka steg omvärlden (i vår del av världen) tagit sedan dess är för mig obegripligt. Om min röst nu spelar någon roll, som vit heterosexuell man i Sverige.

Det blir fortfarande rubriker när en manlig elitidrottare kommer ut som homosexuell.
Hos kvinnliga idrottare är det accepterat på ett annat sätt, får jag åtminstone intrycket av. ”Hon och hon är ett par”. Jaha? Kul för dem. Även om ni säkert känner igen gubbsnacket som: ”Alla damfotbollsspelare är flator, höhö..”

Hos herrar är tabut mer utbrett. Fortfarande.
Det är sorligt.

Tidigare svenska befolkningsundersökningar uppskattar att andelen homo- och bisexuella personer varierar och ligger på 2–3 procent, men att andelen är högre i yngre åldersgrupper och där ligger på 4–6 procent. Se rapporten från FHM.
Det betyder lite förenklat att cirka fyra procent av alla spelare i Handbollsligan, Allsvenskan och så vidare är homo- eller bisexuella.
Hur många män känner ni till som är det öppet? Hur många elitspelare har vi, med ledare och annan stabspersonal? 500 i de två högsta ligorna om vi räknar lite slarvigt? Statistiken då säger cirka 20 man som är homo/bi. Då är det 19 som aktivt döljer det. Samma fenomen har vi inom fotbollen. Och säkert hockeyn. Och de flesta andra idrotter.

Fram tills på söndagen kände jag inte till någon gay-snubbe i elithandbollen i Sverige. Ärligt talat hade jag inte tänkt en sekund på det. Ett tiotal damer kände jag kanske till. Loui Sand är den som hållit flaggan högst, på ett magnifikt sätt, även om Sands resa från kvinna till man är en helt annan.
Men homosexuella män i svenska eliten?
Noll.
Sedan publicerade Sydsvenskan en intervju med Villads Raahauge Jensen – som nyss ”kommit ut” för sina lagkompisar och nu även valde att vara öppen om saken och stigmat runt allting – offentligt.
Det är en oerhört modig aktion av Villads. Beundansvärd. Och förhoppningsvis – banbrytande. För Villads säger det träffande i intervjun:
– Jag hoppas att kunna ge lite mer insikt, inte bara till de som själva är homosexuella, utan till alla inom sportens värld. Jag vet att det är många som fortfarande inte tycker att homosexualitet är okej. Men jag hoppas att det jag gör kan ge lite mer förståelse och mer självförtroende för de som behöver det. Om det är någon 15-, 16-årig spelare som är homosexuell kanske det jag gör nu kan hjälpa någon. Jag vill bryta tabut inom sporten.

Nu gör jag själv det här till en stor grej, kanske ni tycker. Att det bygger på stigmat. Men vad jag vill få sagt är att det är oacceptabelt att idrotten fortfarande är som på 90-talet (och ännu tidigare).
Idrotten, och med den handbollen, sägs stå för att vara inkluderande. Det är den inte. Inte tillräckligt. Fråga Villads.
Det behövs det fler föräldrar som fostrar sina barn – och fler ledare som säger ifrån när homofobi och liknande värderingar tar plats. För jag är helt säker på att det är i de unga åldrarna som stigmat slår rot.

***

Handbollsmässigt hade jag sent på kvällen annars gott om tankar.
Om att YIF kommit ner på jorden.
Om att H65 gjorde vad som krävdes.
Om att LUGI dams usla start mot Boden kan ha kostat säsongen.
Om att OV bara kör.Om att KHK måste leverera ikväll, annars ”går tåget”.
Om att jag försökte bevaka Vinslövs damer i division tre – men fick nöja mig med en herrträning.

Men det kan vi ta senare.
Nu vill jag hylla Villads, idiotförklara mitt yngre jag och tipsa alla om att läsa Sydsvenskans artikel.