Claes krönika: ”Äntligen en debatt – som jag har längtat”

Våren är här med ljusare och längre dagar.
Klorofyllen skapar färgprakt för vissa och pollenallergi för andra.
Hela årstiden signalerar #tur #otur och många blir på gott humör.
Inte alla dock.
Vissa lider, gnäller och förfasar sig.
Människors humör är lite som årstiderna.
Jag gillar det.
Mest gillar jag vår och sommar.
Men för att verkligen uppskatta dem, så behöver man lite höst och vinter mellan varven.

I handbollens värld har det uppstått något så ovanligt som en debatt.
Det är faktiskt kors i taket på den.
Friskt.
Nästan lite oväntat, men ack så välkommet.

I händelsernas centrum står en gedigen granskning av och om handbollens ungdomsverksamhet. Detta i samma anda som Patrik Brennings bok ’Så vinner vi igen – att utveckla talanger i svensk idrott.’

I ena ringhörnhörnan står Handbollskanalen, som har fördjupat sig och gjort en gedigen research och mängder med intervjuer med välkända namn.
https://handbollskanalen.se/tag/bast-eller-flest/

I den andra ringhörnan står en Rasmus Andersson som skriver för Svenska Fans.
Han menar att det är pseudovetenskapligt och en ideologiskt färgad partsinlaga, där slutsatsen var klar redan innan det första tangentnedslaget hade hamrats in.
https://www.svenskafans.com/handboll/handbollskanalens-granskning-en-megafon-for-den-sjalvutnamnda-eliten-679691

Folk engagerar sig och kommenterar i kommentarsfält på sociala kanaler.
Folk snackar i hallar och på kanslier.
Ordföranden i Handbollförbundet Väst, Mattias Nord skriver en mycket läsvärd krönika i ämnet, där han försöker balansera mellan hötapparna.
https://svenskhandboll.se/hf-vast/nyheter/nyheter/2025-04-01-mattias-nords-kronika-hur-skapar-vi-motivation-och-mojligheter-for-juniorer-att-satsa-vidare-pa-sin-sport

Besvikna anhöriga skriver en väl underbyggd partsinlaga om Sävehof.
https://handbollskanalen.se/ovriga-sverige/insandare-elit-pa-bekostnad-av-bredden-en-annan-bild-av-savehofs-akademi/

Sävehof svarar med en väl underbyggd partsinlaga, som de avslutar med att de inte vill kommentera, det man just har kommenterat.
https://handbollskanalen.se/ovriga-sverige/ik-savehofs-svar-pa-insandaren-elit-pa-bekostnad-av-bredden-en-annan-bild-av-savehofs-akademi/

Debatten känns som att äntligen släppa igenom lite tvärdrag i ett unket och instängd rum.
Vissa gläds av syretillförseln och piggnar till.
Andra vill dra igen fönstren igen, eftersom draget känns i nacken och att det finns risk att man blir förkyld. För att inte tala om bronkerna..

Jag känner mig lite som en ko.
En ko på Wapnö Gård som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladugården.
Och kor är snälla, det är jag också.
Jag har därför försökt snälltolka allas inlagor, just därför att det är positivt med en debatt.
Olika åsikter är sunt och välkommet.

Extremt tillspetsat kan sägsa att Handbollskanalen påvisar det som alla redan vet.
95% av alla som börjar med handboll når aldrig eliten.
Är det rimligt att verksamheter huvudsakligen bedrivs för de 5% som gör det?
Hade de fem procenren blivit lika bra ändå, även om vi la större fokus på de 95 procenten?

Det är bra med så många som möjligt så länge som möjligt säger alla.
Det är bra att våra unga inte specialiserar sig för tidigt.
Att klubbarna i större utsträckning anstränger sig för att behålla fler.
Att utveckling tar olika lång tid osv osv.

Rasmus Andersson menar att dagens unga är bortklemade och curlade och att de ger upp vid minsta motstånd. Att ens andas kritik kan få de unga att vilja lägga av.
Slutar de så är det tränaren det är fel på.
Till det har vi föräldrar som oönskat lägger sig i.
Föräldrar med egna agendor för just sina barn.
Olika typer av nepotism.
Jag uppfattar det som att Rasmus vill driva på hårdare.
Lite svinn får man räkna med.

LUGI och Sävehof har både fått möjlighet att beskriva sina fina verksamheter.
LUGI och Sävehof har båda fått en släng av sleven.
Parallellen mellan dessa klubbar är att de är anrika och så kallade elitklubbar.
De basunerar båda ut att de har större kullar än de flesta andra klubbar i landet.
De attraherar unga genom en bra verksamhet.
Ett säljargument gentemot sponsorer.

Det är också ett faktum att de med en bra verksamhet och större barngrupper ibland konkurrerar ut klubbar i närområdet. Och när 100 ungdomsspelare i en årgång, skall slåss om ett fåtal platser i elitlagen, så slås fler än 95% ut.
Vad händer då med dem?

Ser vi ett resultat av denna tuffa konkurrenssituationen på läktarna i Partille och Lund.
Har man skapat för många tappade sugar längs vägen?
Vilket ansvar har klubbarna för detta?
Desamma gäller för övrigt BP i fotboll.

För mig finns inget mer självklart än att det man sår det skördar man.
Allt är ett resultat.
Såväl när det går bra som när det går dåligt.
När man lyfter det faktum att alldeles för många slutar för tidigt.
Att många av dem försvinner från sporten helt.
Att detta sannolikt påverkar sponsorförsäljningen och publikintäkterna.
Då är det stopp.
Kom inte här och kom.
Vår verksamhet är mycket bra.
Det är som att Bagdad Bob har återuppstått.

För mig har Handbollskanalen gjort en viktig och bra granskning.
Rasmus Andersson har med en avvikande uppfattning väckt ett intresse i frågan.
Och alla som har tränat ett lag vet att det är vanskligt att försöka jobba med feedback av unga idag.
Att ungdomarna är känsligare numera och lättare tappar sugen.
Att föräldrapåverkan är oerhört ansträngande och att många tränare kompromissar med sig själva, för att tillfredsställa så många spelare och föräldrar som möjligt.
Nepotism och svågerpolitik finns i alla klubbar som jag någonsin har varit i kontakt med.

Alla vet att det är precis så, men det är inget det skall pratas om.
Jag ogillar det.
Jag avskyr skenhelighet och dubbla måttstockar.
Alla klubbar kan bli bättre på att ta hand om de 95%en som aldrig når eliten.
Alla vet det. Allt annat är en lögn.
Fram med en spegel.

Med det sagt så har vi en strålande talangutveckling i det här landet.
Vi har fantastiska landslag.
Fantastiska klubbar.
Fler än 150 tjejer och killar spelar som proffs i andra länder på grund av just det.
Att scouta från Sverige-Cupen, USM eller Handbollsligorna är billigt.

Men vad händer med de som blir kvar?

Varför är snittlönen i bandyns elitserie bättre än i Handbollsligan?
Varför lyfter inte omsättningen i klubbarna, när Handbollslandslaget AB går så bra?
Varför är det under stundom så glest på läktarna?
Varför lyckas ett dubbelmöte mellan två av Sveriges sämsta lag, skapa ett större medialt intresse än en slutspelsmatch i Handbollsligan?
Varför motarbetas entreprenörer i svensk handboll, när samma personer välkomnas och uppskattas av fotbollsförbundet och volleybollförbundet?

Stora delar av det etablerade handbolls-Sverige jobbar vidare, på samma sätt som man har gjort de senaste 30 åren och hoppas nu på ett annat resultat än hittills.
Felet ligger inte i metoderna menar man. Detta med en dåres envishet.
Felet ligger hos de som inte besöker matcherna, hos de som väljer att inte sponsra handbollen, hos TV-bolagen som inte vill sända, hos spelarna som ger upp för tidigt, hos föräldrar och anhöriga som förvinner när deras barn gör det, i föräldrar som tränar sina barns lag eller vem som helst utom de som har ansvar för verksamheterna som blöder spelare och pengar.
Allt är nån annans fel.
Kanske är det till och mitt fel som belyser dessa självklarheter.