Claes krönika: Vad var det egentligen som hände?

Vissa saker är svårare att förutse än andra. Så är det och så kommer det alltid att vara. I pågående handbolls-VM har vi alla ruskats om ordentligt i våra grundvalar. Hur kan ett lag tappa i slagkraft så fullständigt på så kort tid?

För tolv månader sedan var vi ett justitiemord från en EM-final, när vi kammade hem ett brons i Tyskland. För sex månader sedan som höll vi på att slå oslagbara Danmark i en kvartsfinal i OS. Idag sitter vi här med ett VM-slutspel där Sverige bara lyckades vinna två matcher av sex möjliga, genom att slå Japan och Chile.
Det utan att imponera dessutom. Vi kom på plats 14..
Hur är det ens möjligt?

För att skapa perspektiv kommer här ett kort utvik om förväntningar.
Inom handbollen är vi nämligen bortskämda med att vårt landslag alltid är med när det vankas kvartsfinal, oftast även i semifinaler och frekvent även i finaler.
För att jämföra med höjdhopp har laget alltid en hög ingångshöjd.

I fotboll till exempel är det i princip tvärtom. Ingångshöjden är låg.
Vi tog silver 1958 och vi tog brons 1994. Annars är det tomt.
I lördagens ’Fångarna på slottet’ i SVT, repriserades åter bilder under Tomas Brolins dag. Bilder på kortegen genom huvudstaden och 100 000 personer i Rålambshovsparken, som hyllade våra hjältar.
Bedriften den gången låg i att slå Ryssland i gruppspelet, slå Saudiarabien i åttondelen och Bulgarien i bronsmatchen. Under ordinarie tid vann vi tre matcher av sju, och dessa tre lag var kanske inte de största nationerna ändå.
Krysset mot Brasilien och förlängningsdramat, med efterföljande straffsparksläggning mot Rumänien har dock gett outplånliga avtryck i historieböckerna. Vilken oförglömlig sommar vi hade -94 ändå.

I handbollen är som sagt var förväntningarna betydligt högre ställda och så skall det förstås vara. Vi som gillar handboll är glada över det rampljus som lyser över handbollen i mästerskapen och vi vill alla ta vara på våra ’fithteen minutes of fame’.
När vi misslyckas så blir besvikelsen enorm och handbollen gillar inte att bli ifrågasatt. Det anses att kommentatorer och studioexperter skall ’sälja in’ sporten snarare än att granska den, och kända handbollsprofiler surnar till när någon ifrågasätter vår kära handboll. Jag har aldrig förstått mig på det beteendet. Enligt mig så väcker diskussioner med högt i tak, ett engagemang och ett intresse, inte tvärtom.

Just nu är det enkelt att ta på sig hornen igen.
Handbolls-VM 2025 är ett gigantisk svenskt fiasko.
Fiaskot är inte personligt, men ledarstaben fick inte ihop en slagkraftig enhet.
I ärlighetens namn var det väl bara en enda spelare som spelade på sin högstanivå och det var Albin Lagergren, resten kan bättre. Alla vet det och de som förnekar det försöker ljuga för sig själv, vilket inte förändrar faktum. Tvärtom, det blir bara löjligt.

Om vi zoomar ut lite för att skapa perspektiv, så kan vi krypa tillbaka till hemma-EM 2020 där vi också gjorde fiasko. Även då inledde vi huvudrundan genom att bli utklassade av Portugal och sen få stryk av Norge. På papperet fick vi en sjunde plats, vilket var långt under högt ställda förväntningar.
I efterdyningarna av det mästerskapet avgick Kristján Andrésson och ersattes av Glenn Solberg. Utnämningen av Solberg gav omgående kritik på sina håll.
Vad kunde han? Vilka tränarmeriter hade han?
Många profilerade handbollskännare var öppet negativa. När det sedan var dags för VM 2021 så överraskade Solberg genom att ställa över ett helt knippe av etablerade landslagsspelare. Han åkte till turneringen med det kanske mest orutinerade landslag vi någonsin ställt på benen. Resultatet blev trots obefintliga förberedelser ett mycket överraskande silver. Året därpå blev det guld. Solberg var redan där vår mest framgångsrike förbundskapten sedan Benga-Johan. Konceptet föreföll vara snarlikt.
Bygg en stark grupp med tydliga roller och regler, där alla ställer upp för varandra oavsett vad. Gruppen var överordnad individen.
Involvera spelare i spelupplägg både offensivt och defensivt.
Så förtroende, skörda ansvar.

De negativa rösterna tystnade dock aldrig, trots resultaten. Någonting kring Solbergs sätt att leda laget skavde, trots att lagets spelare, oavsett vem, strålade av kollektivt självförtroende i matcherna. Till sist sprack bubblan efter OS.

Sällan har nog någon svensk förbundskapten haft ett så starkt stöd, när han skulle väljas, som den sympatiske och unge Michael Apelgren hade i det etablerade handbolls-Sverige.
Han är en mycket bättre taktiker och tränare, hette det. Han är helt rätt person för att lyfta laget högre än vad Solberg hade gjort. Nu är det bäddat för succé.

Apel föreföll få fria händer att handplocka sin stab och det var inte bara Glenn som försvann. Fler ledare byttes ut och ersattes av yngre personer. Nu skulle framtidens handboll spelas. Första testet var Frankrike borta och Sveriges slaktades obönhörligt. Kanske har Sverige aldrig tryckts ihop på det sättet i modern tid.
Skulle man bli orolig?

VM-truppen togs ut och det visade sig att Apel och Glenn hade en snarlik uppfattning om vilka spelare som skulle ingå i truppen. Att Felix Claar skulle saknas visste alla redan, men det skulle vi lösa ändå. Sen gick Oscar Bergendahl, den ena högertrean i försvaret, sönder, och Apel valde att ersätta honom med Olle Forsell-Schefvert.
I träningsmatcherna mot Island såg det hyfsat ut, men dessvärre skadade sig den andra högertrean Max Darj. Stycket som ratats av Solberg på grund av sin begränsning defensivt fick ersätta. Bland treorna som spelade i OS petades vänsternian Karl Wallinius, så Jonathan Carlsbogård var nu ensam kvar av de ordinarie treorna därifrån. Istället valde Apel att ta ut en tredje högernia, Edvin Aspenbäck, en spelare som har sin styrka i offensiven och som har gjort en fin höst i Danmark.

Om träningsmatcherna mot Island såg hyfsade ut, så var inledningen på VM svag.
Nämnde Lagergren sminkade på nåt sätt grisen och de flesta av oss trodde nog att laget skulle bli bättre och bättre ju längre turneringen led. Istället var det vi som led. Spelet övertygade inte i någon del. Målvaktsspelet var oväntat svagt. Vi fick inte ihop ett försvarsspel värt namnet. Då uteblev kontringarna. Och det statiska anfallsspelet blev sämre för varje match.
Spelet 6 mot 5 var kanske det sämsta vi sett sedan Staffan Strand rev ut sig på ingångshöjden i Finnkampen när det begav sig, eller när Lillen Eklund knockades efter bara några sekunder i matchen mot Tim Witherspoon 1989.
Allt som var dåligt blev sämre allteftersom, och det som var bra slutade fungera.

Det gjorde ont att se vårt landslag och självklart så gjorde det ännu ondare för den nya ledarstaben och för spelarna. Känslan av panik spred sig i laget och energin från bänken hjälpte inte heller till. De som var på plats vittnade om att det tajta kollektiv som skämt bort oss på senare år såg splittrat ut. Vinnarmentalitet, kollektivt självförtroende och laganda föreföll oerhört påverkat och spelare såg nästan ut att vara rädda för att misslyckas. Känslan av att man skulle svika förväntningarna föreföll skapa en skammens rodnad på spelarnas kinder. De ville inte längre vara där, gruppdynamiken var utsatt för hård press. Vems var ansvaret?

Efter matchen igår stod Apel rakryggat upp och svarade på frågor om detta debacle.
Han ville inte skylla på skadorna sa han, men jag tycker att det har lagts fokus på dessa under hela januari. I övrigt tog han ansvar och bad ödmjukt om att få mer tid på sig för att sätta sina idéer och sitt spel. Nästa år. Då!

Och idag åker de svenska truppen hem med svansen mellan benen.
Och imorgon inleds VMs kvartsfinaler med Kroatien-Ungern och Frankrike-Egypten.
På onsdag spelas Danmark-Brasilien och Portugal-Tyskland. Fina matcher.
Under tiden kan man fundera på hur ett lag Sverige kan pysa ihop som en misslyckad sufflé på så kort tid. Vilken var skillnaden som gjorde skillnaden?

När man läser vad folk tycker om Sveriges insats så höjs röster för att vissa spelare har åldrats bortåt 4-5 år, på de senaste sex månaderna och att flera av dem borde bytas ut. Eller att det var ett tillfälligt slukhål längs vägen och att samma spelare är bättre nästa gång. Det blev för mycket förändringar på för kort tid och att spelet inte hann sätta sig. Gruppdynamiken togs för given och har inte jobbats tillräckligt med. Trupputtagningen var naiv och hade inte tillräcklig fokus på att sätta ett starkt försvar. Varför tog man ut till exempel ut spelare som ändå inte fick vara med, när det uppenbart saknades centrala försvarsspelare? Sverige hade turnerings yngsta ledarstab och någon menar att det är något som spelade in.
Att bygga ett landslag handlar sannolikt mer om att bygga ett fungerande team av starka personligheter och i att göra varandra bra, än att på kort tid sätta detaljerade spelmönster. Helheter anses viktigare än detaljer.
Åsikterna är många och det är bra.

Jag har fullt förtroende för handbollskompetensen hos Apel-Falle och tycker att det skall få jobba på. Och med det sagt så hoppas jag också att detta leder till en diskussion kring hur vi vill använda detta misslyckande som en erfarenhet att lära sig i från. Vi behöver bli betydligt bättre på att ifrågasätta vad vi håller på med.
För detta var ett platt fall, ett fiasko och ett fullständigt misslyckande.
Kalla det inget annat, för det är att göra handbollen en otjänst.

Vi behöver hitta ett DNA kring hur vårt landslag skall spela och hur det vill uppfattas av oss som tittar.
Årets VM-upplaga såg ut att sakna både DNA och ett sammanhållet skelett.
Laget var som en omonterad IKEA-möbel utan monteringsanvisningar, där allt hängde löst och låg utspritt på golvet och ingen hade lösningen på hur den skulle sättas ihop.
Delarna i sig var och är det faktiskt inget fel på.

Nu tar vi nya tag, framåt och uppåt.
Kompetensen finns.

Heja Sverige!

Foto: Bildbyrån