Håglöst, hopplöst och karaktärslöst – ett landslag att rycka på axlarna åt

Sverige förlorade matchen mot Norge. Det må vara hänt.
Men detta?
Vad var detta?
Vad var det för ljummet kattpiss spelarna i landslagsdräkterna presterade?

Laget förlorade först matchen. Och sedan sin heder.

Det var inte bara att man underpresterade på så många håll samtidigt. Det var agerandet och det halvhjärtade i allt.
Stjärnspelare som helt enkelt inte levererade som man kan förvänta sig.
Eller rentav kräva.
De är väl egentligen bara Albin Lagergren som kan lämna med huvudet högt? Övriga är antingen otillräckliga, på väg nedåt i karriären med formlösheten det för med sig – eller bara som sämst när det gäller som mest.

Inte för att det fanns jättestor anledning att tro på stordåd innan turneringen.
Men nu står vi här.
Med segrar mot Japan och Chile som de enda triumferna. Och den svagaste insatsen någonsin i ett VM i en förvisso meningslös match rent sportsligt.
Vilset.
Håglöst.
Hopplöst.
Fullständigt karaktärslöst.

Det utsiktslösa agerandet på planen kompletterades ett energifattigt ledarskap.
Jag såg ingen som älskade att grisa, stånka, kämpa som en djur, lida av förluster eller med minsta förmåga att bryta mönster. Ingen brasilianarens passion. Inte Portugisens fart. Inte danskens eufori. Inte tyskens tyngd. Inte fransmannens list. Inte ungrarens desperation, inte egyptierns laganda och inte kroatens lycka.

Någonstans sitter Glenn Solberg och myser.
För det vet alla: skadeglädjen är den enda sanna glädjen som förenar oss. Som när vi ser en dubbelparkerade Tesla utanför banken få parkeringsböter.

Nu ska det utvärderas i ett år innan nästa mästerskap. På hemmaplan.
Jag kan stå ut med ännu en kvartsfinalmiss där. Men inte ett karaktärslöst lag.