Robin Asterhed om att överge innebandyn, agentdrömmen och bankvärlden för att bli fotbollstränare

Fotbollsvärlden är ologisk, orättvis och oförutsägbar. Klimatet påverkas av tillfälligheter och slump.
Som ett resultat av allt detta har Robin Asterhed tagit över som ny huvudtränare i Landskrona BoIS.
Mannen som planerade att jobba på bank, bli innebandycoach eller agent – men vars planer grusades av SVT:s VM-krönika från 1994.

En match.
En seger.
Robin Asterhed fick en perfekt start på sin nystart i karriären i Landskrona BoIS. Två pusselbitar som väldigt många bestämt säger passar perfekt ihop.
Uppdraget: att ta BoIS till Allsvenskan.
Han måste övervinna oddsen för att det ska lyckas. Men det har han gjort förut i just detta sammanhang, med IFK Värnamo. Men vi kommer till det lite senare.

Asterhed kom till världen 1987 och familjehemmet var placerat i Revinge By strax utanför Lund. Uppväxten ägde även rum i Södra Sandby och Lund.
Att det tidigt blev fotboll var ”pappas fel”.
– Pappa var väldigt intresserad av sport i allmänhet. Båda mina föräldrar jobbade hårt, men när vi levde upp ordentligt var det ofta när det var sport på TV.
Robin hittade snabbt till fotbollen, men även innebandyn tog upp mycket av tiden.
– Det var 50/50 mellan de sporterna och jag var väldigt aktiv i SödraDal (idag en del av IBK Lund).
Som fotbollsspelare insåg Robin snabbt sina begränsningar.
– Jag hade väl sex-sju matcher i Harlösa i sena tonåren. Men när jag flyttade från gymnasiet direkt till Högskolan i Halmstad för att studera ekonomi blev det inget mer fotbollsspelande.
En elittränare med studier i ekonomi. Har det varit till nytta eller har det mest lett till skulder?
– Mest skulder, haha. Men Mats Engqvist sa en bra sak till mig: ”Pluggar man på Universitet lär man sig att man kan lära sig saker samt får förmågan till kritiskt tänkande.” Så visst har jag haft nytta av min utbildning.

Asterheds far var själv plåtslagare och sedan bilmekaniker. Hans mor jobbade på Posten och MSB. Working Class heroes.
Vad sa dina föräldrar när du efter dina Universitetsstudier lade all logik åt sidan och sa att du, med medelmåttiga meriter från Harlösa IF i division sex, skulle satsa på att bli fotbollstränare?
– Båda har alltid stöttat mig!
När tändes fotbollslågan som format hela ditt vuxna liv så här långt?
– Det var SVT:s VM-krönika från 1994.
Va!? Det var det mest fascinerande och samtidigt logiska svaret på någonting jag någonsin hört!?
– Jag kommer ju inte ihåg någonting, bara några inslag och matchsekvenser, av själva VM-sommaren, jag var ju bara sju år då. Men VM-krönikan såg jag säkert varannan dag när jag kom hem från skolan ett bra tag efteråt. Då etablerades intresset för fotboll, säger Asterhed och minns med drömsk blick sitt slitna VHS-band i familjehemmet.
– Jag har kvar VHS-kasetten. Vi spelade sönder flera videoapparater, men kassetten höll.
– Det hände så otroligt mycket runt 94-landslaget. Det fanns en magi kring den turneringen. Det fanns så många små detaljer att fastna för och inte minst profiler som Romario, Stoickhov, Baggio, Rekdahl. Allt Albert Svanberg sa… Roger Ljungs mål mot Kamerun!
– Jag är intresserad av all idrott, men VM-krönikan var speciell. Jag tränade min brors lag i innebandy och tyckte mycket om att vara i den miljön.

När, och hur, blev fotbollen din huvudrätt på livets buffébord?
– Jag var mitt i mina universitetsstudier. En vän till mig som nyss hade tagit studenten hade sökt intill en idrottsrelaterad utbildning samtidigt som jag inte hade en tanke på att jag skulle kunna jobba i sportens värld. Jag såg ett jobb på någon bank framför mig. Min tydliga uppfattning var att om jag inte var tillräckligt duktig själv som spelare skulle jag aldrig kunna komma någonstans i elitklubbar. Men min vän, som pluggade sports marketing, sålde in utbildningen och jag tände till på alla cylindrar.
Asterhed hamnade i just den vevan på just en bank. På Färs och Frosta i Sjöbo.
– En eftermiddag där mailade jag till utbildningen, som egentligen stängt sin ansökan och vädjade om det möjligtvis fanns en chans att komma in där.
Det fanns det.
Så under något år dubbelstuderade Robin Asterhed både Sports Marketing i Båstad och ekonomi i Halmstad.
– Under den perioden lyssnade jag mycket på sådana här ”Du kan göra vad du vill-böcker”. Så jag intalade mig själv att gå för allt jag ville och då gick det efterhand upp för mig att jag kunde få en karriär i sportens värld.
– Ett av alla citat i de där böckerna löd ungefär ”Går du till din passion går du inte till ett jobb”.
Så ditt liv är format efter kylskåpsmagnetscitat. Sådana människor brukar ha ”Carpe Diem” tatuerat på skinkan också?
– Nej nej…

I Sports Marketing-utbildningen ingick praktik som en central del.
Asterhed bestämde sig för att kontakta Malmö FF.
– Efter att först ha gjort fyra veckor på Gothia Basket i Göteborg.
– Jag hade landat i att om jag inte kunde vara utövare så ville jag komma nära utövarna. Då hade jag en tydlig idé om att bli agent! Det fanns inte en tanke att bli tränare. Men – så fick jag ta del av en föreläsning som hölls av Joel Sandborg som då var försäljningschef i HIF. Efter den kontaktade jag honom och frågade ”Hur gör jag för att komma in i en storklubb”? Joel kom med lite tips om att jag skulle trycka på saker som jag kunde bidra med.
Vad kom du fram till då?
– Just i den vevan hade jag läst en speciell artikel om Lyon i Offside – om hur den klubben byggt sitt varumärke extremt framgångsrikt. Så jag ringde till Jan-Olov Kindvall och berättade om hur jag tänkte i de frågorna. Det samtalet landade i ett jag fick en praktikperiod på sammanlagt 21 veckor i MFF.
Hade du släppt innebandyn då?
– Nej, under den tiden var jag fortfarande tränare för brorsans lag i SödraDal och det var nog viktigt – för det var där jag kom till insikten att jag kunde vara tränare för ett lag.
Så du var en 20-årig innebandytränare med division sex-meriter i fotboll som praktiserar med varumärkesbyggande?
– Exakt.
Hade du ens hållit i en fotbollsträning?
– Ja, för något ungdomslag på Harlösas sommarcamp… Det var säkert någon form av köövning som inte var så bra heller, säger Robin med ett garv.

Vad hände under tiden i MFF?
– Jag och Niklas Söderström, som är i klubben nu, började praktisera samtidigt. Jag hjälpte till med allt möjligt på marknadssidan, bland annat med att sätta ihop olika sponsorpaket. Dock fanns det ingenstans att sitta och jobba på den avdelningen så jag fick sitta med ungdomstränarna som jag fick bra kontakt med…
Och sedan tog det fart?
– Nja… Efter mina avslutade utbildningar bestämde jag mig för att dra till Sydamerika i tre månader.
Det låter ju fruktansvärt lundensiskt. Allt gick skitbra och allt plugg var klart – då drog du till andra sidan jorden!?
– Skitbra vet jag inte om det gick… Men min kandidat blev godkänd, inte mer än så, och jag insåg att jobb med ekonomi inte var drömmen. Drömmen då var plötsligt att bli tränare. Om jag kunde göra vad jag ville – vad var det då? Då kom jag fram till att det var att bli innebandytränare. Sedan insåg jag att det fanns mycket fler tränarjobb i fotboll än i innebandy och jag tyckte trots allt att fotboll var lite roligare att titta på.

Under många år arbetade sig Robin Asterhed upp i graderna i Malmö FF:s verksamhet.
Hur kom du in där som tränare efter att ha haft Harlösas sommarcup som främsta merit i din CV?
– Jag var sjukt naiv såklart!
– Samtidigt… Jag hade mina utbildningar och hade gjort min praktik i klubben. Under tiden i Malmö FF försökte jag alltid vara först in och sist ut och jobba upp bra relationer.
Men hur kom du in på tränarbanan? Jag får inte ihop det?
– Jag skrev ett mail till Staffan Tapper, detta var år 2008. Det fanns en lucka i ett av de yngsta pojklagen i sjumannafotboll, de som var födda år 2000. Pavle Vagic spelade i det gänget bland annat. Så efter att ha rest till Sydamerika med tio biografier i ryggsäcken kom jag tillbaka till Malmö peppad för att hjälpa till med det där pojklaget. På en vägen var det.
Under tio års tid arbetade sig Asterhed uppåt i MFF. Någon raketkarriär var det inte tal om. Snarare tvärtom – och 2019 valde han att lämna klubben för ett uppdrag i FC Köpenhamns akademi.
Hur var de där tio åren?
– Jag var på Stadionområdet rätt mycket och fick lära mig mycket av strukturen. Jag bodde inledningsvis i en etta på 23 kvadrat på Lorensborg (därefter på olika platser i Malmö) och lade all tid jag kunde på att hitta sysslor på Stadionområdet.
Men du var inte anställd av MFF?
– Nej nej, jag fick någon tusenlapp i månaden de första åren.
Vad levde du på då?
– Jag hade ett år kvar på min Masterutbildning så inledningsvis var det mina studielån som höll mig igång. Sedan hamnade jag på en bank i Lomma och jobbade i kassan med kundtjänst. Efter det blev det ett jobb på ett företag som importerade stål.

Efter fem år blev Asterhed slutligen anställd ”på riktigt” av MFF.
– Då var jag tränare för pojkar 12/13 och hade ansvar för flera pass både på akademin och på gymnasiet samtidigt som jag ansvarade för sommarakademin.
Man skulle nästan få lite lite Frank Abagnale-vibbar av Asterheds historia. Hur han jobbade sig upp i MFF-palatset utan vare sig utbildning eller behörighet. Men så var det inte.
Under ett års tid var jag i Halmstad och gjorde alla utbildningar som fanns upp till Advanced. Jag sökte PRO-utbildningen i elva år utan att komma in. Först 2021 kom jag in på den utbildningen, när jag var i IFK Värnamo.
Vad hände 2019 när du lämnade MFF för FC Köpenhamn?
– Då var jag inne på fjärde året i U17-laget och jag kände att det var läge för någonting annat. Jag hade kommit till en punkt i Malmö där jag ville testa nya saker. Sedan lockade Danmark i allmänhet, egentligen mest Nordsjälland och hur de byggt sin klubb efter Ajaxmodellen. Nordsjällands sätt att jobba inspirerade mig egentligen mer, men där fanns ingen öppning då.
Asterhed fick rollen som assisterande tränare i Köpenhamns P19-lag.
– Det var dock inte den miljö där jag trivdes som bäst i. Jag hade svårt att uttrycka mig på träningsplanen; de ville att jag skulle prata danska tidigt och jag kände mig inte trygg i den danska retoriken. Och ska man lära ut någonting måste man vara säker. Sedan kom covid med ett uppehåll och efter det började jag så smått prata med IFK Värnamo.
Hade du möjligheter någon gång tidigare att jobba med seniorlag i andra klubbar?
– Ja, men inte så många. Jag pratade med FC Rosengård någon gång.

Första gången Asterhed tog ett huvudansvar i ett seniorlag var han 33 år – efter att ha varit tränare mellan 2009-2022 inklusive två år som scout.
– Någonstans på vägen var det alltid ambitionen att nå seniorverksamheten som tränare, men jag närde nog på en naiv dröm att bli det i MFF. Drivkraften att komma nära den världen var stor.
Vad var det som lockade med Värnamo? Sanningen på gatan är ju att tränare där sitter i knät på Jonas Thern.
– Jag upplever inte att det stämmer alls. Jag har en bra bild av Jonas som människa och tränare och visst, de behöver licensen. Men från dag ett sa Jonas: ”Du gör hur du vill – sedan säger jag vad jag tycker om det. Men du har alltid sista ordet.” I grunden har vi samma idéer kring fotboll och tillsammans skapade vi en miljö som gjorde spelarna, laget och klubben bättre. När vi inte höll med varandra om någonting sa Jonas: ”Jag håller inte med om den här saken (det kunde vara en laguttagning) men jag står bakom dig och vi gör det tillsammans”.
– Tillsammans fungerade vi kanonbra ihop. Han kunde skämta på min bekostnad och jag på hans.
Vad kunde det vara för skämt?
– Han kallade mig hela tiden för ”Storchen” (Familjen Storch i Sällskapsresan där en mycket gänglig och långbent herr Storch spelades av Svante ”Nattsudd” Grundberg).

Hahahahahaha! Du inser att jag måste kalla dig för ”Storchen” konsekvent från och med nu?
– Skämt åsido. Jonas Thern är väldigt bra på det där. Eller otroligt bra skulle jag säga – att skapa en bra miljö i gruppen.
En sak jag reagerade på med Värnamo när de gick i Superettan var att laget såg ut som det alltid gjort, men att man bara var lite bättre på samma saker. Och det var egentligen exakt samma sak när ni året efter gick upp i Allsvenskan. Du verkar vara bra på att adoptera ett sätta att spela fotboll på för att sedan utveckla det – snarare än att börja om med någonting nytt?
– Jag tror att det är viktigt att ledarskapet harmoniserar med kulturen som redan finns i en klubb. Därför tycker jag att det är enormt spännande att komma till Landskrona där det finns spelare som är på väg uppåt och ett lag som är på väg uppåt. Det ger mig bra förutsättningar

Till slut, efter succén i Värnamo, fick Asterhed möjligheten att bli chefsscout i Malmö FF. Ett val som förvånade en del. Nu låg ju tränarkarriärens alla möjligheter framför tröskeln.
Varför valde du det jobbet?
– Jag hade varit i ett tränarekorrhjul i rätt många år och var sugen på att testa någonting nytt. Samtidigt var det Malmö FF, klubben jag jobbat så många år i för att komma nära A-laget. Nu kom möjligheten som chefsscout. Jag hade en bra bild av hur jag ville forma den tjänsten.
Hur var de två åren?
– Bra, men det var lite för långt ifrån planen. Jag saknade framförallt den dagliga kontakten med spelarna; känslan av att bli bättre tillsammans.
Efter två år blev det norska Lilleström. Men tanken var att bara byta jobb inom MFF.
– Det var komplext. Under en period på hösten hade jag pratat med många om att ändra på min roll och vi skulle forma den till att bli metodikansvarig i MFF. Jag var riktigt sugen på det, samtidigt som jag hade tackat nej till tre-fyra olika tränarjobb i Allsvenskan och Superettan. Sedan dök det här med Lilleström upp. Andreas Georgsson fick tränarrollen i klubben som jag redan hade ett gott öga till och jag fick en bra roll som assisterande tränare i den träningsmiljön. Det kändes dåligt att lämna MFF för en ny roll i januari, men istället ta någonting annat i december.
Var det pengarna i Norge som lockade?
– Nej. Ett nytt land och ett bra jobb i en fin klubb. Samt Oslo som stad. Jag var inspirerad av Bodö:s och Branns utveckling de senaste åren och det var inspirerande att få tävla mot dom.
Hur det gick i Lilleström? Inget vidare resultatmässigt. Omgående fick Georgsson chansen att flytta till Manchester United och tog den. Kvar blev Asterhed med ett lag som slet rent resultatmässigt och senare samma säsong degraderades.
– Jag ville verkligen vara kvar i Lilleström och bygga vidare på det vi hade startat. När Andreas lämnade blev jag först interim tränare i två matcher för att sedan få huvudtränaransvaret i tre ytterligare matcher – men det tog slut efter det. Det var en knepig och rörig tid.
Var det första gången du fick sparken som tränare?
– Nej, jag fick inte sparken. Jag fick inte vara kvar som huvudtränare, blev assisterande igen i sex sju veckor innan de bytte tränare igen. De var mycket fram och tillbaka så vi hittade en gemensam lösning som gick ut på att vi bröt avtalet i förtid.
Direkt efter avskedet från Norge hösten 2024 återvände Asterhed till Värnamo. Klubben räddades kvar i Allsvenskan, mot just Landskrona i ett tätt kval – och sedan inleddes 2025 katastrofalt med sex raka Värnamoförluster.
– DÅ fick jag sparken!

Scoutade du några av dagens spelare i BoIS under din tid i MFF?
– Nej, inte jättemånga. Även om jag kan mycket av deras bakgrund tack vare min roll i Värnamo. Jag har tränat Markus Björkqvist och någon till i yngre åldrar.
Korsades dina och BoIS vägar på annat sätt under din tid i Malmö?
– När BoIS började låna spelare av MFF var jag definitivt nära processen. Melker Widell, David Edvardsson, Samuel Kotto var jag i Landskrona för att titta på.
Hur ser du generellt på det täta samarbetet mellan MFF och BoIS idag?
– Det är svårt att ge ett entydigt svar. Det finns både för- och nackdelar. En del i att utveckla klubben är att bygga truppvärde för att kunna återinvestera och gör infrastrukturen starkare – och då är det bra att äga sina egna spelare. Samtidigt finns det sportsliga fördelar för båda klubbarna att låna spelare. Samtliga de tre spelarna som nämndes har ju sålts vidare till utlandet. Min uppfattning är att samarbetet ligger på en bra nivå just nu. MFF-spelarna i BoIS bidrar med kvalitet på planen och därmed resultat, men det skapas också relationer med spelare som är på väg uppåt i MFF:s A-lag. De ser att det händer saker om man spelar i BoIS. Det kan i sin tur göra det möjligt att genomföra övergångar så att unga spelare från regionen blir kvar i regionen.
Om BoIS går upp i Allsvenskan – skulle det samarbetet påverkas?
– Konkurrenssituationen påverkas såklart, men jag tror inte att det ändras särskilt mycket.
När man tittade på det allsvenska kvalet i vintras slogs jag av att du och Max Mölder har väldigt olika stil under match. Du jobbar med små rörelser och verkar rätt lugn.
– Jag tror mycket på positiv förstärkning, men att det har störst påverkan under träningar. Under matcher når jag inte fram till dem på det sättet. Men jag tror inte att ditt påstående stämmer riktigt.
Hur vill du bygga vidare på det BoIS du nu har att jobba med?
– Jag vill göra allt lite snabbare och lite bättre varje dag. Ta små steg framåt på det vi redan är bra på, avslutar Robin Asterhed.

Simon Christensson återvänder till Landskrona BoIS – blir ny assisterande tränare

Andreas Georgson om vägen till Manchester United – via GIF Nike, Romelecupen och MFF