Woll om HIF:s ohotade seger: ”Bevisat varför man sitter på läktaren istället för tränarbänken”

HIF vann med 2-0 mot ett starkt Västerås.
Skånesports Jakob Woll var på plats. Här skildrar han ingående och initierat matchen – och kommer fram till varför han sitter på läktaren, snarare än en tränarbänk.

Total dominans av HIF

Det var en pigg inledning från HIF som dominerade inledningen av matchen med etablerat spel på VSK:s sista tredjedel i flera långa anfall. Hemmalaget fick också utdelning på den fina perioden redan i den sjunde minuten då Wilhelm Loeper fick in ett inlägg till Adrian Svanbäck som tog ner bollen med knät och kunde dra in 1-0 bakom André Bernardini i bortamålet. Snyggt spelat, effektivt avslutat, välförtjänt HIF-ledning.

VSK försökte ta sig fram med långbollar och en del kombinationsspel på mittfältet. Det gick sådär och ledde ofta till onödiga bolltapp som istället gav hemmalaget stora chanser i omställningsspelet. Faktum är att HIF hade kunnat ha 2-0 med knappa kvarten spelad, fem minuter därefter BORDE Marcus Gudmann nog ha gjort ett mål till. Mittbacken tog en offensiv löpning och kom till ett läge som påminde om 1-0-målet, precis utanför VSK:s straffområde. Skottet gick dock tätt utanför målvaktens vänstra stolpe.

Gästerna kämpade med att ta sig in i HIF:s straffområde, men hemmalaget stod för ett genomgående resolut försvarsspel, även om VSK tilläts hålla i bollen mer och mer allt eftersom klockan tickade upp mot halvlek. Samtidigt tappade HIF något i intensitet och skärpa i passningsspelet, vilket innebar att de tydliga chanserna blev färre. Den spelmässiga dominansen från hemmalagets sida fortsatte dock under en dryg halvtimme, stundom var HIF:s insats fullkomligt briljant, innan matchen gick in i ett helt nytt skede. 

Hjärnsläpp från Gigovic

Allt gick alltså hemmalagets väg. Sen bestämde sig Ervin Gigovic för att brösta upp sig mot VSK:s Karl Gunnarsson efter att spelet blåsts av. Mittfältaren träffade i ansiktet och domaren valde att ta fram det röda kortet, vilket kanske kändes lite hårt. Däremot var det onödigt av Gigovic att hamna i situationen, och det är svårt att beskylla någon annan än spelaren själv. Utvisningen innebar att HIF skulle tvingas spela med tio man i knappa 55 minuter, plus tillägg, vilket bara förstärkte känslan att det var oerhört onödigt agerat. 

Vad som följde var en enorm spelmässig dominans av VSK som kunde flytta fram spelare till mer offensiva positioner och mer eller mindre bosätta sig runt hemmalagets straffområde. HIF försvarade sig frenetiskt och kunde effektivt rensa bort många farliga bollar. Problemet var dock att det inte fanns nog med hemmaspelare i offensiv position för att komma åt bollen, varför VSK-anfallen blev väldigt långa och slitsamma för HIF-försvaret. Hemmalaget försvarade sig med tio man i egen box och kunde hålla ut till halvtidsvisslan. 

Känslan i pausen var, åtminstone från min sida, att det skulle vara så typiskt HIF att stå för säsongens bästa dryga halvtimme – bara för att slänga bort den med en onödig utvisning. Man hade inte en syl i vädret efter att Gigovic skickats av banan. Till råga på allt valde man att byta in Jon Birkfeldt först i den 52:a minuten, vilket innebar att man brände ett av tre bytestillfällen. Jag satt mest och undrade vad man höll på med, men återigen fick man bevisat för sig varför man sitter på läktaren istället för tränarbänken. 

Chockartad utökning av hemmaledningen

Hemmalaget hade skapat en kavalkad av chanser i den första halvleken, men hade inte lyckats få in den där 2-0-bollen när man faktiskt ägde spelet. Visserligen såg man ut att hantera VSK:s betydande bollinnehav efter utvisningen bättre i den andra halvleken. Samtidigt var känslan från läktarhåll att HIF:s spel skulle behöva gå ut på att freda sig och på något sätt hålla i 1-0-ledningen trots manfallet. Men icke.

Bara två minuter efter att Birkfeldt kom in lyckades hemmalaget pressa sig till en hörna framför Södra Stå, till hemmapublikens stora jubel. Det blev en lång inåtskruvad boll mot nämnde Birkfeldt bortom målvaktens bortre stolpe. Mittbacken nickade ner bollen, som letade sig förbi ett antal spelare på sin väg, till Gudmann som kunde klippa till den för ett förlösande andra HIF-mål. Firandet med klacken blev såklart stort och det infann sig någon form av extas bland samtliga HIF:are på plats. 

Faktum är att det knappast var orättvist, VSK:s dominans av bollinnehavet till trots. Visserligen hade man inte skapat särskilt mycket i början av halvleken, men efter 2-0-målet fortsatte man att pressa gästerna. Det gav utdelning flera gånger om, inte minst då Benjamin Örn genom en vacker dribblingsräd tog sig in i offensivt straffområde och avlossade ett tungt skott som Bernardini räddade ut till en hörna. Även därefter skapade man ett antal mycket intressanta lägen, också sent in i matchen med många trötta ben i hemmalaget. 

Att inte ta chansen när man får den

Gästande VSK dominerade som sagt bollinnehavet i den andra halvleken och verkade komma allt närmare en reducering med kvarten spelad av densamma. Frånsett att den inbytte bjässen Jabir Abdihakim Ali träffade mer luft än boll flera gånger om, i rätt bra lägen dessutom, kom nog Jonathan Ring närmast målet från grönvit sida. Med ett tungt långskott träffade han precis ovanför ribban. Visst pustade nog många hemmasupportrar ut när det inte blev något av lägena, men samtidigt kändes det inte sådär riktigt nära för VSK. 

Under en lång period av halvleken försökte VSK febrilt hitta den där luckan, som logiskt sett borde finnas i HIF-försvaret, men lyckades egentligen aldrig. Istället fick man förlita sig mestadels på individuella vickningar som ledde till en del intressanta långskott, varav mer eller mindre samtliga seglade ovanför ribban. Med en kvart kvar av matchen lyckades man dock hitta in med ett inlägg som Brattberg räddade via stolpen. Några minuter senare kom man ännu närmare med ett tungt skott inifrån boxen som också räddades. 

Känslan var att man närmade sig en kvittering allt mer mot slutminuterna, kanske med anledning av att det så hårt kämpande HIF måste ha tappat en del energi efter VSK:s stora dominans rent spelmässigt. Trots att man rörde sig i allt fler intressanta ytor, och kom till skott närmare målet än tidigare, blev det inga dunderchanser för gästerna. De få chanser som HIF ändå tillät ledde ingenvart och därefter återstod i stort sett bara frustration hos gästerna. 

Segern kändes aldrig hotad efter resolut försvarsspel

Trots att man faktiskt skapade en del lägen även efter utvisningen var det främst i försvarsspelet som HIF utmärkte sig under den andra halvleken. Gudmann och Wilhelm Nilsson spelade på ett mycket resolut vis i mittförsvaret, samtidigt som hela laget sprang något oerhört för att täcka upp för manfallet. Även hemmamålvakten Johan Brattberg verkade säker idag och kunde dominera luftrummet. Han visade också upp ett fint lugn med bollen vid fötterna och det kändes som att han hade koll på läget mest hela tiden. 

VSK tappade en del onödiga bollar på mittplan, vilket gav HIF chansen att ställa om ännu fler gånger än vad man faktiskt gjorde. Istället för att försöka springa sig till ett ytterligare mål tog de offensiva hemmaspelarna istället sig tid att vända runt och hålla i bollen. Totalt sett stod man för en fin taktisk insats genomgående under matchen, frånsett de avslutande minuterna innan halvlek. Spelmässigt såg det också bra ut sett till förutsättningarna och det är långt ifrån omöjligt att dagens insats ger HIF den skjuts i självförtroende som man sett ut att behöva efter en skakig inledning på säsongen. 

Mot slutet försökte nog VSK få till ett ordentligt tryck mot HIF-målet, men utan några nämnvärda resultat. Gästerna såg märkbart stressade ut och hittade inte regelbundet in i straffområdet bakom, eller kanske snarare runt, HIF:s samlade försvar. Hemmalaget kunde slå långt och låta VSK försöka sig på mer eller mindre samma sak gång efter annan, samtidigt som minuterna tickade stadigt mot slutsignal. De fem minuterna som lades till matchen kändes bekväma för hemmalaget, vilket kan ses som ett stort underbetyg till det VSK som behållit stora delar av truppen efter fjolårets sejour i Allsvenskan. Snarare menar jag att det visar på en styrka i HIF som man inte upplevt tidigare under Superettansäsongen. Om man fortsätter såhär kan resan uppåt i tabellen gå snabbt. 

Känslan på plan och läktare

Hemmapubliken bjöd på ett tungt tryck, trots att det var långt ifrån slutsålt. Det var en uppenbart irriterad match lagen emellan och de gula korten hade kunnat vara fler, främst till gästerna. Södra Stå gjorde också sitt med en rad visselorkaner när domsluten gick emot hemmalaget. Dessutom skapades en stor ljudkuliss genomgående under matchen och känslan var att man gav HIF-spelarna den extra energin som behövdes efter utvisningen. 

Den där irritationen var ett återkommande inslag i matchen som kanske kulminerade när Lukas Kjellnäs fick en rejäl smäll mot foten efter ett avslut utanför straffområdet. Det var en riktigt hetsig situation även nere på planen då många spelare från båda lagen samlades, vilket också innebar att gult kort till gästerna efter en onödig eftersläng trots avblåsningen. Sett till hela matchen var det nog VSK som stod för flest tjuvnyp och sena tacklingar, inte minst i den första halvleken. Allt eftersom matchklockan närmade sig 90 minuter såg hemmaspelarna till att ta lite extra tid när chansen gavs, vilket såklart inte uppskattades av gästerna.

Trots att publiksiffran bara nådde 6000 personer, även om det med Superettan-mått är fina siffror, skapades en härlig inramning på matchen. Någonstans var det som att spelarna fick med sig publiken redan från avspark när man stod för en så fin spelmässig insats. När utvisningen kom såg Södra Stå också till att svara upp och hjälpa laget. Hela tiden gav man varandra energi och även om vinsten skedde nere på gräset har jag svårt att inte berömma även hemmapubliken för sin del i det hela.

Foto: Mauri Forsblom

Saarenpää efter HIF-segern: ”Glad att vi presterar den fotboll vi presterar”