Claes krönika: Det du sår, det skördar du, även i svensk handboll…

Det du sår, det skördar du, även i svensk handboll..
För drygt 30 år sedan eller så, så var jag på en utflykt till Finland med det Svenska Handbollsförbundet. Minns jag rätt så inledde vi i Idrottens Hus i Stockholm, innan vi begav oss till kajkanten och tog färjan över till Helsingfors.
Vi konfererade, diskuterade och förlustade oss på Viking Line.

Väl i Helsingfors så träffade vi det finska förbundet och de berättade för oss om sina utmaningar och utvecklingsplaner. Vi bytte erfarenheter. Det var en trevlig resa och vissa personer, händelser och diskussioner minns jag bättre än andra.

När det gällde diskussionerna om svensk handboll, så minns jag att marknadschefen för Svensk Basket var på plats och föreläste för oss. Han berättade om hur de hade råd med proffs och hur de paketerade sin produkt, för att nå ut och för att få in de medel som de behövde för att utveckla verksamheten.

En annan diskussion var hur vi skulle kunna utnyttja det faktum att vi just då hade fått ett populärt landslag i absolut världsklass. Hur skulle vi nu sälja vår sport bättre?
Rekrytera fler spelare? Locka fler åskådare till hallarna, få starkare organisationer utanför plan och inte minst bättre förutsättningar för våra spelare och tränare.

Ytterligare en diskussion handlade om hur vi skall få spelare att inte sluta för tidigt. Det pratades då om att 75% av alla handbollare slutade redan i junioråldern och att detta var något som vi absolut måste förändra.
På vilket sätt skulle vi arbeta för att få fler att fortsätta längre och hur kunde vi bete oss för att skapa en livslång passion för vår fina sport.
Läget var akut enades vi om!

När jag nu några decennier senare tänker tillbaka, så undrar jag hur långt vi har kommit egentligen? Självklart sliter personer ute i varenda klubb och på distriktsnivå och så klart kämpas det även nationellt. Jag beundrar dem allihop.
Men hur går det?
Vad leder alla ansträngningar till?
Gör vi rätt?

Om vi börjar uppifrån så är bolaget Handbollslandslaget en enorm succé på många plan. Fina resultat både på plan och gällande ekonomi.
Arrangemangen när landslagen spelar är fantastiskt bra och publiken rusar till.
Pengarna som kommer in fördelas ut till förbättringar för våra yngre landslag och den nationella talangutvecklingen håller absolut världsklass.

När det gäller tränarna så är fler heltidsanställda nu än då.
Men med lönerna för spelarna har inte mycket hänt på dessa dryga 30 år.
Kanslierna som då var hjärtat i klubbarna, har generellt inte utvecklats i nån större omfattning de heller, mig veterligt. Klubbchefer, sportchefer, marknadsavdelning osv, som är en självklar del inom fotboll och hockey, saknas i många av våra elitklubbar.
Det mesta bygger på ideella krafter och styrelse-/kommitémedlemmar som hjälper till under några år innan de byts ut av olika orsaker.
Detta är naturligtvis beklagligt och det påverkar möjligheterna till stadig utveckling.

För spelarna är det dubbelt. För de som spelar i våra högsta serier är läget ungefär oförändrat. De flesta behöver jobba eller studera upptill.
Den stora skillnaden är att vi har väldigt många som spelar utomlands.
Om ni tittar in på ’Proffskollen’ på Handbollskanalen, så kommer ni hitta närmare 100 herrar och 50 damer som fått möjligheten att spela utomlands.
Här kan ni som exempel kolla herrarnas;
https://handbollskanalen.se/varlden/proffskollen-herr-abrahamsson-ett-monster-for-porto/

100 spelare motsvarar 14 förstauppställningar, dvs en förstauppställning per klubb. På damsidan motsvarar det fyra spelare per lag i deras liga.
Då i början på 90-talet hade vi kanske 3-4 spelare som spelade ute i Europa.
Resten spelade här hemma i Elitserien.
Försök för en sekund att sätta er in i vilken bra elitserie vi hade på 90-talet.

Med så många proffs uppstår hål i trupperna att fylla. Och eftersom vi i stort saknar en marknad för spelarförsäljningar, så lyfts egna ungdomar upp för att fylla ut platser i trupperna tidigare än förr. En annan skillnad är att vi då hade 12 spelare i matchtruppen, medan vi nu har 16 spelare. Trupperna är större.
Detta har i sin tur gjort att juniorserierna, som för 30 år sedan var enormt tuffa serier, har förvandlats till serier där de bästa juniorerna inte är med.
De är nämligen upptagna med att fylla på i seniorlagen.

Det innebär i sin tur att det, enligt ungdomarna själva, inte är lika roligt att spela i juniorlaget längre. Och när det är dags för höjdpunkten, USM för P/F18, så kommer de uppflyttade spelarna ner från seniorlagen för att satsa på USM. Då får många av de som harvar i den tråkiga serielunken inte speltid och då tröttnar många av dem och slutar. Ofta förbittrade över den situationen

Kort sammanfattat skulle man kunna säga att vi har blivit bättre på att få fler att börja spela handboll, men att dessvärre ännu fler slutar nu innan de är färdigutvecklade.
Situationen i lagen under den yttersta eliten, är att lagen sannolikt innehåller fler unga spelare än någonsin.
Vi bränner så att säga av stearinljus genom att dränka dem i bensin och de brinner upp snabbare än någonsin tidigare.

Då skall man ha i åtanke att våra tränare idag generellt är bättre utbildade än då.
De har en annan kravbild kopplat till transparens och fördelning av speltid.
Vaksamheten kring särbehandling och nepotism är numera utvecklad.

För att skapa en bättre arbetsmiljö kring ungdomsmatcher, så görs inte tabeller och enstaka resultatet är inget vi pratar högt om. Alla får medalj, läsk och korv med bröd.
Ändå slutar sannolikt fler tidigt idag, jämfört med för 30 år sedan.

När jag i december försökte väcka en diskussion om detta i en krönika, så fick jag massvis med medhåll, men också några få som reagerade negativt.
Dessa individer var ofta kopplade till förbund och de vet mycket väl att handbollen vill ha ’så många som möjligt, så länge som möjligt’.
Ändå är de inte beredda att ompröva metoderna som hittills inte har gett någon positiv effekt, kopplat till hur länge våra unga fortsätter att spela handboll.
Ni kan läsa den här om ni inte har gjort det.

När RIKs erfarne och duktige tränare Micke Franzén i sin fina handbollsblogg beskriver problemen med farmarlag i Div 1, så händer samma sak.
Han får väldigt mycket positiv feedback, men också några få som känner sig nödgade att försvara ett system som fungerar dåligt ur ett ’behållarperspektiv’.
Läs gärna den bloggen, och inlägget om farmarlag här.

Inom handbollen uttrycker vi ofta en önskan om att få mer uppmärksamhet i våra tidningar. Fler inslag i sportsändningar och mer TV-tid rent allmänt. Vi tycker att det känns lite orättvist att en klubb i SHL får mångfalt mer i bidrag från sina TV-rättigheter, än vad en handbollsligaklubb lyckas omsätta totalt på en hel säsong.

Men vad gör vi då själva för att skapa ett större intresse?

När SEH till sist lyckades skrapa ihop ett TV-avtal med en aktör, som vill betala för att sända våra handbollsligor, så handlade diskussionen inte om hur klubbarna skulle sälja så många abonnemang som möjligt, utan snarare om ’jag tänker f-n bojkotta’ när det är så dyrt’.

Sen kan man undra hur duktiga klubbarna är på att sälja in det Final 4 som de själva skall delta i? Var hittade man kampanjerna för att locka med supportrar, sponsorer och andra intresserade?
I eftersnacket hör man att det borde kommit mer folk. Dåligt av de andra..

Generellt när jag läser krönikor och inlägg om handboll, så är kommentarerna få.
Det förefaller finnas en rädsla för att diskussioner som inte ensidigt hyllar handbollen är obra för intresset. Men är det verkligen så dåligt med ett engagemang, åsikter och diskussioner?
Själv får jag mycket feedback, men nästan alltid per telefon, på messenger, mejl eller i direktmeddelande på twitter.
Kommentarerna i det offentliga är tämligen få.

När jag i min förra krönika till exempel skrev om att Önnered nu hade sin sjätte huvudtränare på 15 månader, så ville jag kolla ifall det verkligen stämde. Jag gick då in på deras hemsida för att förkovra mig. Där fanns fyra nyheter om herrlaget från dessa 15 månader. En med ett After Ski-party från december 2023, en med välkommen till Andreas Nilsson från januari 2024, en med välkommen till Carlos Martingo från samma månad, och en välkommen till Jesper Filén i augusti 2024. Thats it!
Det var allt som fanns att berätta om det lag som skapat flest rubriker i svensk media under samma period.  Samtidigt gör klubben en oerhört spännande satsning med höga mål. Sponsorerna förefaller vara många och truppen är sannolikt en av de dyrare i serien. Alltså görs väldigt mycket, väldigt bra. Inte minst på marknadssidan.
Det är dock inget man förefaller vilja kommunicera till sina intressenter.

Och i rättvisans namn skulle jag skulle kunna räkna upp klubb efter klubb här, för det finns en enorm utvecklingpotential kopplat till att producera content i alla klubbar.
Detta för att skapa intresse för den inhemska handbollen.

Sammantaget skulle man lite provokativt kunna säga att svensk handboll vill att fler skall fortsätta att spela längre, men man vill inte diskutera på vilket sätt verksamheten skall bedrivas.

Man vill ha fler seniorer i seriespel, men man vill inte fördjupa diskussionen om fördelar och nackdelar med farmarlag.

Klubbarna vill ha mer publik på sina matcher, men utan att lägga resurser på att marknadsföra dem och sin klubb?

De intresserade vill ha ett TV-avtal som ger klubbarna mer pengar, men man vill inte betala för att köpa abonnemang?

Förbundet vill att fler skall kunna kommersialisera på handboll, men man vill försvåra för en av de få som har lyckats med det. Det vill säga Åhus Beach.

För mig hänger allt detta ihop och är samma fråga.
Om fler spelar längre, så kommer passionen för handboll bestå längre.
Inte bara för spelaren, utan för hela dennes nätverk.
Då kommer man i större utsträckning bli betalande publik på matcherna.
Fler kommer vilja engagera sig i sin klubb, om de inte känner sig illa behandlade av sin klubb. Det kan vara som ledare/funktionär/styrelse/sponsor.
Man kommer vilja vara ambassadör för sin klubb och öppna dörren på sin arbetsplats för klubbens säljare om man verkligen gillar klubben.
Eftersom man gillar handboll kommer man i större omfattning köpa abonnemang?

Ett sätt att skapa intresse är att få igång en diskussion och ett engagemang.
Alla åsikter skall vara tillåtna och man har nåt att lära av de flesta man möter.

Döda inte diskussionen, väck den. Göd den.

Och för att summera denna text och knyta ihop den med rubriken, så väljer jag att avsluta med Lou Reeds fantastiska låt ’A perfect day’.

’You’re going to reap just what you sow’
’You’re going to reap just what you sow’

’You’re going to reap just what you sow’