Claes krönika: ”Du skriver ju aldrig om damhandboll…”

Det börjar grönska ute och temperaturen stiger på dagarna. Våren är en ljus och härlig årstid.
Våren innebär dessutom att matcher av verklig betydelse blir alltmer frekventa.

Serierna övergår i slutspel och kval.
Ungdomsturneringarna blir fler.
Och i USM närmar sig finalsteget, Steg 5.
Allt detta är helt könsneutralt.
Och det är bra.
Samma förutsättningar gäller oavsett.

Sedan jag började skriva krönikor här på Skånesport, har jag fått in lite önskemål om att skriva lite om damhandboll.
Det är dock svårt för mig eftersom livet innehåller mer än bara handboll.

Jag är väldigt intresserad av fotboll också.
Och av musik.
Böcker och poesi.
Träning, promenader och golf.
Mina nära och kära.
Trädgård, mat, dryck och socialt umgänge.
Listan kan göras längre.

Med det sagt så följer jag ändå damerna framfart mellan varven och det är två saker som sticker ut för mig.

Handbollstjejer är fantastiska atleter och utvecklingen går stadigt framåt när det gäller individuell skicklighet och fysik.
Antalet tekniska fel är understundom på en nivå där man misstänker bollallergi.

Under alla mina år som tränare fanns det några saker jag tryckte på mer än andra. Bland annat;
Den kollektiva viljan att göra varandra bra och underlätta för nästa spelare som skall få bollen.
Viljan att vinna tillbaka bollen när man har tappat bort den, särskilt av den som legat bakom bolltappet.
Att man skall hantera bollen som en värdesak att vara rädd om, eftersom motståndarna inte kan göra mål när det egna laget har den i besittning.

När jag ser vårt duktiga damlandslag spela, hör jag ofta kommentatorer och experter lyfta fram bra prestationer, men att de med en närmast kirurgisk skicklighet undviker att benämna de grova fel som görs.
Några av landets allra bästa spelare, gör tekniska fel på en nivå, som inte ens en generell b-pojkstränare hade accepterat.
Varför är det så?

Själv har jag utvecklat en allergi mot slarv och tekniska fel och jag har svårt att förstå varför det ser ut som det gör fortfarande.
När allt annat har blivit så mycket bättre.
Vad beror det på?

Jag kan ibland sjunka ner i djupa tankar kring hur man skulle kunna försöka att hitta en lösning på det, för det måste ju gå.
Då slås jag av insikten att det finns betydligt duktigare tränare än mig, som har försökt och som försöker råda bot på detta aber utan att lyckas.
Och så börjar jag tänka på vad det beror på.
Och så börjar det om från början igen.
Da capo, vill jag minnas att man sa i musikskolan .

I andra änden av spektrat har vi hur duktiga flera klubbar verkligen är.
Sju av klubbarna har också sitt herrlag på hög nivå och i fem av klubbarna är det damlaget som är flaggskeppet.
Imponerande föreningsarbete.

Att lilla Skara kunde vinna serien var ett välkommet och underbart trendbrott.
Att de kunde komma före Sävehof i tabellen är egentligen en otrolig bedrift.
Betänk att Skara är hälften så stort som Värnamo och tänk er sedan att Värnamo skulle vinna Allsvenskan före Malmö FF.
På den nivån är det.
Grattis alla inblandade i den bedriften.
Ett storartat arbete.

Att damföreningen Skövde HF omsätter dubbelt så mycket pengar som Hammarbys herrlag är en annan magisk bedrift. En bedrift många i handbollssverige borde inspireras av.
Göra studiebesök.
Det bor drygt 40 000 pers i Skövde och 1 600 000 personer i Stockholm.
Räkna på potentialen där..

Skuru är en annan klubb som gör ett suveränt jobb. Ständigt i toppen sportsligt och ständigt i botten av publikligan, detta pga för liten hall.
Det är inte många som får ihop de två parametrarna på ett så lyckat sätt.
Hatten av.

Sen har vi lilla Höör med 10 000 innevånare som år efter år är med och tampas om topp 4.
Runt H65 finns ett antal fantastiska eldsjälar och där har man haft samma tränare under många år. Vad som händer nu när kontinuiteten bryts återstår att se, men det förtar inte på något sätt udden ur det arbete som gjorts i klubben på senare år.
Imponerande är ett understatement.

I kvalet till Handbollsligan hade Lugis damlag en publiksiffra som var dubbelt så stor som herrarnas snitt och det är imponerande .
Sannolikt får laget sträcka vapen mot ett starkare Skövde, men ändå.

Norrlandsfönstret öppnas åter och Boden lockar med bra publiksiffror och långa bortamatcher.
Och när man nämner Boden.

Ettan, trean och fyran i tabellen är klubbar som inte har herrar på elitnivå i sin verksamhet.
Det ställer en mycket intressant fråga tycker jag.

Är det självklart bättre att ha både ett herrlag och ett damlag på elitnivå i samma förening?
Eller är det att föredra att ha det som i till exempel Skövde, där dam och herr är två olika föreningar?

Vilka fördelar har dam respektive herr på att verka i samma förening och vilka nackdelar uppstår i spåren av gränsdragningar mellan lagen och att lagen konkurrerar om samma publik och sponsorer.

Vilka fördelar har klubbar där klubbens representationslag är antingen dam eller herr?
När potentiellt känsliga gränsdragningar uteblir, där publiken slipper välja ifall de skall titta på damlaget eller herrlaget. När sponsorerna vet vilket lag de sponsrar och sluter upp bakom.

Men den frågan är så stor, så att den förtjänar en egen krönika. Nu blir det istället att sticka ut näsan i solen och njuta av färgerna som väcker bi, getingar, humlor och fjärilar till livs.
Fotosyntesen är ett härligt skådespel och saven stigen.
Den skall man inte missa mellan matcherna.

Njut vår gott folk 🙂