Claes krönika: ”Får man svära i kyrkan?”

Satt över en kopp och lyssnande på musik med hjälp av radiofunktionen på Spotify, när Roffe Wikströms hesa stämma plötsligt basunerade ut ’Vi skall bygga oss en kyrka för oss som inga gudar har’. Det är ingen vidare låt egentligen, men jag drar mig till minnes att han tackade Kalle Sändare på LP-konvolutet när det begav sig.
Han sjunger nämligen att det längst fram i kyrkan skall stå en spegel med texten;
’Det är vi ändå`, vilket är en rip off från Kalle.
Och det är kanske precis så det är. Det är vi ändå.

Just nu är vi i del 2 av VM i handboll, ett mästerskap som så här långt har överraskat lite här och var. Italiens framfart piggar upp och gläder inte bara Zanotti.
Egypten har sett bra ut, tills de mötte ett ännu bättre Island igår.
Nåt annat som överraskat är de modesta publiksiffrorna på sina håll.
Så här glest har det inte varit på länge, vilket ställer en fråga kring hur många mästerskap vi skall ha och vilka krav man kan ställa på arrangerande länder.
Men skit i det, idag tänkte jag tänka högt när det gäller de svenska laget, och hur det sett ut så här långt. Vågar jag mig kanske på att vara lite ifrågasättande rent av. Häng med.

Sverige har i matcherna mot Japan och Chile vunnit stort och gjort massvis med mål. Samtidigt var det inga imponerande segrar, främst beroende på frekventa tekniska fel i offensiven och ett stundtals riktigt dåligt försvarsspel.
Frågorna var många inför matchen mot ett generationsskiftat Spanien.

Då satt plötsligt försvarsspelet och Sverige imponerade stort så länge lagen spelade med lika många spelare på banan. Sverige löste Spaniens höga tvåor, något som vi annars brukar ha svåra trubbel med.
När Spanien slog om till 7-6, tappade vi dock försvarsspelet.
Och här skall jag svära lite försiktigt i kyrkan för första gången.
Varför valde Sverige att släppa en stekhet högersex till stora vinklar, istället för att släppa en högerhänt linjespelare i brett läge mellan vänster 1 och 2?
Det är jag inte tillräckligt kunnig för att begripa mig på i alla fall.

Hur som helst, så brände vi två straffar, två fina lägen från högersex, två från mittsex och två kast mot tomt mål under sista kvarten. Marginalerna är små.
Ändå kryss, så det får man kalla oavgjort med mersmak ändå.

Sen har vi gårdagens match mot Portugal i färskt på näthinnan och det oavgjorda resultatet i den. Var det bra eller dåligt, eller nånstans mittemellan?
Jag vet faktiskt inte riktigt.
Vi gör 37 mål trots 15 tekniska fel, vilket naturligtvis är både strålande och obra.
Vi släppte in 37 mål med ett försvarsspel som inte alls lyckades hjälpa våra målvakter, som i och för sig hade en riktigt mörk afton i buren. Orsak – verkan?

I första halvlek var portugisernas snabba fötter en utmaning för vårt centrala försvar och vi släppte in 18 mål. Sverige provade då ett offensivare och mer utgrupperat försvarsspel i andra halvlek och släppte då in 19 mål.
Att möta snabba fötter och en het linjespelare med större ytor gjorde ingen större skillnad på antalet insläppta mål.

Det känns som att Apel-Falle har en tankenöt att gnugga på när det kommer till bästa möjliga defensiva uppställning, och det är främst vem som skall spela vänstertvå-vänstertre-högertre som är utmaningen.
Vilken konstellation har potential att funka bäst. 

Magkänslan säger att Carlsbogård är vår bästa vänstertrea, men att han offras för helheten genom att spela högertre. Kanske är det bättre att prova Olle Forsell-Schefvert lite mer som högertre bredvid Carlsbogård.
Vem skall då spela vänstertvå?
Gottfridsson? Möller? Johansson? Nilsson? Edvardsson?

Detta avgörs sannolikt av hur man villa hantera uppspelsfasen och i vilken halvlek man har långa bytet i. Jag tror att alla fem kan lösa uppgiften att spela bredvid nämnde Carlsbogård. Oavsett så duger inte försvarsspelet om vi skall nå en kvartsfinal och utmana om medaljer. Thats the awful truth.

Anfallsmässigt så står Albin Lagergren i särklass så här långt. Han är fullständigt lysande och i nuvarande form hade jag inte velat byta honom mot någon.
Han är fantastisk i båda riktningarna dessutom.
Våra kantspelare är även dom bättre än de var i OS i somras och det gäller alla fyra. Det finns inget att anmärka på där.

Vi har genom duon Möller/Stycket också fler linjemål än under OS och det är särskilt roligt att se hur stora steg den unge Möller har tagit offensivt.

Övriga niometare är dock inte riktigt där än. Carlsbogård är i stort sett stabil, men överraskar med ett och annat häpnadsväckande felpass. Gotte är assistkung, men ser långsam ut och har svårt att hitta rätt med de få avslut han tar.
Båda kan bättre i mina ögon och det kommer att krävas.
Sandell och Erik J blandar och ger för mycket och krånglar till det med att blanda fina målskott med slarviga tekniska fel.
Edvardsson använder sin speltid väl och är klart godkänd så här långt.

Målvaktssidan är inte riktigt där än. Apel överraskar lite genom att sätta Thulin, hans egen målvakt i klubblaget, på läktaren. Palicka och Norsten var kass på mot Portugal, men känns ändå som rätta val att föredra.

Om jag skall använda ett tveksamt språkbruk i kyrkan ännu en gång, så är det en slående förändring i landslaget under våra nya förbundskaptener. En förändring som jag tycker är väldigt intressant och som kanske förklarar en hel del.
Sverige har varit en föregångare i handbollsvärlden med sitt demokratiska ledarskap, där spelare har fått ta aktiv del i time outerna. Detta var Benga-Johans signum och även något som Solberg använde sig av, särskilt i offensiven.

Michael Apelgren förefaller göra precis tvärtom och detaljstyr varje spelval i sina timeouter. Resultatet av dessa spelval är bra och Sverige har gjort näst mest mål i turneringen så här långt. Det finns egentligen inget att anmärka på och jag har full förståelse för att Apel vill sätta ’sitt spel’.
Jag har dock börjat fundera på om det här med att föra spelet i detalj från bänken, är en delorsak till att de tekniska felen är fler än vanligt.
Det är extremt mycket info att ta till sig i stressade lägen, för att sedan i skarpt läge omsättas i praktiken. 
Våra landslagsspelare är så klart innehavare av egen kompetens och erfarenhet.
Och jag gissar att det krockar lite mellan varven just här. 

Starterna är förberedda i detalj, men under match handlar mycket om att gå på känsla och utnyttja lägen som uppstår på grund av hur motståndarna agerar.
De duktigaste spelarna kan fatta sina beslut sent och kan lita på sin magkänsla och erfarenhet. Om man i det läget stannar upp och tänker på att göra som tränaren sa, så blir man nån tiondel långsammare i sitt utförande och läget som nyss var där har försvunnit och gått upp i rök. Man tvingas av tidsbrist att försöka ändå och det är generellt där de tekniska felen uppstår. Man reagerar istället för agerar.

När man gör ett sådant tekniskt fel, så blir man tveksam nästa gång samma läge uppstår. Gör man sen ett liknande misstag igen, så drabbas man av rädsla att göra fel och går in i en passivare roll. Det individuella självförtroendet sviktar plötsligt och har man otur så sprider det sig inom laget, så att även det kollektiva självförtroendet drabbas. I det läget är det svårt att vinna matcher.

Unga lag kan då behöva hjälp med spelval för att skapa trygghet igen, men när man coachar världsspelare så tror jag att alltför stark styrning kan hämma.

Med detta för handen är det inte särskilt svårt att gissa att det gnisslandes tänder ledarna emellan under de senaste turneringarna.

Som det ser ut nu skall Sverige slå Brasilen, vilket jag tror att de gör.
Sen skall Spanien slå Portugal, vilket jag hoppas.
Då har vi en helt avgörande match mot Norge om gruppsegern på söndag.
En seger där och vi får Tyskland i kvartsfinal.
En kvartsfinal som jag tror vi vinner eftersom detta lag sannolikt håller på med lite learning by doing just nu. Det kommer att bli bättre av varje ny erfarenhet.
Väl där återkommer jag med ytterligare några rader i ämnet.

För att som avslutning travestera en smula på rubriken och om att slå ur underläge,  så kommer här en passande sång att runda av denna text och ladda upp med.
Heja Sverige!

Ekmarks 14 punkter efter Sverige-Portugal: ”Porr-Pablo, parkeringsvakter och Slipsarnas IF”