I huvudet på en elittränare – den längsta intervjun med HIF:s Klebér Saarenpää

Skånesport satte sig ned med HIF-tränaren Klebér Saarenpää på HIF:s spelarhotell på lägret på Mallorca.
Det blev ett längre samtal om tränarrollen, om reglerna som bidrar till träningsmiljö, om varför han föredrar att spela med en fyrbackslinje, om inspirationen från tidigare förbundskaptenen Tommy Söderberg och om att få spelare att utforska och utveckla sina kvaliteter.
Här följer den 17000 tecken långa intervjun med HIF-tränaren.

Foto: Bildbyrån (Mathias Bergeld, förutom bilderna från 2001 och 2013)

Fakta/Klebér Saarenpää:

Född: 14 december 1975 i Uppsala
Spelarkarriär: Sirius (-1994), Djurgården (1995-96), IFK Norrköping (1997-2000), Aalborg (2001-04), IK Sirius (2005), Hammarby (2005-07), Vejle BK (2007), Hammarby (2007-08)
Tränarkarriär: Hammarby U (2008-10), Hammarby TFF (2011), Syrianska (2012-13), Vejle BK (assisterande, 2014), Vejle BK (2014-16), Brage (2018-23), HIF (2024-)
A-landskamper som spelare: 11 (2000-01)
Första säsongen i HIF: Fjärdeplats i Superettan

Det blev ett långt samtal med Klebér Saarenpää. Den här intervjun delas för dispositionens skull in i fem sjok.
Det första inleds med det begreppet träningsmiljö. Övriga fyra rubriker: Tränarrollen, Inspirationskällor, Spelsätt och HIF.

Träningsmiljö:

Träningsmiljö kan vara ett abstrakt begrepp för en utomstående. Jag fattar att det är viktigt för en framgångsrik verksamhet, men vad är det i själva träningsmiljön som gör att ett lag och individerna i det blomstrar?
– En respekt för regler. Ödmjukhet gentemot gruppen och sin omgivning. Att folk kommer i tid, sköter sin prehab och kost och inte är ute och slarvar på kvällar och helger. Alla mjuka världen som är runt verksamheten är grundbulten för en träningsmiljö. Att jag, när jag kommer in till Olympia, känner att det andas professionalism. Sedan när vi går ut på träningsplanen vet jag att alla gör sitt yttersta – det skapar en bra grogrund för utveckling över tid. Har du detta kommer det att bli bra över tid – frågan är bara hur snabbt det går.

Det låter ganska allmängiltigt för vilken arbetsplats som helst?
– Ja… Men att skapa de ramarna som alla köper in sig på: ”Det här är sunt förnuft, vi vet vad vi ska förhålla oss till så att det inte spretar”. Att skapa det ramverket tidigt och tydligt. Därifrån kan vi kanske tänja på det, men du måste skapa förtroendet för att kunna ändra ramarna. Det måste vara tydliga gränser, för då blir det lättare för spelarna att förhålla sig till det. Då kan de sinsemellan börja coacha och sätta nivån, så att det inte alltid är en ledare som måste dra det lasset.

När man ser att det händer blir man som ledare nöjd?
– Ledarskap tycker jag egentligen handlar om att göra mig själv arbetslös. Att sätta grunderna att allting ska funka och sedan kan jag poppa in huvudet när det är något. Det blir ett självspelande maskineri och sedan handlar det om att utmana – kan vi nå nästa nivå, vilken fråga det än rör. Som ledare blir jag nöjd när jag ser att jag behöver inte vara här på en vecka och jag vet ändå att det kommer att rulla på och vara bra.

Vad gör du konkret för att nå dit?
– Massa saker. Du måste vara den vuxna i rummet och sedan leva efter det och föregå med gott exempel. Ha trovärdighet i vad du gör. Säger jag att alkohol är en big no-no kan jag själv inte vara ute och göra dumma saker. Det håller ju inte. Gillar man godis, så äter jag inte godis, för att hårdra det.

Hur strikta är reglerna kring sådant som alkohol och godis?
– Du ska vara människa. De (spelarna) är inte robotar. Det är en del av att leva. Du skapar någonstans relationer i andra saker och hämtar energi. Det gäller bara att hitta gränsen, det får inte bli skadligt för ditt yrkesutövande. Det är också väldigt individuellt – vissa spelare historiskt mår bäst av att göra dumheter, för då mår de bäst på planen. Vissa andra måste vara i celibat, för att dra det åt andra hållet…

…Och då får du känna av vilka som…
– …Jag måste lära känna alla mina spelare, men som grupp finns det ett ”här är vi, det är det här vi står för”.

Tränarrollen:

Vilken är den vanligaste missuppfattningen som du möter om vad en tränare gör och vad en tränare kan göra?
– Soff- och läktarexperter. Det blir man själv som tränare också ibland, när man tänker ”varför för man inte det bytet?”, eller si eller så. Det är lätt att säga sådant med facit i hand. När man är på sidlinjen är det så mycket annan information att väga in och det är beslut som ska tas. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Det är lätt att sitta och tycka saker som expert efteråt och göra det till en sanning – att tycka att en tränare är dålig av den ena eller andra anledningen. Man får sansa sig själv och inte vara en åsiktsmaskin, utan ha förståelse för hur komplext det är.

Någon annan tränare nämnde att de taktiska delarna är en relativt liten del av vad ni lägger er arbetstid, i förhållande till att leda en grupp och hantera individerna i den. Delar du den bilden?
– Man får definiera vad som menas med det ”taktiska”. I vår spelmodell är det taktiska en väldigt stor del. Den skapar en identitet i saker och ting om hur du vill att man ska bete sig och uppträda på planen. Det jobbar du nästan varje dag med att skapa. Att ändra riktning taktiskt i matcher utan att ha jobbat in det är ganska svårt. Ibland lever matcher sitt eget liv, spelarna styr så du måste bara guida spelarna mer – management av karaktärer, känslor, puls och vad som krävs av matchen. Det är en stor fråga, man måste dela upp det i små beståndsdelar… Men ledarskap och grupp är jättemycket (av arbetstiden), definitivt. I att skapa en vi-känsla och förtroendekapital som spelarna kan följa, få ett ryggmärgsbeteende och känna sig delaktiga i.

Vad är svårast i tränarrollen?
– Vad är svårast…? Spontant säger jag att ingenting är svårt, det är sunt förnuft.
Men vissa saker kan ta längre tid att fullända som tränare?
– Ska man gå tillbaka till de första åren när man kom som spelare. Man spelar fotboll på en ganska hög nivå och går över till att vara tränare. Många tycker ”det här kan jag, det är bara att göra”. Om jag ser tillbaka till mina första år – riktig rookie. Jag har lärt mig så otroligt mycket av de första åren, av de misstag man gjorde. Att det är så komplext och ett så stort arbetsområde och att få det att hänga ihop i slutändan. Att saker och ting tar tid och att skynda långsamt och bygga grundligt. Gör en sak – inte en jäkla massa saker. Koka ned till kärnan och gör det bra. Då har man kommit jäkligt långt och då är det lättare att bygga nästa lager. Då finns ett fundament att bygga vidare på. Om det spretar och du är för otydlig på för många håll – får du motgång då är spelarna snabba på att utmana dig som ledare.

När klickade den lärdomen i för dig?
– Det är inte ett moment där det klickar. Det är lite hela tiden under resans gång. Du lär dig alltid något nytt och får erfarenhet i hur kan hantera olika personer, grupper och vad som krävs i de tusen olika situationer du kan ställas inför. Var trogen dig själv som ledare, gör det inte för att tillfredsställa yttre personer. Vet vart du ska och ha något att tro på för att det ska bli effektivt. Sedan jobbar du utifrån det för du blir mer robust och trovärdig i det du ska göra. Det är nog en nyckel så att du inte blir populistisk, då går man lätt vilsen i det.
Populistisk i förhållande till intern eller extern opinion i en förening?
– Både och. Man kan tycka att man ska träna mer eller mindre, det kan vara fel färg på västarna eller fel spelsätt och det är medier, supportrar och styrelse. Det finns massor av åsikter. Fotboll är världens största sport så alla tycker sig kunna och vara expert. Det är härligt, men där måste man vara stark och veta vem man är, som människa och yrkesman.

Vilken del av tränaryrket upplever du uppmärksammas för litet? Är det någon del som är underskattad?
– Underskattad vet jag inte. Ibland skulle jag nog vända på det. Ibland ska du inte överskatta en tränare.
– En tränare börjar antagligen sin tränarkarriär av ren glädje. Sedan är det tråkigt att se tränare som hamnar snett resultatmässigt. De är ändå människor. Det finns en mänsklig aspekt i extremt utsatta yrken som jag tycker att man ska ha respekt för. Det är en resultatbransch, men det ska inte gå för långt.
Blir det i allmänhet så att om en tränare får mycket skit för att det går dåligt, så uppfattar omgivningen att det helt enkelt ska vara så? Att man rycker på axlarna åt det?
– Ja, en norm… Speciellt kanske för orutinerade tränare som hamnar i en sådan sits. Jag har varit med så länge så jag vet vad det handlar om – inga konstigheter. Men att se tränarkollegor som är yngre och hamnar fel tidigt i sin karriär och att se vad det faktiskt kan göra med en människa. Då kan jag som kollega ta ett steg tillbaka och titta på människan och värdesätta de sakerna mer. Alla tränare gör sitt yttersta, de lägger ned extremt mycket tid, så ha förståelse för de människorna.
Hör du av dig till tränarkollegor som hamnar i sådana situationer?
– De som jag har en relation till. Jag är ganska privat och har en tajt sfär, så jag är inte alltid så utåtriktad.

Inspirationskällor:

På din första presskonferens med HIF fick du frågan om vilka tränare som du inspirerats mest av under din spelarkarriär. Du nämnde några stycken (Olle Nordin (IFK Norrköping], Tommy Söderberg [landslaget], Özkan Melkemichel [Syrianska] och Erik Hamrén [Aalborg], reds. anm.) Hur mycket betyder de i din tränargärning?
– Det är som alltid av alla människor, det är något drag man beundrar eller tänker att ”det där vill jag lära mig mer av”. Man tar vissa delar där det passar bra in på mig. ”Han eller hon är duktig på det, hur kan jag bli lika bra som han eller hon är på det?”.
Vilka egenskaper hos de här tränarna var det som du uppskattade?
– Söderberg till exempel är en extremt varm person. Han har en aura som fångar rum, grupper och individer. Jag tror aldrig att jag hört någon säga något negativt om Tommy Söderberg, han är en fantastisk människa på det sättet. Man ville verkligen slåss och kriga för honom. Och då blir det så här: ”Hur kan jag, Klebér, skapa någon form av det, så gott jag kan?” Utan att vara falsk mot mig själv, så att jag är trovärdig.
– Olle Nordin var extremt strukturerad, det var ordning och reda till ytterlighet. Fyrkantigt, men en struktur som en grupp visste om och en grupp som blev effektiv utifrån en bra struktur. Sedan är det en fråga om hur långt man ska dra den strukturen innan man stryper individer och grupper.

Özcan Melkemichel var du assisterande tränare till i Syrianska. Det var i ett formativt skede av din tränarkarriär?
– Ja. Det var ledarskapet från hans sida (som inspirerade). Han hade en extrem passion för det han brann för. Man kan nå samma mål på väldigt olika sätt och man ska göra det som passar en själv.

Spelsätt:

När du bygger ett spelsätt i ett lag, finns det några givna grundprinciper som alla dina lag präglas av? Eller anpassar du dig efter den miljö som du verkar i?
– Jag skulle säga att jag anpassar mig till den miljö jag verkar i och bygger därifrån i förhållande till de egenskaper som finns, beroende på vart vi ska någonstans och vad som krävs: Att rädda ett kontrakt här och nu, att bygga något på längre sikt eller att vinna här och nu. Det är tre olika inriktningar som kräver olika saker även om man utgår från samma typ av grupp.
– Ser man tillbaka har jag haft en fyrbackslinje konsekvent. Jag har ”säkring” (av ledning) och då spelar vi med fembackslinje. Framåt vill vi formera oss på olika sätt utifrån de egenskaper som finns (i laget). Jag är inte låst på något sätt.
Men du föredrar en fyrbackslinje?
– Ja, bevisligen. Men det behöver inte vara skrivet i sten.
Av vilket skäl?
– Jag tycker att om du inte har rätt spelartyper kan det bli en tendens till att du blir baktung med en fembackslinje. Många säger ”trebackslinje”, men det ÄR en fembackslinje. Då ska du ha väldigt löpstarka spelare och ett framåtlutat och dominant lag. Annars kan det bli utmaningar i presspelet.

HIF:

Finns det något lag i Sverige eller i världsfotbollen som du tycker påminner särskilt mycket om hur ditt HIF spelar?
– Pass. Jag är inte så insatt i alla lag att jag kan säga något. Men någonstans vill vi ha fart och fläkt. Det har vi alltid velat. När jag kom till HIF identifierade jag att vi saknade fart i laget, så vi ville ha in fart i truppen. Vi kanske fick lite för mycket fart, till och med. Det är det vi försöker balansera till en matchbild, så att vi klarar att få en bredare pallett och klara flera olika typer av matchbilder. Det värdesätter vi väldigt hårt. Vi vill ha en kontroll (på bollen, reds. anm). Men man ska inte ha kontroll för kontrollens skull – utan i slutändan för att skapa så många målchanser som möjligt. Hur gör vi det? Det är en kvalitetsfråga som gör det hela komplext, därför att det är få lag som är så kvalitativt överlägsna i en serie att man kan diktera hur man skapar systematiskt gång på gång. Utan det är olika sätt (att anfalla på), och då vill vi ha bredden att göra det på olika sätt.

Var det den stora förändringen när du kom till HIF, att få in farten?
– Vi jobbade med det. Sedan blir det att man släpper spelarna fritt och då sätter de gasen i botten och då går det undan. Det blir ett karaktärsdrag av det material vi har, mer än att jag sagt att vi ska göra ”si” eller ”så”. Spelarnas egenskaper och karaktär ska vi som ledare förvalta, mer än att faktiskt skapa. Vi kan inte säga till en långsam spelare att springa snabbt, eller till en som har dålig kvalitet att dribbla tre man. Utan vi får arbeta med det material vi har.

Under förra året fanns det en stark igenkänning när man tittade på HIF. Man visste att ”ungefär så här kommer de att göra”, man såg någon slags linjer i det. Känner du att ni lyckades i det avseendet?
– Det tycker jag. Det har med vår struktur och vårt sätt att jobba att göra. Det är viktigt att vi känner igen oss, oavsett vart vi är. Då blir det ett rörelsemönster som alla elva på planen, alla 22 spelare man har, kan synka med och få ett ”flow”. Och därifrån bygga självförtroende och maximera sig istället för att spela fritt. Det finns en styrka i att spela fritt: Man blir väldigt svårläst. Men den negativa sidan av det är att det blir väldigt skört. Du kan vinna en match med 4–0 och förlora med 7–0 i en annan. Det är inget jag önskar. Du vill ha en stabilitet, en kärna någonstans.

Att den kom på plats så pass fort är inte helt lätt?
– Det är viktigt för mig att sätta det och jag tycker att det arbetssätt vi har med teori, arbetsmetod och att få in alla – det brukar sätta sig. Sedan är det upp till spelarna att lära känna varandra. Det är magin. Man kan ta spelarna och gruppen till en viss nivå, men för att det ska bli riktigt bra måste de ta nästa steg själva. Överskatta inte oss ledares förmåga i det. Det är spelarna som gör det. Man säger till spelarna att det är ”ni själva som kommer att göra er bra”. ”Vi är här och guidar er genom resan, men det är ni som lägger ned jobbet. Ska det bli riktigt bra måste ni gnugga det där extra”. Det finns ingen tränare som sagt att ”gör ni den löpningen så kommer ni ut i Europas stora ligor”. Spelarna måste själva vara nyfikna och ta det där sista steget.

Känner du att den nyfikenheten finns i den här gruppen?
– Ja, hos vissa mer än andra. Så är det i alla grupper. Man ska vara nyfiken att faktiskt våga misslyckas och utforska ny mark. Vi kan till exempel (hypotetiskt) ha en forward som gör 15 mål, men som går på 70 procent. Då är jag kanske mest grinig på den spelaren, därför att han inte är nyfiken. Han utforskar inte. Hade han bara maxat sig själv hade han varit någon annanstans. Kontra en spelare som inte fått spela en enda minut, men som jag är superstolt över för att den individen har gör sitt max, han testar och försöker. Vi försöker maximera det och behandlar individer efter sina nivåer. Det är något vi pratar om:”Vi kommer att behandla er olika och kräva olika saker av er”.

Det låter som en klassisk fråga om att en ledare vill att gruppen utnyttjar den talang som finns och att den enskilde med talang gör det han kan med de verktyg han givits?
– Ja… Men är du nyfiken kan du skapa nya verktyg. Då når du nästa ”level” i saker och ting. Vissa spelare är som svampar, det är väldigt tacksamt att jobba med dem. Du kan bara slänga på nästa sak och nästa sak. Andra spelare har du gett facit till – ”gör du den här övningen så kommer allt att bli bättre”. Men individen gör inte det, utan ligger bara på sin nivå. Vissa måste man tvinga dit, men du kommer bara ”so far” med att tvinga. Och återigen – det beror vart du är någonstans. Vad är uppdraget? Vart på säsongen är du? (Det kan avgöra om) det blir mer av att tvinga snarare än att stimulera vissa saker.
Du blir särskilt nöjd som tränare när den polletten trillar ned hos någon?
– Då blir man glad. För det är det vi jobbar för. Vi är där och vallar, men vi är bara ett stödhjul. Vi ska inte överskatta vår roll. Det är återigen spelarna som gör jobbet. Jag har sagt till spelarna att se till att utnyttja all kunskap som finns där, att utnyttja det så mycket som möjligt.

Foto: Bildbyrån (Mathias Bergeld)

Ebrima Bajo om glädjen – och tårarna – när han fick kontrakt med HIF