Max’Med om vägen till en startplats, inspirationen från ”Xavi” och rutinerna i Rosengård
Ibland spelar det inte så stor roll vilka spelare som startar en match.
Ibland har det väldigt stort symbolvärde och handlar om mer än att vara en av elva.
För Max’Med Mohamed var startplatsen mor Brage ett kvitto att hans slit under ett års tid gett belöning.
– Jag var inte nervös. Jag var redo!
När BoIS spelade 2-2 mot Brage i Superettans premiärmatch bestod nästan halva laget av spelare som aldrig startat en Superettanmatch: Marcus Pettersson, Alvarez Perez, Gustaf Westström, Xavier Odhiambo och Max’Med Mohamed. För de två förstnämnda var det debut på den här nivån. För de tre sistnämnda har det tidigare bara blivit en del inhopp.
Inte heller Hampus Näsström hade spelat i Superettan, men med tre allsvenska säsonger i ryggen räknas väl inte han…?
Max’Med hade nio inhopp i Superettan bakom sig. Han hymlar inte, människan verkar inte veta vad det är, med att starten spelade stor roll för honom personligen.
– Det betydde jättemycket för mig att få starta matchen! Efter ett drygt års slit… Jag har faktiskt blivit inspirerad av Xavis väg till sin startplats.
På vilket sätt då?
– Han blev petad, lånades ut, fick inte spela där, fick en massa skit hit och dit – men bet ihop och trodde på sig själv. Det är ”enklare” att göra den resan om man inte är ensam om att göra den. Jag har kommit Xavi väldigt nära tillsammans med Kofi Asare, samt Christian Stark och Cameron Street.
Xavi har i flera intervjuer lyft fram just Kofi Asare som en viktig person för sin utveckling. Max’med instämmer i att lyfta sin lagkamrater, men lyfter även sin egen personliga utveckling .
– Att komma in i gruppen var asenkelt. Mina lagkamrater är underbara. Då har jag haft ett större krig med mig själv. Lyckligtvis har jag flera vänner, inklusive Kofi. Men jag och Xavi har delat samma misär. Vi har gått igenom mycket för att nå dit vi är idag. Att vara 19:e man och inte ens vara en del av truppen under matchdagar stärker ju inte självförtroendet.
Känner du efter det senaste hundåret att det var värt det?
– Ja. Det var många tuffa enskilda stunder. Även nu i januari började jag fundera på om en utlåning hade varit det bästa för mig. Sedan fick jag en glimt av att jag åtminstone konkurrerade på allvar, även om de värvade in Markus Björkqvist.
En vecka innan träningslägret fick du, tillsammans med Sam Hegdahl och Ramy Al Kharky, en bestraffning för at ha förlorat en övning med 2-13 och inte visat någon passion. 45 minuters löpning runt runt runt planen.
Trodde du då att du ändå skulle kunna vara en startspelare i premiären?
Max’Med funderar.
– Nej, inte då…
– Det var efter Värnamomatchen, träningarna efter det och sedan lägret i Salou då det kändes allt bättre för varje dag.
Mitt i slutet av din månadslånga fasta?
– Exakt – och det var väldigt tufft för mig! Jag tappade mycket vikt efter passen.
Hur får man reda på att man ska starta en match? Kommer det ett SMS eller är det privat samtal eller står det bara på en tavla innan matchsamlingen?
– Det kommer såklart signaler på de sista träningarna och jag hade bara aningar fram tills ganska nära matchen. Tyvärr gick det inte riktigt lika bra som jag hoppats, säger Max’Med – som efter en riktigt vass kombination i första halvlek var ytterst nära att bli målskytt.
– Tyvärr var det små marginaler som gjorde att vi ”förlorade”. I andra halvlek fick jag lite problem med låret och jag hoppas att det här var ett steg för att verkligen växa in i det.
Om vi backar bandet till när du först kom till BoIS från Balkan i division två. Trodde du att det skulle bli enklare att nå dit du nu gjort?
– Nja… Framförallt tycker jag att det har varit väldigt mycket tuffare mentalt än fysiskt. Mycket har handlat om helt andra saker än fotboll. Hela livet blir annorlunda; det handlar om hur man äter, hur man sover, hur man hanterar motgångar och framgångar.
Du bor kvar hemma hos familjen i Malmö och har rum med tre bröder. Fungerar det bra?
– Jadå. Jag får min sömn! Min bröder är 14, 16, och 18. Jag är äldst och vaknar till och med tidigare än dem innan de ska till skolan. Mycket handlar om rutiner och jag trivs med mina.
Max’med lyfter fram en annan rutin:
– På tal om att hantera det mentala. Jag känner många äldre människor i området (på Rosengård) som hjälper mig mycket. Jag älskar att få råd av en äldre generation. Eftersom det är ganska få somalier som spelar fotboll är det engagerade att hjälpa mig nå eliten.
Ifjol matchades du in som sexa. I år är du mer av en åtta, om vi ska hålla på att leka Ajax. Var hör du hemma egentligen?
– Jag gillar verkligen flera saker i båda rollerna; dels att ha mycket boll och driva den framåt – men jag älskar verkligen att vara med och styra presspelet högre upp i banan. Kan jag driva boll och samtidigt vara delaktig i presspelet vore det optimalt. När motståndarna har boll kliar det i hela kroppen på mig! Det brinner till då och just samarbetet med Xavi i presspelet tycker jag fungerar allt bättre. Och vi vet hur Vincent är på planen… Han är bäst!
2-2 mot Brage var en match av 30. Vad känner du kring laginsatsen?
– Det var surt att förlora på det sättet, säger Max’med med inställningen att oavgjort ÄR en förlust.
– Men vi måste vidare! Nu är det nästa match. Jag vill fortsätta att utvecklas och bidra till assists och mål. Mot Brage kunde jag ha gjort mycket mer. Det kommer fler chanser.
Nu kanske du inte har lika mycket att bevisa och kan spela med lite mer förtroende i ryggen? Då brukar många spelare få en andra utvecklingsvåg. Kanske händer det med dig också?
– Jag har förstått supportrarnas kritik. De har såklart undrat vad de ska med en division två-spelare på bänken till. Men det kommer fler matcher där jag kan få visa upp mig med tränarnas förtroende i ryggen och just det är nog viktigt när jag tänker på det. Nu när fastan dessutom är över kommer jag få lättare att återhämta mig och orka mer på planen.
Mer om BoIS i senaste avsnittet av Skånesports Podcast.
Lyssna i din poddspelare eller i spelaren nedan. Direktlänkar: Spotify, Apple Podcasts, Podbean.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
