Lundblad: Bevare oss från den ”moderna” fotbollen, ge oss Lars-Tommy tillbaka!

0–1 mot Kosovo.
Jon Dahl Tomasson-eran är med största sannolikhet över inom timmar eller dagar – det känns så givet att ämnet blir överflödigt att lägga för mycket tid på i den här texten.
Men det är en sak jag inte begriper.
Varifrån kommer tron på att Sveriges fotbollslandslag skulle kunna nå stor framgång med någon slags högrisk-fotboll?

Det är ju det som är det centrala i hela det här haveriet – idén om att Sverige nu har mycket bra offensiva spelare och därmed behöver göra ett radikalt byte av spelsätt, till något mer ”modernt” än den 4-4-2-modell som under stora delar av 30 års-perioden 1992-2022, gav landslaget framgångar.
Modernitetsdyrkan sägs ofta vara en central del av svenskheten, men är det så enkelt att om något, i det här fallet ett sätt att spela fotboll, presenteras som ”modernt”, så köper de flesta att det per automatik är något bra?

Det finns många som begriper fotboll mycket bättre än mig och jag ber er ge mig svar på frågan om varför det här skulle fungera.
De största fotbollsländerna med de allra största stjärnorna och största bredden är en sak: Brasilien, Argentina, Italien, Frankrike, Tyskland, Spanien, England, Portugal och Nederländerna.
I modern tid har de flesta av dem visserligen spelat riskavert, defensiv, fotboll i mästerskapen – men tidvis har de provat något annat och jag kan förstå att det kan ge framgång med ett solitt, högkompetent, spelarmaterial.

Men om vi ser till landslag precis under de största i hierarkin, sådana som Sverige skulle kunna vara på en bra dag, som Sverige ofta varit under åren 1992-2022:
Vilka av dem har nått mästerskapsframgångar med en tokoffensiv spelidé?
Det enda tydliga exempel jag kommer på är Chile under legendariske Bielsa (2007-11) och Sampaoli (2012-16).
Varför skulle Sverige lyckas med något som knappt någon annan lyckas med?
Att vi har två-tre världsspelare (Isak, Gyökeres och kanske Kulusevski när han är frisk) och ett par riktigt lovande offensiva pjäser (Ayari, Bergvall, Elanga och Bardghji) gör liksom inte Sverige till Spanien.
Eller så får vi anställa Bielsa som Tomassons efterträdare.

Utvecklingen av fotbollen på högsta klubblagsnivå är en annan sak.
En match i fotbolls-VM är numera nästan en annan sport än en slutspelsmatch i Champions League.
Inom landslagsfotbollen har tränarna och spelarna mindre tid tillsammans. Konsekvensen blir en mer ”primitiv” fotboll.

Tills jag blivit överbevisad med fler exempel på att komplex, offensiv, fotboll fungerar för mellannationer på landslagsnivå – så känner jag bara:
Snälla.
Avsluta det här ”moderna” experimentet när Sverige väl bytt förbundskapten.

När Lars Lagerbäck byttes ut mot Erik Hamrén borde vi lärt oss (Nederländerna borta 2011, Ukraina i EM 2012).
Men tydligen inte.

OK, rubriken speglar mina nostalgiska känslor inför Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg. Vi måste inte gå tillbaka till ett 70-tals-orienterat 4-4-2.
Men ett fungerande kollektivt försvarsspel och kontrollerad riskhantering är rimligen grunden till eventuell framgång på landslagsnivå.
Blind modernitetstro ger inte resultat.
Först avslöjas den (Slovenien och Kosovo borta), sedan följer tomheten (Schweiz och Kosovo hemma).
Schweiz, den här ”enkla gruppens” dominerande lag, kanske kan vara en förebild. De har gått vidare från gruppspelet i de sex senaste stora mästerskapen. Över tid, under den smått briljante tränaren Murat Yakin, har de blivit mer spelförande, mer offensivt balanserade – men de har behållit en grundmurad organisation som bottenplatta.
Fredagens match visade hur ohyggligt mycket bättre deras landslag är, än det svenska.

För det är väl inte så illa som Malmö FF:s Pontus Jansson, i landslaget fram till alldeles nyss, skriver på Twitter?
”Svensk fotboll har blivit individualiserad. Kollektivet är som bortblåst och viljan att vinna som ett kollektiv lyser med sin frånvaro. Sorglig utveckling men rädd att ingen vågar inse det och skjuter över det till någon annan.”
I så fall är vi nog bortom räddning, oavsett tränare och spelidé.

Foto: Bildbyrån