Claes krönika: ”Mina slutsatser efter Final4”

Jag var också på Final 4, och det jag såg var..
I fredags eftermiddag steg jag in i Halmstad Arena för att tugga i mig av årets upplaga av Final 4. Den andra i ordningen. I ärlighetens namn skall jag genast erkänna att jag hade missat att det var fredag-lördag som gällde denna gång, och inte lördag-söndag.
Turligt nog hade jag lovat bort ett par sängplatser därhemma till långväga vänner, så med deras hjälp så upptäckte jag detta i tid. Jag är som ni kanske har gissat vid det här laget väldigt handbollsintresserad, men dagändringen och matchtider hade gått mig helt förbi.
Kanske säger det nåt.

Väl inne fick jag via de som jobbade med arrangemanget veta att cirka 1300 biljetter var sålda i förköp. Det var inte så illa tänkte jag.
För att hinna till avkast kl 17.00, behövde således Ystads supportrar lämna sydkusten nånstans runt två-halv tre för att hinna fram i tid. Ville de checka in på ett hotell innan matchen, gällde ytterligare nån timme tidigare. Supportrar från Önnered och Alingsås behövde komma iväg vid tre och OV Helsingborgs en halvtimme senare.
Ganska kaxigt att spela redan klockan 17, då det krävdes att intresserade behövde ta ledigt från jobbet för att hinna fram och ta del av den framdukade handbollsbuffén.

Supportermässigt vann Alingsås sin match mot Önnered, medan det var betydligt jämnade i supportermatchen mellan Ystad och Helsingborg.
En del av supportrarna valde dessutom att bara se den ena matchen.
En vild gissning från min sida är att cirka 800 var utsocknes gäster, och cirka 500 var från närområdet. Finaldagen kom det 1650 personer och jag tror att ökningen var både lokal och bland mer långväga gäster. Publiksiffrorna var enligt mig ungefär som väntat, vilket är lite svårt att tolka som positivt, eller negativt.
Kanske skall det tolkas som någonstans mittemellan.

Handbollsmässigt gick det också att dra slutsatser såklart.
Spelmässigt tyckte både tangentbordets Lucky Luke a.k.a. Christoffer Ekmark och jag, att det var klasskillnad på de två semifinalerna.
Om Alingsås-Önnered var en ganska medioker match mellan två lag utan tydligt synlig spelidé, så var Ystad IF-OV Helsingborg en riktigt bra match mellan två lag som gav det som de hade att ge. Den moraliska finalen spelades följaktligen redan på fredagen.

Jag tänkte därför försöka göra en bedömning av lagen ur ett sportsligt perspektiv, byggt på det jag har sett hittills denna säsong och med helgens matcher i färskt minne.

Alingsås HK var en stor besvikelse på planen och en positiv överraskning vid sidan om.
Jag skrev inför säsongen att laget måste få till ett mittblock som inte ligger i toppen av utvisningsligan, om laget skall få igång det reptilsnabba kontringsspel som en gång var AHKs signum. Så har det inte blivit. Hittills i alla fall, är kanske bäst att skriva.
Trion Jacob Lundahl, Gustav Jönne och Alexander Regen har legat med i toppen av tabellen av utvisningar från start och därmed har det blivit svårare för laget att kontra. Målvaktsspelet har haft det blygsammare tabellmässigt, vilket delvis förklaras av svårigheterna i mittförsvaret och det förklarar i sin tur varför antalet kontringar inte är som i fornstora dagar.
I det stationära anfallsspelet har man två riktigt vassa kantspelare i Samuel Lindberg och Benjamin Helander, men på nio meter har laget ingen för mig tydlig spelidé. Att spela med två utpräglade högernior på banan samtidigt, gjorde ingen av dem rättvisa. Att bara spela med en naturlig spelmotor när man var i numerärt överläge, förstår jag inte heller.
På vänsternio fick Petter Donaldsson i stort sett hela semifinalen, medan Oscar Gentzel fick stora delar av matchen om tredje pris. Laget fick ett synligt lyft under lördagens match när Gzim Salihi fick spela högernio och Gentzel vänsternio, och försvaret blev riktigt bra när Gzim-Regen-Arvid Andreasson-Gentzel spelade centralt. Det hjälpte även målvaktsspelet och räddningarna blev genast fler. I ledning och när matchen skulle avgöras, så bröt tränare Mattias Flodman upp den lyckade kvartetten genom att byta ut 2/4 av den.
Det blev dyrt, OV kom ikapp och i shoot out brände AHK tre av tre.

Alingsås hade fantastiska supportrar, det torftiga spelet till trots och jag hoppas att både spelare och tränare rannsakar sig själva ordentligt efter denna lugubra insats.
I skrivande stund är det omöjligt att se AHK som ett slutspelslag. Snarare ser laget ut som ett negativt kvallag. Väl där kan motståndet bli en obehaglig överraskning om man inte passar sig. Så jag föreslår att de ser sig ordentligt i spegeln och tittar ordentligt på papperet.
Materialet är nämligen inte alls så jäkla dumt, inte på papperet i alla fall. Där finns två etablerade högernior, två naturliga mittnior och två vänsternior. Kanske skulle unge Donaldsson även kunna lasta av lite på mittnio vid behov.
På sex meter är man riktigt väl rustad, med flera bra alternativ. 
Alingsås skall med sin kultur, sin organisation, sin Potatiscup och sin fina Arena naturligtvis spela i Handbollsligan även nästa säsong.

OV Helsingborg har just nu medvind lite överallt. Publiken börjar så sakta hitta tillbaka och man har ett riktigt intressant lag, med duktiga spelare på varje position. Det finns en bredd som nästan gör laget svårcoachat mellan varven. I matchen mot Ystad, som blev oerhört jämn, upplevde jag att den för dagen bästa niometersuppställningen inte var på banan när matchen skulle avgöras. Kanske hade det historiska bronset, annars blivit ett historiskt guld?
Det skall dock sägas att laget har en både attraktiv, tempostark och effektiv spelidé och det med ett antal spelare som har det där lilla extra. Marcus Norrbrinks inledande 15-20 minuter i matchen mot Ystad IF osade mer, det var nästan så bra det kan bli och han hann med hela sju mål på den korta tiden. Den kraftödande spelstilen med djupa hårda isättningar, de höga upphoppen och de maxade skotten föreföll dock ta ut sin rätt, för därefter blev det lite tuffare för Marcus att hålla den inledande nivån. En nivå som närmast höll landslagsklass i början på matchen. Här skall OVs lagledning ha en rejäl eloge, för att ha lyckats förlösa det som så många har sett, men som ingen hittills riktigt har lyckats plocka ut. På nio meter gjorde även Anton Lindblom, Casper Lindgaard Holmen och unge Elliot Eriksson fina insatser och på sex meter finns det gott om resurser.
Desamma gäller Michael Andersson och Espen Christensen i buren.
Frågan för dagen är vad denna urladdning kommer att kosta framåt och hur det gick med nämnde Norrbrinks knä och med Espens huvud. Detta är två viktiga pjäser när man skall hålla undan för en jagande kvintett som flåsar dem i nacken.

Önnereds HK är en färgglad fågel i den annars understundom ganska färglösa svenska klubblagshandbollen och på många sätt en väldigt fin sådan. Lite som en steglits kan jag tycka. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Atletico Madrids gamle president Jesùs Gill, som avverkade 24 tränare under sina 16 år i klubben. I snitt behöll en tränare sin tjänst i 8 månader under hans kontroversiella era och vi får väl hoppas att detta inte överträffas av ÖHK. Jag tror att Önnered nu har haft 6 huvudtränare på 14-15 månader nu och jag tycker det sätter sitt avtryck på spelet. Truppen är förhållandevis stark rakt igenom och där ett knippe spelare sticker ut. Patrick Bols, Marcus Thorbjörn, Alfred Ehn, Pelle Segertoft, Andreas Nilsson, Pontus Zetterman och kvicksilvret Hugo Forsberg är toppklass, och därbakom finns gedigna spelare som Anton Blickhammar, William Bengtsson, Michels Liaba och Jesper Filén. Detta är naturligtvis en trupp med en hög högstanivå som borde ligga topp 4, men det gör den inte. Och när man såg dem spela i helgen, så är det inte svårt att förstå varför. Nödvändig struktur förefaller saknas och det blir mest individuella prestationer som resulterar. Här har nye Kristian Berntsson en grannlaga uppgift i att bygga ett lag av ett gäng skickliga spelare och individer. Våren 2024 lyckades en duktig Carlos Martingo med det konststycket och det höll på att räcka hela vägen till final.
Kan nämnde Berntsson få spelarna att fokusera på rätt saker, så anser jag fortfarande att niondeplacerade Önnered har individuell kapacitet att utmana om en finalplats i vår.
Men veckorna går fort nu, kommer tiden verkligen att räcka till?

Vinnarna Ystad IF utmanades rejält av OV Helsingborg och fick ta fram en 7 mot 6 för att avgöra mot Önnered, men jag tycker inte att laget behövde plocka ut sitt max.
Oscar Carlén har ett imponerade lugn i sin coaching och snurrar friskt på sina ytternior i en fin bytesstruktur. I Julius Lindskog-Andersson har man en suverän spelmotor som är duktig på att göra sina lagkamrater bra och när det verkligen behövs, så kan han lösa det alldeles på egen hand. Samspelet med Anton Månsson och Jonathan Wiltorn på linjen är sevärt och laget är en välsynkad maskin. Skall jag ändå klaga på något så tycker jag nästan synd om de duktiga kantspelarna Linus Fernebrand och Niklas Ekberg. De hade stundtals kunnat få en stol att sitta på i anfallsspelet. När man sitter där på läktaren så unnar dem både kaffe och ett par ballerinakex i avsaknad av delaktighet i spelet, de får ju knappt vara med ändå.
Bakåt upplevde jag Duplantiskopian och pådrivaren Erik Hvenfeldt som bättre än någonsin och försvarsspelet är i sina stunder bäst i landet. I Studio Skåne gick jag så långt som att säga att Philip Stenmalm hade gjort nytta i landslaget på högertre, när vi nu valde att ställa upp i VM utan en sådan pga skador. Retrospektivt är det ju direkt märkligt att vi ställde upp utan högertre, men med tre högernior och sen bara använde två av dem.
Det enda som i mina ögon kan hindra YIF från ett nytt SM-guld, är nog ifall de faller offer för sin egen förträfflighet och tappar koncentration.
Möjligen är laget inte helt rustat om något skulle hända med nämnde Julius.
Att se foton med en vit vägg bakom vinnarna var inte bara en maktdemonstration på plan. De supportrar som hade längst att åka, var också de som hade kraftsamlat bäst.

Och avslutningsvis så behöver nog klubbar och övriga medverkande lägga mer energi på att nå ut, synas och locka med sig sina intressenter, sin lokala media, sina supportrar och sina egna ungdomslag till Final 4. Intresse uppstår inte av sig själv.
Kanske skulle SHF rent av göra rent i kalendern dessa två dagar, så att ingen annan handboll spelades i landet överhuvud taget. Kraftsamla.
Allt fokus på Final 4.
Därtill intressanta roliga och föreläsningar, workshops och andra viktiga möten för att diskutera svensk handbolls framtid.
Sammantaget tror jag att ovanstående är grundreceptet för att dubbla publiksiffrorna på ett par år. För arrangemanget på plats var det sannerligen inget fel på.
Trevliga volontärer, ordning och reda, bra utbud i kioskerna, lounge med såväl Peroni, gurkburk och DJ. Därtill lite utställningar i Arenan.

Sen kan man ju fundera på om man inte skall kunna ha ett kortare mellanrum mellan matcherna. Lagen borde kunna sköta majoriteten av sin uppvärmning i B-hallen för att vara klara att komma in, när föregående matchs spelare går ut. Detta gäller för övrigt nästan alla dubbelarrangemang i Sverige. Alldeles för stor del av publiken tröttnar och går hem mellan matcherna, vilket jag tycker är både synd och onödigt och borde kunna undvikas.

Och det är just här som svensk handboll har en rejäl utmaning.
Förutsättningarna finns nämligen om alla är beredda att hjälpa till.
Men hur få vi fler att idka självkritik, engagera sig och inte bara tycka till?
Men det återkommer jag till en annan gång.