BoIS-dokument inifrån: Tino Capotondis dagbok från lägret i Salou

Landskrona BoIS mittfältselegant Tino Capotondi fick uppdraget att skriva en dagbok under hela lägervistelseni Salou.
Och som han levererade.
Läsdagboken -i sin helhet – nedan.

Dag 1. Onsdagen den 19 mars 2025
Klockan 08:00 skulle bussen gå från Landskrona IP. Vår annars så omänskligt punktlige chaufför Eddi kom ett par minuter sent för en gångs skull. Sedan jag kommit hit till BoIS är jag väldigt imponerad av Eddies körning, aldrig känner man av en skarp kurva eller en hård inbromsning. Faktum är att idag kände jag inte av någon inbromsning alls. Obemärkt hade vi kört in de förlorade minuterna.

Lagets Malmöbor hoppade på bussen i Hyllie. Svante hade av denna anledning bett mig plocka med en del av hans material från omklädningsrummet. Målvakter är de värsta materiallirarna. Svantes väska tror jag vägde dubbelt alla andras. Av denna anledning har jag försökt få honom att börja med golf. Tro det eller ej så vägrar han just av samma anledning jag tycker han passar för det, det är en materialsport.
Jag undrar om det finns en korrelation mellan mängden utrustning i en sport och mängden bortförklaringar idrottarna använder. Det är därför fotbollsskor får så mycket skit, det är den enda utrustningen vi använder. Varje gång någon skjuter snett kollar denne ner på skorna, undersöker om en dobb trillat av eller liknande. Ja, vi har ju benskydd också. Men om du skjuter snett och sedan kollar på dina benskydd har du större problem än materialet.

I kön till säkerhetskontrollerna började jag fundera på just säkerhet, och därav också på om det var en bra idé för mig att skriva en dagbok för Skånesport under denna resa. Vanligtvis när Ekmark vill att man ställer upp på något är det intuitiva svaret ”nej”. Han sa imorse att han ”råkat” boka samma flight som oss, och därför åker med både på bussen och flyget.
Hittills har Ekmark och resten av laget gått runt som två magneter med pluspolerna riktade mot varandra. Där har jag kanske en anledning till att inte ställa upp på detta.

Vårt senaste tillskott Hampus är med på resan. En lugn och go jätte. Jag minns Hampus från ett par möten i division ett. Vid ett tillfälle gruffades vi efter någon duell. Jag vart arg och knuffade honom med all kraft… och studsade själv bakåt. 
När flyget satte av på startbanan tänkte jag igenom en sista gång ifall att jag glömt något. Varför tänkte jag på det just då egentligen? Lite sent kan jag tycka. Stämningen var god på planet i ca 10 minuter, sedan slocknade dm flesta in i lätt sömn.

Det bästa med resor söderut i världen är att kliva ur flygplanet och bli omsvept av värme. Det var inte fallet nu. Gråmulet, regnigt och kyligt i luften. Det blåste till och med lika mycket som uppe på kullen mellan hål 3 och 4 på Erikstorp. 
Efter flyget väntade ytterligare en timme buss till Tarragona. Det finaste med denna bussresa vill jag minnas var TV:n som satt upphängd i taket. Den var inte större än dagens Iphones, och skärmen var fastskruvad med två skruvar rakt genom glaset.
Det senaste som visats på denna TV måste vara reklam för Sun-Trip charter, daterat 1975. Nu måste jag avsluta dagens avsnitt några timmar tidigare än vanligt, då ett gympass och sen middag väntar. Medioker start, men fortfarande höga förhoppningar och goda energier inför resten av veckan. Vi Hörs!

Dag 2. Torsdagen den 20 mars 2025
Förutom att min säng knakade varje gång jag vände mig om fick jag en bra natts sömn. Det blåste konstant utanför fönstret, och väggarna är inte tjockare än att samma träplanka är innervägg på ena sidan, och yttervägg på andra. Det vart rätt kallt under natten, och i klassisk sydeuropeisk stil har vi endast lakan som täcke. Halva laget kom till frukosten med lila läppar.

På frukosten fanns ingen gröt, men fem olika sorters korv, bacon och skinka. Är detta medelhavsdieten alla kostrådgivare föreslår? Processat kött. Ja okej, det fanns lite annat också. Till exempel: Äggröra, kokta ägg, stekta ägg, och även en omelett med grönsaker i. 
Vår danske läkare Kim dök upp på frukosten, efter att ha rest ner sent igår kväll. Jag tror att han packade sin resväska på rena fördomar om Spanien. Han dök upp i shorts och t-shirt fast att det fortfarande blåser kallt och är gråmulet.

Under tiden vi värmde upp tog han ett snack med laget och informerade om någonting, men jag förstod inte vad han sa. Och det gjorde dm andra som satt där och nickade medan han blandade danska, skånska och svenska fritt. Vi cyklade upp till fotbollsplanerna. Uppe på en kulle mötte en mycket grön och fin gräsmatta oss. Planen var kantad av en trevlig läktare, med omklädningsrum och gym under. Stolarna i avbytarbåsen hade riktigt mjuka och fina dynor. Blir man bänkad inför en match, och sedan möts av sådana stolar försvinner mycket av ilskan snabbt. Jag kommer tyvärr inte avslöja vad vi tränar på. Men det var ett lagom första träningspass. Vi fick i gång fötterna och huvudet.

Lunchtime! De två i laget som äter mest är också de två minsta. Jag och Vincent satte oss vid bordet med två tallrikar var. Ingen av oss äter med kniv och gaffel, båda äter vi med gaffel och gaffel. Med en intensitet som om någon ska ta maten från oss. 
 Mellan de två träningarna hade det varit skön att sova lite, men eftersom Xavi mer eller mindre bosatt sig hos mig och Kofi fick vi ingen ledig stund. Jag klagar inte, han är en naturlig komiker.

Första heldagen avslutades med ett gympass. Vi cyklade tillbaka till träningsplanen och använde gymmet där. Nu är benen lite möra, och det är bara början. 
På middagen tog Allen täten som den förste av de nya spelarna att stämma upp i sång. Ironiskt nog sjön han ”ååhh vilket vackert väder” och vällde otur över oss inför morgondagen. Efter Allen klev Albin upp på scenen. En modig start av två ynglingar, men ribban är inte satt jättehögt för efterkommande sångare senare i veckan.

Dag 3. Fredagen den 21 mars 2025
Denna morgon väcktes jag av en myra i örat. Jag jagade myran med fingret, från halsen upp bakom örat och sedan in i örat. Som tur är sov jag med öronproppar, så det fanns ingen flyktväg för honom in i hjärnan på mig.
När jag sedan skulle på morgonens toabesök blev jag stoppad av en nybyggd myrväg från sovrumsdörren, in på toaletten fram till duschen. Det jag inte får ihop är hur myrorna har vuxit i antal sedan vi flyttade in? Är det inte lättare för dem att ta över huset om vi inte bor här? Vi måste nog sluta äta honungsnötter i sovrummet.

Kofi informerade mig om att jag hade pratat i sömnen i natt. Jag frågade vad jag hade sagt. 
”Det var något annat språk.” svarade han. Synd tänkte jag, det var säkert nåt smart.

Veckans första videogenomgång väntade efter frukost. Därefter klev vi in i gymmet och påbörjade individuella förberedelser inför träningen. Genom de stora glaspartierna, som ramar in det fräscha gymmet, kunde vi se hur ett regnoväder samlades för att sedan med ofelbar tajming falla ner precis när vi skulle cykla till träningsplanen. Cyklarna saknar stänkskydd, min rygg vikarierade.

På lunchen gjorde Bois-podden, samt lite andra partners och engagerade, entré. I samband med detta förändrades också vädret till det bättre, men det ska dem inte ta cred för. Ett gäng satte sig direkt i solen med varsina Estrella. Jag tror det gjorde ett par spelare lite avundsjuka.
Eftermiddagen bestod av ett tajt schema, först hälsokontroll med Kim, sedan individuell videogenomgång med Amir. Därefter en intervju med Bois-podden. Grabbarna på podden informerade om att det bara skulle bli en ”kort” intervju. Mitt mediavärde har sjunkit. Jag klagade hos Billy, han svarade ”Görrr lite mjåål då.”

Kvällen avrundas nu med lite Afro-beat på högtalaren i vår stuga, bra vibes och optimism inför återstående dagar med 17 grader och sol. Imorgon blir det två mördarpass på fotbollsplanen. Jag kommer inte att ha mycket att berätta för dagboken efter det. Jag vet redan nu vad jag kommer skriva: ”Hej, jag är trött… som fan.”

Dag 4. Lördagen den 22 mars 2025
Jag sov gott i natt efter fortsatt dominans i sällskapsspelet Maffia igår kväll. Maxmed fick ännu en kväll gå tillbaka till sin stuga och omvärdera sina strategier.
Vi vaknade extra tidigt i och med att hela dagens schema var tidigarelagt en timme. Frukost 07:30, video 08:15. Den innan rätt så halvdöda, gråmulna och smått klaustrofobiska känsla på resorten har nu omvänts helt. Tillsammans med solen har även fler människor krupit fram ur sina stugor. Musik spelas från olika bungalows och de små promenadvägarna har fyllts upp med solstolar, stoj och skratt. I samband med att UV-indexet gått upp har vi även kunnat skymta Victors bara överkropp oftare och oftare.

Vid konstgräsplanerna nedanför ”arenan” där vi tränar var det idag mästerskap i Quaddball, eller Quidditch som det också heter. Sök upp det om ni undrar vad det är… eller nej förresten, sök inte upp det. Quidditch är en idrott skapad utifrån J.K. Rowlings bokserie Harry Potter. Jag kommer inte göra någon ingående beskrivning av hur det går till, eller för den delen hur det ser ut, när vuxna människor springer runt med fiktiva kvastar mellan benen. Det jag kan säga är att jag endast sett en av Harry Potter filmerna, och jag ser hellre alla de andra sex, än börja spela quadball.
Okej, jag kanske är lite onödigt hård. Det såg ändå skoj ut, och det skapade god stämning på hela anläggningen.

Idag var träningen på förmiddagen som utlovat mycket intensiv. Vi fick sällskap av våra hitresta partners, vilka vid tillfällen skickade ner lite applåder från läktaren. Spelsugna var dem också. Knappt hade träningen blåsts av så var dem nere på planen, lånade skor av spelare och sköt straffar på målvakterna.
Det vart tyvärr inte mycket applåder tillbaka.

Eftermiddagens träning var ändå den som tog priset. Coach tog fram kaveln och manglade oss i 1,5h till. Det var nog också den intensivaste träningen sett till vinnarinställning och fight. Sista 30 minuterna sprang samtliga spelare på bränslereserverna, och stundtals var det mer brottningsmatch än fotboll. Jag har aldrig varit så arg efter en förlust på träning, samtidigt kan jag inte ogilla kampen vi hade. Det kommer inte bli kul att möta oss på när vi tävlar på detta sätt.
Rassa måste sett att jag var förstörd när jag med tomma ögon stirrade rakt ut i ingenstans. När han frågade hur läget var stammade jag bara ut luft som svar, och föll sedan energilös till marken. Han ska ha ett tack för att ha burit mig av planen, både fysiskt och psykiskt.

Vi hade fått till oss i början av veckan att ingen skräpmat var tillåten, men ”på lördag får ni äta vad ni vill”. Vi gick förbi godsakerna på lunch och middag varje dag med suktande ögon, fram tills denna efterlängtade lördag. Det borde vi kanske gissat, men självklart såg allt mycket godare ut än vad det var. En hel veckas väntan slutade med oätna tårtbitar på samtliga tallrikar.

Dag 5. Söndagen den 23 mars 2025
Att få upp kroppen ur sängen idag var som att dra bort en klisterlapp från en petflaska. Hur jag än försökte var halva kroppen kvar i sängen för resten av dagen.
Vi hade fått ledig förmiddag och därav tog de flesta sovmorgon. Jag, Lingo (Emil Lindman) och Bruze hade bestämt oss för att cykla till en golfbana en knapp kilometer härifrån och spela lite. När vi spanat in banan två dagar tidigare var vi helt säkra på att vi skulle vara de enda besökarna dem senaste 6 månaderna. Dels har det ju inte varit säsong, dels bestod banan bara av korta hål vilket inte brukar vara prioritet för riktiga golfare.
Nu säger jag inte ”riktiga” golfare bara för att jag är arg på alla 80 pensionärer som intog banan i en episk turnering, precis i tajming med att vi tänkt spela. Jag trodde bara inte att denna plats lockade, med tanke på standard och geografisk plats. Det var fascinerande att se äldre spanska gubbar, klädda för att gå ner på torget och tjöta lite med grannarna över en kopp kaffe och cigg, med fysiken till synes anpassad för samma ändamål, svinga järnklubborna både rytmiskt och med precision. Det var en gubbe som hade chinos med pressveck, bälte och pike, men han passade inte in.
Jag, Lingo och Bruze fick placera oss på rangen och vänta 2 timmar tills turneringen var slutspelad. Det var roligt det också, och allt som allt vart det ändå en lyckad förmiddag. Ja juste… tills att jag senare noterade en röd bränna på hals, näsa och nacke. Wesström var snabbt framme och poängterade att han nu inte leder tävlingen: ”Sämst pigment i laget”.

Jag spenderade timmen efter lunch med att åskåda en tennismatch mellan lag Svante och Bruze mot lag Wesström och Marcus (i detta fall Pettersson). Det började jämnt, och jag skulle säga att Wesström chockade med några fina slag i början. Men mot slutet måste det varit den sammanlagda åldern som gjorde skillnad. Bruze avslutade matchen med att göra ett ballerinalikt 360-graders hopp och slå över bollen med ryggen vänd mot egen baslinje. Luften ur.

På eftermiddagen hade vi ett gemensamt strechingpass och sedan en bokad spatimme på relaxavdelningen. Ett mycket fräscht ställe med tre olika bassänger i olika temperaturer, Ångbastu, varmbastu, isbad och bubbelpool. Alla såg vi riktigt söta ut i våra badmössor, vilka vi var tvungna att bära. För att konstant ha ruljangs på folk med svettiga kroppar var hela spaet mycket fräscht. Det enda som tydde på motsatsen var att isbadet var ljummet.

Centralt i hela ”parken” eller då anläggningen som vi bor på ligger en fotbollspitch, volleybollplan, basketplan, padel- tennis- och minigolfbana. Varje kväll har denna plats varit fylld med liv och rörelse. Olika idrottslag och andra gäster som spelar fotboll, volleyboll eller bara hänger och snackar. Jag och Xavi tänkte att vi kunde spela lite basket, och gick till receptionen för att få en boll. Detta var endast möjligt mot 5 euro cash, som pant.
Det hade vi inte.
Jag försökte med att ge min mobil i stället, med argumentet att den var värd 200 euro. Xavi försökte med sina airpods, med argumentet att dem spelade bra musik. Ingetdera fungerade. Vi återvände tomhänta till resten av gänget, som stod och snackade med ett livligt gäng irländska rugbyspelare.

Dag 6. Måndagen den 24 mars 2025
Sista dagen, om vi inte räknar resdagen den 25:e.
Jag låg vaken halva natten av att en bil stod på tomgång och brummade utanför fönstret. När jag drog ur öronpropparna (jag tänkte gå ut och bråka med vem som nu lämnat bilen där) insåg jag att ljudet kom från en fläkt bakom vår egen vägg.

En viss utmattning har smugit sig på och samtalsvolymen var inte lika hög idag som tidigare dagar vid frukost. Annorlunda sängar, mer träning, varierad kvalité på maten. Efter 5–6 dagar tar det ut sin rätt. Gissningsvis tar det ut sin rätt i mitt dagboksskrivande också. När jag skriver denna dag känns det som att jag har mindre att berätta, men troligtvis minns jag bara sämre när jag försöker sammanfatta.

De diskussioner som ändå fortfarande är energifyllda är mina och Vincents samtal om mat. Till lunch idag kunde man gå fram till kocken, välja mellan några ingredienser och be honom sätta ihop en pastarätt på beställning. Tre av ingredienserna var grädde, svamp och bacon, vilket fick Vincent att utropa ”Capo, ska du inte också ha Carbonara?”
Därefter hade vi debatt om varför jag strejkar från pasta med gräddsåser och vad som faktiskt ska ingå i en äkta Carbonara.

På eftermiddagen hade vi sista gympasset, ett ganska hårt sådant. Ingen fara på taket. Efter detta har vi två dagars ledigt innan de sista förberedelserna för premiären drar i gång. Som vi har längtat efter säsongsstart! 
Resten av denna sista kväll spelade vi kort.Jag och Cameron turades om att ta fast Maxmed när han ”tappade” kort på golvet, eller plockade fram extra ess ur fickorna.

Imorgon är det dags att åka hem. Hem till IP som står redo för fight om några dagar. Hem till Kaddo och Muren som fightats på egen hand denna vecka. Som vi har saknat er. Jag talar för hela laget när jag säger att ni var det enda som saknades på resan.

/Tino Capotondi

Ekmarks tio punkter från BoIS läger i Salou: ”Totalrelationsfotboll som gynnar alla”