Joakim Persson om tiden efter Horsens och vad som lockar i framtiden – ”Det ska finnas en ambition och en vision”

I ett års tid har Joakim Persson gått utan tränaruppdrag. Men ändå fått lön av sin klubb Horsens som arbetsbefriade den skånske profilen när nya ägare kom in i bilden våran 2024.
Nu är han snart redo för nya uppdrag.
Frågan är – var?

På Landskrona BoIS träningsläger i spanska Salou smyger Joakim Persson in. Han möts upp av BoIS sportchef Billy Magnusson som tagit med ett par stockar snus.
Persson, som delar av året bor i familjens bostad bara några kilometer från anläggningen, spricker upp i ett leende.
Snuset är kirrat. Åtminstone får någon månad framöver…

Det har gått ett år sedan Horsens valde att säga upp Persson, som då hade ett år kvar på kontraktet. Ett oväntat besked för många, efter att han i sin tränarkarriär lyckats fint i Ängelholms FF, Kristianstad FC och framförallt Varbergs BoIS.
När Horsens fick nya (amerikanska) ägare togs beslutet att göra om klubben på många sätt. En stor del av personalen byttes ut och för att göra en lång historia kort: Persson har varit bunden till sitt kontrakt med Horsen under ett års tid – men inte arbetat åt dem. En slags fallskärm för fotbollstränare löstes ut.
Under den tiden har han observerat och studerat mängder med fotboll från ett utifrånperspektiv.
– Jag körde 19 år i streck som fotbollsspelare och sedan har jag i princip 14 år i följd arbetat som fotbollstränare. Detta är första gången jag varit ledig på riktigt och det har inte inneburit att jag klättrat på väggarna… Jag har rest runt, tittat på andra lag och besökt kompisar utomlands i många olika klubbar. Jag har följt Taragona rätt mycket de perioder jag är i Spanien.
Hur har det påverkat dig privat? Har du hittat några andra livsstigar att trampa på under det här året?
– Första tiden ffick man tid att sätta sig ner och reflektera över vad man gjort framförallt i Varberg i fem och ett halvt år medan tiden i Danmark bara är att respektera de nya ägarnas beslut.. Därefter har jag funderat på detaljer som man kan göra bättre i framtiden. Nu när jag tittar på många klubbar i olika länder känner jag att jag inte har varit så snett på det…

Efter att, som tränare, arbetat för mindre klubbar har Persson reflekterat mycket hur de stora klubbarna organiserar sig. Vi kommer överens om att han varit på ”en årslång studieresa”.
– Vissa ställen har extrema organisationer som är helt otroliga! Jag fick delvis uppleva det Horsens. Själv har jag tidigare haft tre-fyra olika roller som tränare i exempelvis Varberg och att gå därifrån till Horsens som hade tio heltidsanställda bara för A-laget och 20 till akademitränare var en helt annan värld med helt andra möjligheter. Ta exempelvis det här med data och analys där allting mäts in i minsta detalj med massa siffror till höger och vänster.
– Samtidigt har jag reflekterat över att man inte alltid nyttjar de grejerna fullt ut. Jag kunde få en jävla massa siffror men frågade också personerna runt omkring mig: ”Vad behöver vi dem till – egentligen?”. Mina söner har också börjat med siffror ochen av dem nämnde att han hade 12,4 kilometer och 20 höghastighetslöpningar på en match. Då frågar jag mig direkt vad det faktiskt ledde till. Var det löpningar utan boll, ledde det till att skapa målchanser, var det pressekvenser där motståndarna tappade bollen – eller var det bara alibilöpningar runt omkring överallt?
– Ibland kunde jag som tränare delegera så mycket olika uppgifter till de andra i tränarstaben att jag kände mig arbetslös. Det var nästan så att man blev avdomnad för jag tittade så mycket på alla andra. Sedan ska man trycka på en knapp och gå igång när det brinner till. Sådant gillar jag inte. Utomlands kan det ofta vara två tränare som sköter träningarna och allt det praktiska och så har man en manager som kliver in i vissa taktiska delar eller särskilda moment.

Persson indikerar att han trivs bäst med att vara involverad mer i detaljarbetet och det traditionella svenska sättet att leda ett lag.
– I mina klubbar i Sverige har jag haft spelare som jag kört till och från flygplatser, jag har handlat i affärer med dem och även haft dem boendes hemma hos mig…
Vad händer under 2025 nu då? Ska du tillbaka in i tränarbubblan så fort du kan eller ska du sadla om och bli mäklare på spanska solkusten?
– Jag känner inte att jag är färdig med fotbollen. Det har varit jävligt skönt att vara ledig den här tiden och jag har samtidigt hållit mig uppdaterad i branschen. Sedan vet man aldrig om det tar ett eller två år innan det dyker upp någonting intressant. Nu fyller jag snart 50 och då har man ju blivit lite kräsen. Det måste vara en utmaning som är rolig att ta sig an. Jag har gjort småkklubbsgrejerna med ”Vi-mot-världen-känslan”. Nu skulle jag nog lockas av en klubb som tydligt uttrycker ett mål om att den ”SKA gå upp” eller ”SKA etablera sig i toppen av en liga”. Det ska finnas en ambition och en vision!
Ser du dig själv i Landskrona BoIS, där du spelade dina sista aktiva år mellan 2007-2010, någon gång i framtiden? Kanske när de ska etablera sig som ett allsvenskt lag?
– Det är väl ingenting jag tänker på just nu. För mig är det viktigt att det är en klubb som verkligen vill någonting. Med Varberg gjorde jag någonting som blir svårt att toppa. Skulle en klubb säga ”Vi ska vinna Ettan och sedan ska vi vinna Superettan” så skulle en sådan utmaning locka. Det gäller även utländska klubbar. Just nu är jag mitt i en process med en utländsk klubb som har dessa ambitioner och det skulle vara en otrolig utmaning för mig om man får den möjligheten.
Avslutningsvis, hur ser den närmsta tiden ut för dig civilt?
– Jag och familjen ska vara kvar här i Spanien några veckor till. Sedan firar jag och frugan tioårig bröllopsdag i början av april och dagen efter fyller jag 50. Det ska vi INTE fira på Skatteverket i Sverige, haha, utan det får bli veckan efter.

Ekmarks tio punker efter BoIS förmiddagsträning i Salou: ”Jocke Perssons snusbeställning och PPP”